Month: December 2010

Musiken som ledmotiv (ledare i MM nr 6/2006)

av Gunnar E Olsson

Det är dags att ta sig i kragen. Även om vi som jobbar med den här tidningen är väldigt teknikintresserade – kanske mer än de flesta musiker – är vi också musikdiggare av stora mått. Det är väldigt lätt att glömma bort just det kapitlet. Det där med musik. Det är ju det som det borde handla om i första hand. Men, speciellt så här års, när den ena musikmässan avlöser den andra, är det lätt att förlora sig i tekniktänkande. Vi pratar gärna om dynamik, upplösning och frekvenskurvor, men det är betydligt svårare att klä musikaliska upplevelser i ord, eller hur?

Det roliga med att jobba på just vår tidningsredaktion är annars att alla som är med och hjälper till att göra MM först och främst är musiker och i andra hand journalister, formgivare eller vad de nu kan vara. Vi har också väldigt olika bakgrund i vårt musicerande. Det gör självfallet att vi också lyssnar på olika sorters musik och där spänner (p)referensramarna över ett oerhört brett register.

Men alltemellanåt hittar vi en artist eller grupp som lyckas med konsttycket at behaga oss alla. Den kanadensiska gruppen Pilate har med sin musik lyckats med konsstycket att samtidigt låta sig influeras av både Radiohead och Coldplay utan att förlora sin egen identitet. Det känns som en väldigt lyckad balansgång.

Deras Caught By The Window (2004) och Self Control For Life’s Speed (2006) är två alster vi gärna rekommenderar till musikälskare i allmänhet och älskare av modern popmusik i synnerhet.

Midlake kommer från den lilla staden Denton i Texas. De ”upptäcktes” av Cocteau Twins basist Simon Raymonde. Debutplattan Bamnan and Slivercork (2004) har hämtat massor av inspiration från 70-talsmusik och klangbilden består mycket av billiga keyboards och syntar. På uppföljaren The Trials of Van Occupanther (2006), presenterar man i stället en helt lysande amerikansk rock i klassisk sent 60-talsstuk (Buffalo Springfield, Moby Grape eller Byrds), som ändå lyckas låta modern. Första spåret på plattan, Rosco, är en modern nostalgidröm, med sina lite buttra kompgitarrer och ursnygga sångstämmor. Tredjespåret, Head Home, är en underbar låt med helt tidsenliga lagom distade gitarrfills. Och så stämmorna, stämmorna … Suck!

Och Ed Harcourt kommer med en ny platta där han gått tillbaks till det mer enkla produktionsconcept han använde på de första inspelningarna. Liksom plattan Maplewood är den inspelad på en 8-spårbandare i hans farmors gamla hus i Sussex. Enkelt – med bra låtar. Vad mer kan man begära? Man blir bara så lycklig. Släpps i juni. Plattan, alltså. Inte lyckan. Eller lyckan också. Jag vet inte …

Annars är det mycket plattor som kommer i vår väg där man faktiskt undrar vad skivbolagen tänker på – bortsett från pengar, förstås – total slöseri med plast, om ni frågar mig …

Nåja, om man tröttnar på dåliga – eller bra – plattor, så finns det ju alltid livemusik att suga i sig. Det har väl i och för sig funnits tillfällen när även livemusiken upplevts som slöseri, kanske inte med plast, men med tid, viktig tid, som skulle ha kunnat använts till något mer meningsfullt.

Men då och då dyker det upp tillfällen i tiden – strömmar där både publik och musiker känner att de är precis på rätt plats just i rätt ögonblick. Och tiden tycks stå stilla.

En sådan stund fick vi oss till livs – vi, cirka 500 personer, som släpade oss till Trägårn i Göteborg för att uppleva Daniel Lanois live i slutet av april. Kanadensaren Lanois har ju en karriär som mycket kreativ och framgångsrik producent åt artister som Peter Gabriel, Bob Dylan, U2 och många fler. Hans egna plattor har däremot kanske kommit något i skymundan i skivställen på Åhléns.

Tillsammans med en urstyv trummis, Steve Nistor, som aldrig faller för frestelsen att ”slå sönder” en låt, en riktigt stadig basist, Marcus Blake, och den unge gitarristen Jim Wilson gör man stor musik i ett behagligt litet format.

Ni som ännu inte upptäckt denne magiske musikmakare: köp Acadie, hans första soloalbum!

Och apropå min litania om min favoritlåt Crazy i förra månadens ledare ser jag till min stora tillfredsställese att iTunes Sverige nu fått upp den på försäljningslistan – till och med i två versioner – bland de tio mest sålda. Men en sökning efter mina nya favoritgrupper gav ett beklämmande resultat: inga låtar med gruppen Pilate hittades och av Midlakes alster var det nyaste från 2005. ”Vak upp!”

 

Märkligt musikmissbruk (ledare i MM nr 1/2005)

av Gunnar E Olsson

Har ni tänkt på hur mycket musik vi omger oss med som vi egentligen inte lyssnar på – eller som det är inte meningen att vi ska lyssna på. Om vi mot all förmodan ändå hör den blir vi oftast bara irriterade.

De självklara exemplen är väl så kallad hissmusik, som bara är tänkt att invagga oss i ett tillstånd av trygghet och välmående. Vi hittar den i just hissar och på varuhus, men den har även spridit sig till telefonsvarare och -växlar, och det är väl framför allt på de sistnämnda ställena – där man mer eller mindre får musiken rätt i örat – som musiken ibland kan bli lite väl påträngande. Man blir plötsligt medveten om att man tvingas lyssna på ett musikstycke som man inte själv valt och som man kanske inte ens tycker om.

