Author: Gunnar E

Det blir bättre med åren (ledare i MM nr 11/2004)

av Gunnar E Olsson

Allt var inte bättre förr! Speciellt gäller detta när man pratar om utrustning för hemstudion. Min första sequencer bestod av ett MIDI-interface (köpt på Boots i London) kopplat till en Sinclair Spectrum-dator. Sequencerprogrammet minns jag tyvärr inte namnet på, men det kunde spela in och upp på åtta kanaler samtidigt – tyvärr bara monofoniskt material. Och det fick laddas från en kassettbandspelare. Kraschfrekvensen var olidligt hög – det bombade ungefär varannan gång man försökte köra en låt.

Efter några olika turer och bland annat datorbyte byttes sequencerprogrammet ut mot det alldeles förträffliga StudioVision från Opcode. Priset för mjukvaran var på den tiden nästan identiskt med det pris man får betala för något av de moderna alternativ vi har idag. Men man får faktiskt bra mycket mer för pengarna idag!

När ni läser detta har både Apple Logic Pro 7 och Motu Digital Performer 4.5 börjat skeppas och för några veckor sedan var det Steinbergs tur med sin nya Cubase SX3. Dessa program är ju fullkomligt späckade med finesser och otroliga funktioner och man får ju dessutom – i olika hög grad – en rejäl samling användbara mjukvaruinstrument och förträffliga plugineffekter på köpet.

Min bästa mikrofon på den tid det begav sig var en riktigt billig elektretmik – 450 kronor – av ytterst tvivelaktig härkomst. Mitt reverb var ett Accesit fjäderreverb. En hembyggd kompressor från en engelsk elektroniktidning fick försöka hålla koll på nivåerna och jag hade dessutom en hembyggd gate från samma tidning. Till detta kom ett gäng gitarrpedaler och annat smått och gott. Det var allt.

Idag får man mirakulöst bra kondensatormikrofoner för under tusenlappen, och alla sequencerprogram är beväpnade med både kompressorer och reverbpluggar som vida överglänser den gamla hårdvara vi hemstudioentusiaster tvingades hålla till godo med. Men varför gör vi då inte dubbelt så många låtar och framför allt: varför är de inte minst dubbelt så bra? Varför blir det bara remixövningar, lek med loopar och knepiga mjukvaruinstrumentexperiment? Vart tog låtarna vägen? De där låtarna som håller för att framföras med endast en akustisk gitarr som ackompanjemang?

Nåja, en del saker var faktiskt bättre förr. Jag kommer osökt att tänka på Brian Wilson och hans Smile-platta. På nyinspelningen finns bara Brian kvar av original-Beach Boys. OK, det var inte så mycket mer av Beach Boys på Pet Sounds- och Smile-inspelningarna från 60-talet, men där fanns i alla fall otroligt vacker falsettsång från både Brian och Carl Wilson. Resten bestod då som nu av studiomusiker – men nu har man även plockat in ett gäng studiosångare och det ger på något vis känslan av en av de där hemska plattorna man ibland kan finna på loppmarknader, typ Hugo Montenegros kör och orkester sjunger Beatles. Här är det i stället Brian Wilson och hans kör och orkester sjunger Beach Boys, fast trettio år för sent!

Jag har bara hunnit höra nyinspelningen av Cabin Essence och det var verkligen ingen rolig upplevelse. Karln kan ju faktiskt inte sjunga längre. Man saknar både hans och brodern Carls helt fantastiska falsettröster. Kvar finns bara en medelålders, mycket sliten man med en röst som verkligen speglar allt märkligt som man utsatt dess ägare för under en lång serie av år. Den rösten har inte mognat med värdighet, den har totalkroknat.

Varför har man inte plockat ihop de gamla tagningar som fanns kvar och försökt restaurera hela Smile med utgångspunkt från dessa i stället? Det mesta måste ju ha funnits kvar någonstans. En hel del har ju redan hittat ut – både på auktoriserade utgåvor och på så kallade bootlegs. På de flesta av inspelningarna jag hört från den här perioden finns ju en fräschör och musikalisk spänstighet som känns helt borttvättad på nyinspelningen av Smile.

Det känns lika knepigt att höra Brian sjunga som det är att lyssna på forne Fleetwood Mac-virtuosen Peter Greens gitarrspel från senare år. Det blir en cirkusuppvisning typ: ”Kolla, han kan fortfarande stå på en scen fast han bara har två friska hjärnceller som försöker kommunicera med varann!”

Det känns ruskigt cyniskt – någon tjänar stora pengar på detta.

Och Wilsons förra soloplatta, Gettin’ in over my head. Där tog han sig verkligen vatten över huvudet. Inte ens Eric Clapton, Elton John och Paul McCartney kunde rädda den pinsamheten.