Fågelsång är faktiskt ett annat exempel. På rätt plats och vid rätt tidpunkt är det helt underbart att höra en koltrast dra igång sina oändliga improvisationer. Vid fel tidpunkt kan däremot fågelsång bli lite småjobbig. Jag vet. En smågalen kusin till koltrasten, rödhaken, eller Erithacus rubecula som han heter på latin, har nämligen slagit sig ner i vår trädgård. Trots den lilla kroppen är han en baddare på att drilla på. En sökning på nätet ger en beskrivning på sången som ”en räcka av glasklara ljusa toner som varieras i högt tempo”. ”Glasklara”, sa Bull.

Det sägs också att ”övervintringsområdet omfattar främst Italien, Frankrike och Iberiska halvön. Milda vintrar stannar ett mindre antal rödhakar kvar i södra Sverige”. En av dem har i alla fall bestämt sig för att övervintra i vårt grannskap och där sitter han nu och sjunger utan att hämta andan, även om det är becksvart ute och temperaturen går en bra bit under nollstrecket. Han börjar sin konsert redan vi tvåtiden på natten och sedan kör han extranummer på extranummer hela natten. Lite irriterande för den som vill sova en stund på natten, om ni frågar mig.

Jag stötte på ytterligare ett exempel på musik som det inte var tänkt att jag skulle höra, i en TV-serie häromkvällen. Det var en amerikansk serie som heter Mitt liv som död (amerikanska titlen är Dead like me). Av någon anledning hamnade jag framför TV:n just som den började och jag noterade under förtexterna att Stewart Copeland (ni vet, Police-trummisen) hade gjort musiken, så jag tänkte att jag skulle lyssna lite extra. Inledningstemat var helt okay, det påminde lite i anslaget om musiken till en annan serie om döden och dess handhavande, Six Feet Under.

En bit in i filmen blev jag dock en aning konfunderad. Våra hjältar satt och småpratade på ett fik av den typ som man kallar diner i det stora landet till vänster på kartan. Efter en stund hör jag musik som jag känner igen, men den är så svag att jag till en början tror att det är grannen som spelar. När jag sänker TV-ljudet för att kolla om så verkligen är fallet, blir det till min stora överraskning i stället alldeles tyst. När jag skruvar upp TV-ljudet igen kommer även folkmusiken tillbaks. Listig som jag är räknar jag då ut att musiken är en del av TV-ljudet och när jag därför skruvar upp ljudet ytterligare står allt klart för mig. I stället för vanligt atmosfärljud, det vill säga brum, brus och annat (o-)ljud som finns naturligt i en miljö, hade man lagt in musik väldigt, väldigt svagt – nästan ohörbart – men inte så svagt att inte den hundörade chefredaktören hörde det och dessutom kände igen musiken. Det var Sparf fars polska efter Sparf far, en gammal legendarisk spelman, född 1839 i Rättvik, och låten finns inspelad av bland annat Orsa Spelmän. Men att använda denna fina spelmanslåt som bakrundsbrus är väl närmast att betrakta som rent musikmissbruk!

Behöver vi den här typen av extraljud? Vad är det egentligen för fel på gammal hederlig tystnad? Det är oftast ett utmärkt medel för att påverka oss. Det kan få oss att stanna upp en stund och samla tankarna, att vända uppmärksamheten inåt för några ögonblick, men det är kanske inte något vi vågar oss på nuförtiden. Det kan onekligen kännas lite riskabelt. Det kan bli väldigt naket och avslöjande att stå där utan någon ljudkuliss som skyddar oss och avskärmar oss från alla våra vardagliga ångestframkallande tankar. Musikalisk Zoloft, kanske…?

 

En 20 år gammal ljudklapp (ledare i MM nr 2/2005)

av Gunnar E Olsson

När detta skrives har vi precis firat jul – ibland känns det som om man lever i en annan tidsdimension. Ännu märkligare känns det när man nämner att en av de mer överraskande julklapparna var en DVD med en konsert inspelad 1985. Lördagen den 13 juli 1985 satt nämligen en hel generation bänkade framför TV-apparaterna. Uppskattningsvis var det 80 procent av av alla då fungerande TV-apparater, som hade möjlighet att ta emot sändningarna från denna konsert.

Upprinnelsen till detta fantastiska evenemang var att sångaren i Boomtown Rats, Bob Geldof, såg en BBC-dokumentär, som skildrade den svältkatastrof, som hade drabbat flera länder i Afrika. Gripen av stundens allvar beslöt sig Geldof för att försöka hjälpa till. Tillsammans med Midge Ure från Ultravox började han skissa på en låt som skulle släppas lagom till jul. De kontaktade stora delar av den brittiska popmaffian och lyckades få med sig folk som Sting, Bono, Duran Duran, Boy George, Paul Young, George Michael med flera. Skivan med titeln Do they know it’s Christmas sålde på kort tid mer än 12 miljoner ex. Inte illa för en platta som spelades in i Midge Ures hemstudio.

Den triggade också den amerikanska delen av popeliten till att göra en liknande platta med artister som Stevie Wonder, Michael Jackson, Bruce Springsteen etc. Även den singeln, We are the World, drog in miljontals dollar till de svältande massorna i Afrika. Men, famför allt, under dessa inspelningar föddes idén till det projekt som skulle bli Live Aid. Tanken var att man skulle iscensätta den största pop-/rockkonsert som någonsin ägt rum. Den skulle pågå större delen av ett dygn och dirketsändas till en hel värld. Ena halvan av konserten ägde rum på Wembley i London och den andra delen i Philadelphia, USA. Hela den kända världens pop- och rockelit skulle uppträda på någon av dessa scener – eller som INXS, bandade från Australien. Alla ställde upp gratis och intäkterna gick oavkortade till den Live Aid-stiftelse, som skapats enkom för detta ändamål.

Ända tills nu har inte några inspelningar av denna märkliga musikhändelse funnits – inte officiellt i alla fall. Det är klart att det finns en och annan VHS-kassett ute i stugorna, det var ju trots allt en och en halv miljard människor som såg sändningarna när det begav sig, men initiativtagaren Bob Geldoff hade gett stränga förhållningsorder om att detta skulle vara en engånghändelse. Den skulle inte bandas. Denna gigantiska konsert skulle bara leva kvar i minnet hos de som såg den på plats eller framför TV-apparterna. Det handlade naturligtvis även en hel del om olika rättigheter till det inspelade materialet, om det hade bandats…

Nu var det tack och lov så att inte alla lyssnade på dessa förmaningar. Brittiska BBC gjorde säkerhetsbandningar på sin del av sändningarna – det vill säga den konsert som hölls på Wembley – men av förklarliga skäl fanns inte den amerikanska delen av showen med på dessa taper. BBC:s taper var inte heller helt kompletta – vissa rullar var försvunna och andra var förstörda.

Amerikanarna som hade ansvar för sin del av sändningarna var dock mer lydiga och det mesta av deras säkerhetstaper förstördes direkt, men där ryckte MTV ut. De hade ett helt gäng med taper som kanske kunde användas.

Efter att att ha städat och fixat med alla dessa taper – en del kunde till och med mixas om – hade vi till sist en mycket fascinerande konsert. Detta var på den tiden då fortfarande många artister kunde sjunga live och vi får se många etablerade artister famföra sina allra största hits. Det är också fascinerande att se att även de mest namnkunniga artisterna är lite smånervösa – det är ju faktiskt inte varje dag man uppträder inför en publik på 1,5 miljard.

Den absoluta höjdpunkten är för mig the Queens framträdande på Wembley med publikdomptören Freddie Mercury i främsta ledet. Deras We Will Rock You kommer alltid att förbli en av vår tids stora klassiker.

Om ni gillar musik, köp Live Aid-DVD:n. Det är underbar musik och ni gör samtidigt en insats för de svältande i Afrika. Det borde inte behövas, men innan världens politiker tar sitt förnuft tillfånga och skapar en värld som fungerar för alla, finns tyvärr forftfarande behovet av dessa individuella hjälpinsatser. Live Aid har redan samlat in mer än 120 miljoner dollar, men behovet tycks oändligt, så passa på och gör en insats!

 

Den digitala förbannelsen (ledare i MM nr 3/2005)

av Gunnar E Olsson

För det mesta när jag vill spela in nån musikalisk idé – ja, det brukar aldrig komma längre än så, tyvärr – brukar jag koppla någon av mina välljudande kinesiska mikar till ett trevligt miksteg och hålla det mesta analogt så långt det är möjligt, innan det forsar in i datorn via ljudinterfacet.

Häromdagen skulle jag emellertid göra ännu enklare variant, hade jag tänkt. Jag skulle gentligen bara göra en liten överföring av en kort ljudsnutt från en DAT-tape till datorn, så jag tänkte: ”piece of cake, jag tar min laptop och använder det lilla bekväma firewireinterfacet, så spar jag lite tid…” …men hej, vad jag bedrog mig, som min gamla mor brukade säga.

Först fram med den lilla bärbara DAT-bandaren, och sedan hitta den märkliga lilla kabel som man kopplar till DAT:en och som släpper ur sig en digital signal i optiskt S/PDIF-format ur andra änden. Var låg den nu då? Det var ju bara två år sedan jag använde DAT-bandaren senast!

OK, det tog bara en halvtimme att hitta den.

Men det lilla interfacet har ju ingen optisk ingång – vi får leta reda på den lilla omvandlingsburken. Den var lättare att hitta, men så gäller det också att hitta en vanlig phono/RCA-sladd av god kvalitet. Jag hade för mig att jag hade en med guldpläterade kontakter, men var sjutton ligger den…?

Till sist var alla delar samlade och vi hade signal in i interfacet – som det såg ut – men inga mätare vinkade i inspelningsprogrammet. Man blir så trött… Hur var det nu man ställde in drivrutinerna när man ville ha in en digital signal? Synd att man inte gör detta oftare, då skulle det vara lättare att komma ihåg från gång till gång.

Efter ytterligare en bra stunds pillande och ändrande på alla inställningar (visst måste man väl välja extern klocka för att synka interfacet och datorn?) förstår jag att detta inte kommer att fungera.

Vad är det då för fel? Ett besök på tillverkarens hemsida – från den andra datorn förstås, laptopen har självklart ingen internetuppkoppling just nu – avslöjar att det har kommit en ny drivrutin som ska råda bot på en del tveksamma egenheter som introducerades med en systemuppdatering som jag gjort. Ska jag ladda ner den? Eller ska jag ta den nya betan som kanske fungerar med den allra senaste systemversionen som kom i förrgår?

Jag beslutar mig för att testa betan i alla fall. Man måste ju leva farligt ibland också…

Döm om min förvåning, men efter ytterligare en avinstallation och uppdatering med betan så fungerar datorskrället som det var tänkt och jag kan överföra den lilla musiksnutten på 37 sekunder så jag kan bränna ner den på en CD. Visst kan livet var underbart ändå?

Någon dag senare skulle jag dra igång dator och ljudkort och lite kringutrustning inför en test för att lyssna igenom en redan gjord inspelning och leka lite med några nya pluggar. Men det var ingen lek, visade det sig…

Först igång med de stora grejerna – många strömbrytare blir det. Till den stora datorn har jag ett PCI-kort som har kontakt – i bästa fall – med två olika rackenheter. Men så var det där med den digitala synken… Den här kvällen ville nämligen inte datorn synka till något. Ställde jag drivisarna på intern klocka så knastrade det bara av själva f-n. Den verkade inte hitta sig själv. Ytterst märkligt!

Okej, då provar vi med att ge den en S/PDIF-signal att låsa upp till… Fortfarande bara knaster och oljud. Jag kan väl inte ha spelat in detta?