Nej, glöm detta! Ta istället och försök hitta en platta med David Mead eller Ray LaMontagne, två unga, begåvade singer-songwriters med helt egna röster.

Blanda och ge (ledare i MM nummer 7/2005)

av Gunnar E Olsson

Poker tycks vara något som finns i var mans teveapparat nuförtiden. Säg den kanal som inte visar ett pokerparti mitt i natten åtminstone en kväll i veckan. Och säg den hemmafru eller den arbetslösa 23-åring som inte smittats av den senaste tidens Texas Hold’em-feber. ”Shuffle up an’ deal” är en uppmaning som alla känner igen vid det här laget.

Men det är inte bara i TV och på statliga kasinon som det blandas friskt i hemlandet. På samma sätt som man förr gjorde blandband på kassett – både för att själv njuta av och för att ge bort till kompisar – kan man nu göra blandskivor på CD-R. Men enbart av sina egna låtar och för eget privat bruk – något annat vore ju olagligt! För övrigt var det ju faktiskt lika olagligt att göra blandband på kassett som det är med den hobbybränning som pågår nu. Det är bara det att skivbolagen blivit än mer paranoida med åren. De kommer snart att förbjuda sig själva om de inte passar sig. Säg inget förresten, det kanske vore den bästa lösningen!

Det är just själva blandningen som känns så oerhört befriande. Oerhört få artister klarar ju faktiskt av att bara göra bra låtar och även om det skulle finnas undantag från den regeln blir det inte roligt att äta glass till både frukost, lunch och kvällsmat. Variation förnöjer, sa någon vis man.

Även i var mans mp3-spelare pågår samma friska blandande. Bland de tusentals låtar som bor i min egen iPod finns mycket som kunde klassas som gamla godingar, men inte mycket av det som spelas på de radiostationer där man lovar att man har ”det bästa från 60-, 70- och 80-talet”. Dessa stationer tävlar ju tyvärr bara om att spela smöriga ballader med Phil Collins – han har ju gjort några stycken – och annan riktigt oförarglig smet.

Och min iPod har ett shuffle-läge. Ibland blir det bra, ibland kommer alla de där låtarna som man egentligen skulle ha raderat på rad efter varann. Och vid andra, nästan lycksaliga, tillfällen känns det som om en gudomlig – eller åtminstone smått klärvoajant – makt styr både låtval och -ordning. I morse fick jag uppleva det senare alternativet.

Vad sägs om en lista som börjar med So You Wanna Be Rock’n’roll Star med Byrds – en bra början, eller hur? Som tvåa kommer Jeff Beck som härmar en koltrast på låten Blackbird. Sedan fortsätter det av bara farten med Happiness Is A Warm Gun med ”the Fab Four”, Drop med Hope Sandoval & The Warm Inventions, Tori Amos underbart stillsamma cover på Enjoy The Silence, You Cause As Much Sorrow med Sinead O’Connor, Jennie Löfgrens Gonna Make You Smile, Three Cool Cats med Ry Cooder & Chavez Ravine, Joni Mitchells You Turn Me On I’m A Radio, Nitin Sawneys Bahaar, Whistle In – ett av de förlorade Smile-spåren med Beach Boys, Out Of Control från nya Tears For Fears-plattan, Georgia On My Mind med Spencer Davies Group och den då mycket unge Stevie Winwood, Peter Gabriel med Sky Blue, What Do You Care med Robert Palmer, Walking Restless med Mattias Hellberg, Queens Killer Queen, Anchor med Jonas Hellborg, All Day Sucker med den gudomlige Stevie Wonder (har ni förresten hört den nya plattan?), Joanna Newsoms Swansea, Everything But The Girl och Mirrorball, Martina Topley Birds I still Feel, Kate Bush med Big Sky och Jeff Buckley med Vancouver… Och det bara fortsätter…

Och naturligtvis placerade sig Monica Zetterlund högt upp på iTunes nedladdningslista direkt efter att nyheten om hennes tragiska bortgång hade kablats ut. Den 17 maj låg hon på andra, femte och sjätte platsen på iTMS tio-i-topp-lista. På topp-hundra-listan hade hon 13 låtar! Det är verkligen synd att hon inte kunde få uppleva detta själv.

Jag hade turen att få träffa Monica på ett jobb för några år sedan. Jag vet inte om det var för min egen skull, eller om det är något annat som driver en att göra dessa saker, men jag kände att jag bara måste berätta för henne att jag verkligen uppskattade hennes musik och att möjligheten att få lyssna på hennes sång hade betytt mycket för mig under åren.

Jag fick bara en chans att göra detta. För min egen skull är jag väldigt glad att jag tog den chansen – oavsett om mina motiv kan ha varit enbart egoistiska.