Om jag bara hade en BNC-sladd så skulle det kanske fungera om jag lyckades låsa upp alltihop till något stabilt. Men vilka maskiner har då word clock i min studio? Inte många, är jag rädd för.

För att göra en ruskigt lång historia lite kortare, så slutade det med att jag lyckades spela upp de ljudfiler jag tänkt lyssna på genom att dra en BNC-kabel med word clock från ett av ljudinterfacen till ett miksteg som också har en word clock-ingång, samtidigt som jag kopplade S/PDIF-ut från miksteget till S/DIF-in på ljudkortet. I samma sekund tystnade plötsligt knastret.

Visst, så kan man också göra, men det är inte rätt…

Och inte blev det mycket musik gjord den kvällen heller.

Ett tips: läs Carl Dahlbergs test och artikel om word clock-begreppet i detta nummer – minst två gånger. Det har jag gjort nu och det blir läxförhör nästa månad.

 

Kvinnan i första inspelningsrummet (ledare i MM nr 4/2005)

av Gunnar E Olsson

Idag, när detta skrives, är det internationella kvinnodagen, 8 mars, och jag tänkte dra mitt strå till stacken i hyllningen av kvinnan. ”Vi vill inte bli hyllade, vi vill ha jämlikhet!” säger kanske 86 procent av alla kvinnor. Visst, vi ordnar det också, men lite hyllning kan väl aldrig skada – det skulle till och med jag, som man, uppskatta lite då och då.

Mina gamla käpphästar Kate Bush, Lisa Dalbello och Laurie Anderson har inte gjort så mycket väsen av sig på sistone, men nu har i alla fall Kate Bush ett nytt album på gång. MM hoppas få en intervju med Mick Karn, den forne Japan-basisten, som medverkar på Kates nya platta.

På www.norbry.net/kate-bush/mp3 finns förresten mp3-versioner av en massa gamla demolåtar för alla Kate Bush-fans – och allt är material som Kate godkänt. Hellre än att det hamnar på bootlegskivor, tycker Kate. En vettig inställning, tycker alla fans.

Andra artister är inte alltid lika generösa. Internet ses ofta som skurken i det stora skivbolagsdramat. Varför inte i stället försöka se alla möjligheter som webben kan erbjuda. Detta är ett knepigt kapitel där man helt enkelt måste försöka tänka om, utefter de förutsättningar som gäller idag. Det går inte att låsa sig vid ett tankesätt som gällde när skivbolagen och folkparkerna var den enda källa till musik som fanns för gemene man. Många, speciellt unga oetablerade, musiker upplever att både skivbolagen och STIM motarbetar dem i sin iver att värna om deras rättigheter (skivbolagens eller artistens?).

Själva har vi precis fått beskedet att vi inte längre kan låta tre av musiksajtens artister figurera på vår MM-CD om vi inte är beredda att betala 1:10 per låt och pressad CD till STIM. En snabbkalkyl på tre låtar och 20 000 ex ger en kostnad 66 000 per månad. Tyvärr har vi inte råd med detta. Vi är ett litet förlag som inte har någon stor internationell jätte som backar oss.

Vi hade fått ett muntligt löfte från en tjänsteman på STIM att det var möjligt att slippa den avgiften, eftersom det handlade om ostimmade låtar och promotion för osajnade artister som behövde komma fram i rampljuset. Sens moral: se alltid till att få det skriftligt!

Visst, det måste finnas ett fungerande regelsystem, men det verkar inte vettigt om det motarbetar artisternas egna intressen.

Tillbaks till artisterna: Vashti Bunyans Just Another Diamond Day är det mest känsliga folkmusikalbum som någonsin gjorts. Lyssna på Diamond Day på www.m2urec.com/record.htm. Det är så vänt och vackert så man nästan smäller av.

Jennie Löfgren har gjort ett spännande album tillsammans med Anders Herrlin. Självfallet har MM träffat de båda och pratat om inspelningen. Resultatet kan ni skåda i nästa nummer av MM. Cornelias nya platta kan ni läsa om i detta nummer. Kolla på sidan 18!

Och bland artisterna från månadens Bandspaghetti hittar vi ytterligare en mycket begåvad kvinna, Seka JM Eriksson. Hon lurade vår signor Marchione helt med sina programmeringstalanger. Och jag måste erkänna att det låter väldigt livespelat om hennes musik.

Kaki King gör halsbrytande piruetter och saltomortaler på sin akustiska gitarr. Ni som såg henne på David Letterman Show förstår vad jag snackar om. Ni andra får gå in på hennes hemsida, www.kakiking.com, och kika själva.

Mimi Fox såg vi spela skjortan av ett gäng gamla jazzgubbar på NAMM i L.A. för ett år sedan. Hon blir bara bättre och bättre. Kolla på hennes hemsida, www.mimifoxjazzguitar.com.

Tori Amos nya platta, The Beekeeper, är bara jättebra – precis som att det är jättebra att äta en stor chokladkaka när man är deppig … Besök www.toriamos.com.

Laleh såg vi på en liten klubb här i Göteborg för några år sedan. Redan då kunde man höra att hon hade en otroligt bra röst – den har inte blivit sämre sedan dess. När detta läses har hon precis släppt sin första fullängdare, Laleh. Vi har haft möjlighet att lyssna på den några veckor – och jag lovar att äta upp min turban om hon inte får åtminstone en Grammis för plattan. Egentligen skulle jag kunna ägna hela denna ledare åt att sjunga hennes lov. Maken till mogen skivdebut har vi inte hört sedan Dalbellos dagar. Hon gör rubbet själv: låtar, spelar, produktion … Ni har säkert hört hennes Invisible på radion. Lyssna på ett par låtar på hennes hemsida, www.laleh.se. Gå sedan direkt ut och köp plattan! Det är ett oeftergivligt krav.

 

Samverkan – inte motverkan (ledare i MM nr 5/2005)

av Gunnar E Olsson

De senaste dagarna har jag suttit och snickrat på en mjukvarutest och det har varit väldigt intressant, men samtidigt har jag funderat lite kring samspelet mellan digital och analog teknologi.

I samma stund som vi skickar iväg killarna till Frankfurt för att kika på alla nya hårda och mjuka varor, börjar nyheterna, som man tänkt presentera på samma mässa, läcka ut.

Ett litet sammanträffade: i samma stund som Vox börjar skeppa sina AC30 Custom Classic Series – en riktigt klassisk hårdvara när den är som allra bäst, med låda i björkplywood från baltstaterna – avslöjar Native Instruments att man kommer att visa ny mjukvara på Frankfurtmässan, Guitar Combos, tre gitarr-combos baserade på Guitar Rig, samma ljud, extremt lättarbetade och med trevliga prislappar. En av combosarna är självfallet en virtuell AC30.

Det är så det ser ut i verkligheten. Den digitala och den analoga världen måste kunna leva vidare sida vid sida. Den analoga rörvärlden tänker inte lägga sig ner och dö och den digitala eran har kommit för att stanna. Det är väl när man lyckas kombinera dessa verktyg som man har chans att göra den bästa musiken – åtminstone vad gäller den rent tekniska biten. Problematiken kring det här med musikalisk kreativitet får nog någon annan lösa.

En del av er har säkert förletts att tro att jag är en teknisk idiot, som inte kan skilja på en XLR- och en AES/EBU-kontakt. Visst, jag föredrar ofta musiken framför tekniken om jag tvingas välja, men utan en rejäl dos tekniskt kunnande är det i dag ruskigt svårt att åstadkomma några inspelningar överhuvudtaget.

Samtidigt kan tekniken bli ett så jobbigt hinder, när den sätter den sidan till. Jag har en mycket god vän som för inte så länge sedan övergav sitt favoritmedium när det gäller inspelningar. Han är en övertygat analog kille som har två riktiga guldöron (själv har jag bara ett – det högra) som han har använt när han spelat in allehanda akustisk musik. Denne producent/ljudtekniker/musiker tvingades överge sitt trogna analoga inspelningsmedium för att han inte längre kunde få tag i tape till sina bandspelare. Han skaffade sig det bästa han kunde få tag i – ett dedikerat hårdvarubaserat digitalt inspelningssystem.

Häromdagen mötte jag honom på stan. Hur är det? frågade jag. Fråga inte, snäste han. Jag vill inte tala om det. Jag skulle skaffa fler hårddiskar till mitt inspelningssystem och nu kan jag inte beställa dom längre. Dom har utgått ur produktionen. Jag blir så j-a upprörd!

Jag förstod honom så väl. Det måste nog kännas som att gå in i väggen två gånger på samma vecka. Hur mycket orkar man egentligen?

Men samtidigt … Hur kan man gardera sig? Även om man skaffar sig det bästa och mest välrenommerade systemet på marknaden kan det köpas upp av en konkurrent nästa månad och läggas ner två veckor senare. Och där står man med sin tvättade hals och ett system som i och för sig fungerar bra idag, men är långt ifrån framtidsäkert.

Det är ju en sak att tvingas göra ekonomiska investeringar som man aldrig kan få tillbaks, men man investerar ju också så mycket tid i form av lärotid innan man blir bekväm och fungerar med ett nytt inspelningssystem. Det kan vara mjukvara som man lagt ner hundratals timmar på att lära sig. Själv saknar jag fortfarande (jag vet, jag är långsint!) min ”världens bästa” sequencermjukvara, Opcode Studio Vision, som köptes upp av Gibson och lämnade att dö efter en lång och pinsam avlivningstid.

Nu sitter min kompis i samma sits med det digitala system som han skaffade för att ta sig ur sin omöjliga analoga inspelningssits. Vi får hålla tummarna och hoppas att han får tag på sina hårddiskar till slut…

Låt mig avsluta med ett citat från Laleh, en ung begåvad låtskrivare som både producerar, spelar och rattar sina egna inspelningar. I intervjun i detta nummer av MM säger hon: I have a statement. Musiken var bättre förr.

Jag är beredd att hålla med. Men jag vill också påpeka att tekniken har blivit bättre med åren. Ett lustigt sammanträffande, eller hur? Skulle bättre teknik verkligen ge sämre musik och vice versa? Det borde ju vara tvärtom. Men det är faktiskt upp till oss själva – alla vi som gör musik. Det är vi som kan vända den trenden. Låt oss använda bättre teknik till att göra bättre musik – inte tvärtom.

 

Kulturimperialism? (ledare i MM nr 5/2004)

av Gunnar E Olsson

Den 29 november 2002 – ett år efter hans tragiska bortgång – hålls en hyllningskonsert för George Harrison. Eric Clapton är konferencier och berättar att de tre veckornas repetitioner också utgjort ett sorgearbete för alla de medverkande musikerna. Den första delen av konserten består av traditionell indisk musik – ja, och så en instoppad Harrisonlåt, förstås…

Nu finns denna konsert på DVD. Anoushka Shankar, dotter till Ravi Shankar och halvsyster till Norah Jones, spelar först sin fars hyllning till George, Your Eye, på sitar – hon har haft den allra bästa läromästare man kan tänka sig. Sedan framför hon tillsammans med Jeff Lynne och några indiska musiker Harrisons The Inner Light. Som avslutning på den indiska avdelningen dirigerar hon en stor samling indiska (ett tjugotal) och västerländska (sju) musiker som tillsammans spelar Ravi Shankars Arpan (indiska för att ge eller offra/erbjuda). Bland de indiska instrumenten hittar vi både traditionella indiska slagverk, sträng- och blåsinstrument och en akustisk slideguitar.