Gör någon glad. Ge bort en komplimang till semestern – eller varför inte en bland-CD!

Att ljuga eller inte ljuga, det är frågan (ledare i MM nummer 9/2003)

av Gunnar E Olsson

Jag har funderat många gånger på om det skulle fungera om man gjorde en helt fingerad intervju. Ni vet, ibland blir aldrig den där riktigt intressanta intervjun av. Något kommer i vägen i sista stund. Michael Jackson backar ur i sista sekunden och Stevie Wonder har plötsligt häcken full med andra åtaganden. Skulle det funka om man gjorde den där intervjun i alla fall? All information finns ju redan. Artisten har redan gjort samma intervju med tio andra tidningar och webben är full med information som kan laddas ned. Då kunde man kanske få Macka att äntligen tala ut om vad han tyckte om Yoko. Och Jacko kunde få ge den där ingående intervjun där han berättar vad som hände när inspirationen tog fullständigt slut inför den senaste plattan…

Sen har det ju gjorts en och annan intervju där reportern råkat ut för en riktig mytoman. Ni vet en artist/musiker som påstår sig ha spelat med alla nu levande världsartister och sjungit i kören bakom alla de stora. Jag erinrar mig en sångerska som helt nyligen påstod sig ha sjungit bakom Annie Lennox med flera, där ingen kunde påminna sig ha sett henne i dessa sammanhang. Märkligt! Nu händer detta tack och lov oftare i det stora landet i väster än här i det civiliserade Europa. ”Over there” ska man helst ta i lite i överkant, annars funkar det inte.

Men det finns faktiskt exempel på att artister lyckats dupera även våra svenska journalister. Det lär finnas ett (nu preskriberat) exempel på en sådan intervju till och med någonstans i MM:s arkiv. Det handlade om en musiker som skarvade nåt så in i h-e, men han gjorde det bra och var så övertygande att han helt och hållet lyckades dupera vår skribent. Han berättade om plattor han spelat på där det helt enkelt var omöjligt att kolla vilka som medverkat – och vår man svalde allt med hull och hår. Men, som sagt, det är preskriberat nu och vilda hästar kan inte få mig att avslöja fler detaljer (inte ens kontantersättning).

En kille på den engelska tidningen Future Music – ja, han var frilans, inte fast anställd – gjorde det riktigt lätt för sig. Han kopierade helt enkelt testerna från konkurrenten Sound on Sound. Han snodde texterna rätt av och stuvade om dem lite grann. Och ingen märkte nåt på åtskilliga månader. När det så småningom uppdagades var Future Music tvungna att gå ut med en gigantisk ursäkt både på sin webbsida och i tryck. En sån skandal!

Och fejkade recensioner av konserter har det ju gjorts några stycken genom tiderna. Nån olycklig kollega hade skrivit om en konsert och gett den mycket beröm, när konserten i själva verket hade blivit inställd. Otur!

Egentligen hade jag själv tänkt berätta om en stark musikalisk upplevelse jag hade nyligen. Ja, nyligen och nyligen… Jag tänkte faktiskt ha den senare i kväll, men jag vet redan i förväg att det kommer att bli en stark upplevelse. Jag har tänkt gå och lyssna på Peps Blodsband ikväll om bara uppehållsvädret håller i sig. Om det nu i stället börjar regna så blir det inte lika roligt att gå ut. Det är så att vi har Göteborgskalas i stan. Det innebär att en massa olika artister och band gästar staden under en vecka och om man bara orkar, så kan man gå ut och få sig en hel del bra musik till livs. Men så var det det där med att orka… Man är ju inte ensam om att vilja gå ut. Det är ju en satans massa andra människor ute på stan som har kommit på samma idé och…

Jag kunde ju börja mitt fingerade reportage med att berätta att Peps var i strålande form och att Bosse Skoglund gjorde bra ifrån sig som vanligt. Denne gudabenådade musikant har väl för övrigt aldrig gjort en dålig konsert, så där behöver ingen tvivla.

Det kommer förresten troligtvis en intervju med Skoglund redan i nästa nummer av MM. Vår trumexpert, Jakob Herrmann, hälsade på hos Bosse och fick en underbar pratstund med en musiker som spelat med alla svenska musiker och artister av värde på den här sidan andra världskriget. Jag hade gärna suttit med på ett hörn och lyssnat när dessa trumgiganter träffades.

Nåja, jag får väl läsa intervjun i MM, precis som ni.