Konserten är mycket fascinerande, men det är ännu mer spännande att få en inblick i föreberedelsearbetet kring denna del av konserten. Här får vi se hur enkelt de indiska musikerna tar regi – Ravi Shankar ändrar hela tiden i arrangemanget av låten och sjunger de nya partierna för varje individuell musiker, som genast snappar upp det och gör någon sorts mental anteckning av de nya stämmorna. De västerländska musikerna är däremot inte alls lika ”med på noterna” och måste först få alla ändringar nedskrivna på traditionellt västerländskt vis – visst, det är inget lätt stycke man framför, det är många udda taktarter som trakteras.

Ravi Shankar skriver aldrig ned sina ”låtar” och här komponerar och improviserar han fram en hel musikalisk svit. Han berättar att när han jobbar med västerländska musiker föredrar han att jobba med unga musiker – de äldre har redan stelnat i det västerländska musiktänkandet. Anoushka har heller inga problem att dirigera de indiska musikerna, men det är ett styvare jobb för de västerländska musikerna – mestadels trakterande olika stråkinstrument. Som hon själv säger: Hur dirigerar man nio och en halv [åttondelstakt]?

Resten av konserten består av mer traditionell rockmusik med alla Harrisons vänner samlade för att framföra hans låtar. Och det är inga dåliga musiker som samlats för att hylla sin saknade vän. Vad sägs om följande: Tom Petty, Eric Clapton, Jeff Lynne, Jim Keltner, Andy Fairweather Low, Chris Stainton, Klaus Voorman, Paul McCartney, Billy Preston, Jim Capaldi, Jools Holland, Sam Brown, Albert Lee, Gary Brooker, den fantastiske slagverkaren Ray Cooper (tamburinernas häxmästare) och förstås, som Dhani Harrison kallar honom, Uncle Ringo. Dhani är själv med och spelar gitarr på de flesta av låtarna och han är bara så otroligt lik sin far. Alla dessa artister lyfter sig dessutom ytterligare ett par snäpp över sin normala kapacitet. Det märks verkligen att den här konserten betyder mycket för dem.

Något senare i en annan del av världen beslutar ett biståndsorgan att man ska ”hjälpa” indierna med musikundervisningen – det vill säga, en traditionellt västerländsk variant. Man beslutar sig för att skänka elva pianon och tre flyglar till Indien. Kungliga Musikhögskolan anser att fler indier måste lära sig att spela västerländsk musik och Sida stödjer projektet med elva miljoner kronor.

Här är några av motiveringarna: ”Genom fördjupad kunskap i västerländsk musikpedagogik och metodik ska projektet arbeta med självförtroende, demokratiska värderingar och jämlikhet inom musikundervisningen.”

”Undervisningen i den indiska klassiska musiktraditionen är tidskrävande och exklusiv samt av tradition tillgänglig främst för personer från de privilegierade klasserna. Det finns heller ingen tradition att spela i större ensembler, sjunga tillsammans i körer eller använda noter. Där erbjuder den västerländska metodiken en större öppenhet och möjlighet att nå bredare samhällsgrupper.”

”Våra former för musikutövande, och att skapa musik tillsammans, kan främja utvecklandet av demokratiska attityder”, säger Anders Öman, Kungliga Musikhögskolan, som varit med och startat projektet.

Man undrar väl om det inte är så att vi har en hel del att lära av den indiska musiken – och inte tvärtom. Tack och lov är det många som reagerat på denna förtäckta form av kulturimperialism. I en artikel i DN undrar Martin Nyström ”om det går att demokratisera Indien – med västerländsk musikpedagogik, körsång och ett gäng pianon. Och varför västmusik anses vara mer öppen en annan musik?” Han påpekar också att ”…pianon är det ont om på en kontinent som inte rationaliserat bort kvartstonsintervallen.”

Mer att läsa om detta finns på www.sida.se och www.dn.se.

 

Adjöss och tack för fisken! (ledare i MM nr 4/2004)

av Gunnar E Olsson

Douglas Adams, som fått låna ut rubriken till denna ledare, var inte bara en mycket uppskattad författare – ni som inte ännu läst Liftarens guide till galaxen-trilogin (i fem delar) bör göra det direkt efter att ni läst färdigt detta nummer av MM. Han var också en hängiven hemstudioentusiast och gitarrist. Adams största ögonblick i livet var när han fick hoppa upp och spela live med Pink Floyd. Han var visserligen god vän med David Gilmour, men denne hade aldrig släppt upp Adams på scenen om han inte också uppskattat hans musikaliska talanger.

Nåväl, Douglas Adams finns tyvärr inte längre bland oss – han lämnade oss plötsligt den 11 maj 2001, blott 49 år gammal – och det är där någonstans jag skulle börja idag.

Vi vet aldrig hur länge vi har varann och om spårvagnen kör över mig när jag går hem från jobbet idag kommer jag aldrig att kunna förlåta mig om jag inte fått säga detta först…

Jag vill säga tack – ett stort tack till alla läsare från oss alla som gör Musikermagasinet! Vi borde säga det oftare, men nu har ni varit så otroligt duktiga att köpa vår lilla anspråkslösa blaska så vi känner att vi måste ge er ett kollektivt och offentligt tack!

Vi får ofta bevis på er uppskattning – e-posten börjar nu ta över men fortfarande kommer det vanliga brev på papper med tacksamma ord om hur mycket ni uppskattar tidningen.

Men telefonsamtalen är kanske vanligast… när jag sitter och skriver detta blir jag faktiskt avbruten av en kille som bara skulle ändra på sin adress till vår prenumerationsavdelning, men han ville ändå passa på att berätta att han tyckte att tidningen blivit så bra… och snygg dessutom! Gissa om det värmer ett gammalt musikerhjärta att få såna samtal.

Det kommer också brev med konstruktiv kritik – det uppskattar vi naturligtvis också. Sen finns det ju de som inte för sitt liv begriper vad vi sysslar med – och det är inte alltid vi vet det själva, det måste erkännas. Så det får ni också stå ut med.

Den här uppskattningen har också visat sig i de senaste försäljningssiffrorna. Lösnummerförsäljningen går bara uppåt och prenumerationssiffrorna är bättre än någonsin. Tack för det också!

Allra roligast är det förstås när ni vill dela med er av er musik – och det är naturligtvis också det allra mest känsliga kapitlet. Det faktum att man sitter och knåpar ihop något riktigt eget och sedan vill att dela med sig av detta till den som är villig att låna sitt öra är lite smått fantastiskt.

De flesta av er lägger ner hela sin själ i detta att göra egen musik – och en del av er offrar alla sina besparingar dessutom. En av våra läsare, Thor Rutgersson, hade skrapat/lånat ihop och plöjt ner 93 000 kronor i sitt projekt för att kunna ge ut sin egen CD. Sånt måste man bara lyfta på hatten för.

Om vi ser på den totala musikskörd som kommer till redaktionen så får vi ofta bättre musik från våra läsare än från skivbolagen. Det verkar som ni är betydligt bättre på att känna vad som är bra. Eller också är det så att musik som görs med hjärtat låter på ett mer tilltalande vis.

Mycket av det som kommer från skivbolagen är helt omöjligt att njuta av. Det verkar som om de tappat all känsla för vad som kan klassas som god musik. Det finns ju förstås undantag, men…

Vi försöker också lyssna på era alster på musiksajten. Vår man i Los An-geles, Christian Jensen, har precis lagt upp sina senaste tyckanden och jag själv hoppas hinna med en genomlyssning mycket snart, men vi är en liten tidning på ett litet förlag och vi har självfallet inte de resurser bakom oss som tidningar på större förlag kan ha. Vi är bara två redaktörer och en formgivare på redaktionen och det är en hel del vi ska hinna med varje månad. Vi måste alltid prioritera tidningsproduktionen – det hoppas jag att ni förstår.

Jag kunde också ha valt att låna ett annat citat av Douglas Adams som rubrik till denna ledare – den gör sig bäst utan översättning: ”I love deadlines. I love the whooshing noise they make as they go by.”

Men den spar vi till en annan gång.

Sköt om er och tack för att ni finns!

 

Land du välsignade (ledare i MM nr 3/2004)

av Gunnar E Olsson

Det är alltid med samma skräckblandade förtjusning man ger sig av mot det stora landet i väster. Ska man lyckas bli insläppt i landet ännu en gång, eller är nu terroristskräcken uppskruvad helt bortom sans och vett? Alldeles innan vi gav oss iväg till årets NAMM Show i Anaheim, Kalifornien, utgick ett påbud från de styrande i landet att man ville ha beväpnade vakter på alla plan med destination USA. Tack och lov sa vårt luftfartsverk att man inte var intresserade av nåt dylikt. En avlossad kula på 50 000 fots höjd kan ju ställa till det ganska rejält. De amerikanska myndigheterna hade nog inte tänkt på detta…

I ett land som gång efter annan väljer gamla avdankade actionhjältar till höga politiska poster är det nog tveksamt om det förekommer så mycket tankeverksamhet överhuvudtaget.

Men nu var det ju musik det skulle handlar om – eller i alla fall musikinstrument – och sånt är de ju faktiskt bra på i det stora landet i väster. Det har de ju faktiskt alltid varit. Redan i slutet av 50-talet hade de ju listat ut hur man bygger en elgitarr. Inget som dykt efter 1958 har väl egentligen tillfört någonting till detta kunnande – tvärtom: killar som Paul Reed Smith går ju tillbaks till källorna (läs McCarty!) för att kolla hur en slipsten ska dras.

Skruvar man tillbaks klockan ytterligare några varv hamnar man nånstans mitt ute på ett majs- eller bomullsfält i södern. Och har man riktig tur kanske man precis där hittar något så fint som bluesens rötter…

På årets upplaga av Göteborgs filmfestival presenterades inte mindre än sju filmer som tog upp just det temat. Det var filmregissören Martin Scorsese som tog initiativet genom att uppmana några av sina kollegor att göra varsin film om bluesen och dess ursprung. Med regissörer med så olika stilar som Martin Scorsese, Mike Figgis, Clint Eastwood, Wim Wenders, Richard Pearce, Marc Levin och Charles Burnett förstår man att det blev sju väldigt olika filmer. Jag lyckades klämma in tre av dem i mitt festivalprogram och det är inte utan en viss förtjusning jag rekommenderar dessa filmer till musikintresserade i största allmänhet, men bluesvänner i synnerhet. Om inte annat bör några av dem i alla fall dyka upp på SVT:s repertoar i en TV nära dig.

Den första filmen som jag såg på bluestemat var Wim Wenders bidrag: The Soul of a Man. Där hade Wenders valt att fokusera på tre av sina egna blueshjältar: Skip James, Blind Willie Johnson och J B Lenoir. Med känsliga fingrar blandade Wenders det lilla dokumentärmaterial som fanns med nyskapade spelscener som hade originalljudet från de tidiga bluesplattorna och bilder med skådespelare som körde playback på ett mycket övertygande sätt.

Det dröjde långt in i filmen innan man började fundera på var de fått alla fantastiska bilder ifrån. Hade man verkligen en filmkamera på plats när Skip James vann den där talangtävlingen som anordnades i en musikaffär någon gång på 30-talet? Nåja, till mitt försvar får jag väl anföra att det var mycket skickligt gjort – det kunde ha lurat vem som helst.

Till detta ”dokumentärmaterial” adderade man färskt livematerial med ”moderna” musikers tolkningar av de gamla bluesklassikerna. Där fanns artister som Bonnie Raitt, Eagle Eye Cherry, Cassandra Wilson, Lucinda Williams, Lou Reed och Jon Spencer Blues Explosion.

Den andra filmen var Mike Figgis Red, White & Blues, som handlade om hur bluesen fick fäste i Storbritannien på 60-talet, spred sig, och tog sig tillbaks till den vita amerikanska publiken med hjälp av artister som Rolling Stones, Cream, Chris Farlowe, Stevie Winwood med flera. Även denna film bjöd på helt underbara livetagningar från studion – denna gång med artister som Van Morrison, Tom Jones, Lulu, Jeff Beck etc. Det satt en mycket lycklig chefredaktör i biosalongen den kvällen.

En sökning på amazon.co.uk ger inte mindre än 23 plattor i serien Martin Scorsese Presents the Blues. Naturligtvis hittar vi soundtracken till de olika filmerna där, men det också ett urval artister som fått egna plattor där Scorsese valt ett axplock ur deras produktion. Där finns artister som Eric Clapton, Robert Johnson, J.B. Lenoir, Steve Ray Vaughn, Son House, Bessie Smith, Muddy Waters, Taj Mahal med flera. Själv beställde jag genast två av soundtracken.

Och nu väntar vi bara på att filmerna ska komma på DVD.

Mer info finns på www.filmfestival.org/filmfestival/info/films.icp. Sök på blues!

 

Back to da roots (ledare i MM nr 2/2004)

av Gunnar E Olsson

Musikskapandet går alltid i vågor, både individuella vågor och större, mer globala vågor. På det personliga planet gäller detta både intensiteten/frekvensen och sättet man gör det på. Vissa av mina vänner, som tidigare spelat in mycket akustiskt, har plötsligt blivit helfrälsta på mjukvarusyntar och -samplers och gräver sig nu allt djupare ner i datorträsket. Andra, jag själv till exempel, börjar ruttna på datorharvandet och vill kunna skapa mer renodlade, enkla, akustiska klanger. Båda dessa utvecklingar äger rum samtidigt och parallellt och det ena är inte nödvändigtvis bättre än det andra.

Själv har jag börjat spela elgitarr genom en riktig förstärkare med tremolo igen – vilken känsla! På en halvtimme bubblade det upp två (som jag tycker själv, i alla fall) helt enastående låtidéer. Hoppas nu bara att nån högre makt kan skicka mig ett par bra låttexter också…

Det nymornade intresset för enkare inspelningar tar sig även uttryck på många andra sätt. En av de trevligare effekterna är att vi på redaktionen får allt fler bra – huvudsakligen akustiska – plattor från skivbolagen. Med akustiska menar jag då inte (enbart) vispop och liknande avarter, utan det handlar också om bra pop och rock där inte syntarna helt har tagit överhanden i ljudbilden – där man också ofta jobbat med traditionella, analoga ljudalstrare. Det handlar också om att även ljudupptagningen ofta, men inte alltid, skett med analoga medel.

Genomgående för mycket av den här musiken är att inspelningarna ofta låter mycket varma och levande – långt ifrån de alster som kommer från alla dessa överskattade band som börjar på K.

Låt mig ta några exempel! Sophie Zelmani är tillbaks med en ny mycket lågmäld och innerlig platta. Kan ni tänka er hennes röst med en tung syntmatta som bakgrund? Inte det? Nej, inte jag heller. En annan efterlängtad artist som kommer med ett nytt, organiskt alster är Stefan Andersson. Och vad sägs om en platta full av ballader från Thomas Andersson Wiij? Nicolai Dunger har på senaste plattan fått hjälp av Mercury Rev. Resultatet? En mycket organisk och jordnära platta.

En annan ”back-to-da-roots-artist” är engelska Joss Stone, som, blott 16 år gammal, fått hjälp av en hoper klassiska soulmusiker i skapandet av en otäckt bra platta. Joss har ”fel” hudfärg (vit), och en röst som påminner en aning om både Eva Cassidy och Norah Jones – fast med ett stänk mer ”soul feeling”. Hennes första platta är en samling av gamla soulklassiker. Under 2004 ska en andra platta dyka upp, har man lovat, denna gång med mycket eget material. Vi håller andan…

Sist, men absolut inte minst, har vi en platta med en grupp invandrarungdomar som passande nog kallar sig Andra Generationen. Till skillnad från många andra invandrarungdomar spelar de inte den vanliga blandningen av hip hop, R & B och annan musik hämtad från en helt annan kontinent. Nej, Andra Generationen har hämtat sin inspiration från sina föräldrars hemländer. Det är musik med rötterna i Makedonien, forna Jugoslavien, Bulgarien, Turkiet och Grekland. Man blandar detta med influenser från modernare musik och rör ihop det till en underbar musikalisk gryta. Och så sjunger man på svenska – eller törs vi säga Frölundadialekt? I deras egna låtar, som till exempel Siv, hittar vi de mest underbara textrader. Vad sägs om: ”Och all min sång den är av smärta och denna sången är mitt liv. Och det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på dig, Siv!” Det krävs mod för att sjunga en sån textrad!

Med ett öga på färska försäljningssiffror, som berättar om en rejäl ökning av försäljningen av akustiska gitarrer och liknande ”mekaniska” instrument, och med ett öra mot marken där jag hör ett allt mer stigande intresse för akustiska inspelningar (det blir en rätt jobbig arbetsställning) lovar jag att vi ska försöka bli bättre på att bevaka just den här biten. I kommande nummer ska vi försöka få in mer viktiga inspelningstips av typen: hur man mikar upp olika instrument på ett vettigt sätt, vilka mikar man ska välja för olika inspelningssammanhang etc. Vi har märkt ett ökande intresse för dessa frågor – för några år sedan befarade vi att konsten att mika upp ett trumset helt skulle dö ut inom en snar framtid. Och ute i musikaffärerna talar man om att man formligen skottar ut lådor med nya (ofta kinesiska) mikar och tillhörande miksteg. Detta lovar gott för både kommande musikskapande och kunnandet bland alla hemstudionissar runt om i landet!

Musiken lever!