Men jag går nog iväg i kväll i alla fall…

 

Att köpa musik… (ledare i MM nr 6/2005)

av Gunnar E Olsson

Först var det bara ett rykte. En god vän från Skottland hade hört att man inför releasen av iTunes-butiken i Australien nämnde flera nya europeiska länder som skulle lyckliggöras samtidigt som grabbarna och tjejerna ”på undersidan”. iTunes Music Store Sweden, och de andra nya butikerna, skulle kunna dyka upp samtidig som Apple släppte sitt nya operativsystem, Tiger, eller Mac OS X 10.4, om man föredrar den beteckningen. Ja, det sägs ju att tron kan försätta berg – detsamma gäller säkert hoppet…

Och Tiger kom – och vilket underbart operativ det är – men inte såg vi någon iTMS Sweden, fast vi kopplade upp oss ideligen och provade att välja ny iTMS. Varje gång var det samma tio flaggknappar som dök upp: Finland, Belgien, Grekland … men ingen svensk knapp.

Sedan dök nya rykten upp på webben. Någon hade lyckats hacka in sig på iTunes-sajten och hittat både Ulf Lundell och att priset var nio kronor per låt. Men fortfarande inget nytt iTunes-land … Däremot hade man på iTunes UK lagt upp nya plattor med både Cardigans och Kent, så någon form av svenskt avtal fanns tydligen. Men fortfarande kunde jag inte logga in med mitt Apple ID.

När detta läses har vi säkerligen iTMS även i Sverige – kanske i samband med att iTunes 4.8 släpps – men det är ju en klen tröst för mig just nu.

Samtidigt läser jag på nätet att holländarna försöker få igenom ett lagförslag som ska lägga en speciell skatt på alla mp3-spelare. Det låter väldigt genomtänkt, tycker jag … inte!

Man vill beskatta alla mp3-spelare med 3,28 euro per GB. Det skulle innebära ungefär 30 kronor per GB. Toppmodellen på iPod-programmet skulle plötsligt bli 1800 kronor dyrare. Detta med hjälp av skatt på en produkt som de flesta användare redan köpt sina låtar till. Skatt två gånger på samma musik alltså. Detta är en så bra affärsidé så det kommer säkert fler EU-länder att nappa på. Dumma idéer är ju något som växer som ogräs under EU-paraplyet.

Resultatet kan bli en lika idiotisk situation som den som uppstod när videokameror i DV-formatet först skulle släppas i Europa. Då klassade man inom EU dessa DV-kameror som videobandspelare om de var försedda med en firewireingång. Detta var på den tiden man använde DV-kamerans inspelningsfunktion för att kunna skicka tillbaks material som redigerats i datorn. Det gjorde att DV-kamerorna i Europa endera inte försågs med DV-ingång (vilket gjorde dem näst intill oanvändbara för praktiskt arbete) eller, om de kunde hantera en DV-signal på firewireingången, att priset gick upp med 1500–2000 kronor. Detta var självfallet innan DVD-formatet hade slagit igenom och öppnat helt nya vägar för att spara eget filmmaterial.

Samma visa varje gång ett nytt format börjar få fotfäste – VHS, DAT, CD, DVD eller som nu mp3 – först pekfingret: ”Ni får inte kopiera på detta format” och sedan på med en massa skatter och avgifter för att kompensera ett fiktivt inkomstbortfall. Allt detta för att värna en storbolagsvärld som inte haft förstånd att utvecklas i takt med teknologin. Visst, man ”skyddar artisternas och upphovsmännens intressen”, men för skivbolagen handlar det väldigt mycket om att skydda sina egna intressen i första hand, det har väl blivit något av en tradition kan man säga…

Två herrar vid namn David Kusek och Gerd Leonhard har skrivit en bok, The Future of Music, där man tittar på dessa samband och försöker sia om hur framtidens musiknyttjande kan tänkas se ut. Man beskriver visserligen världen som den ser ut i USA, men de skillnader som finns har snart ätits upp av en ständigt pågående amerikanisering av vår lilla värld. Försök få tag på boken. Det är intressant läsning.

Men låt oss avsluta med något positivt. Apples senaste operativsystem följer traditionen med att låna namnet från smidiga kattdjur. En tiger i tanken har ju aldrig varit fel – inte heller på hårddisken. Ja, och gärna en svensk tiger. Vi har ju en fin tradition på det kattdjuret. Och visst låter det väl bättre än ett trött nötkreatur? När nu detta kommer att släppas ut …

Jag installerade helt frankt Tiger ovanpå mitt gamla operativ och fann till min stora glädje att allting fungerade som tidigare, fast lite raskare. De flesta mjuk- och hårdvarutillverkare har redan släppt uppdateringar på de drivisar och program som behöver uppdateras, så själva uppdateringen kändes helt smärtfri. På köpet fick jag förstås en mängd nya intressanta funktioner. Men det får vi prata om vid ett annat tillfälle och på en annan plats. Ha ett bra operativ!

Är det jul nu igen? (ledare i MM nr 12/2004)

av Gunnar E Olsson

När detta läses står den stora och kommersiella högtid som vi kristna kallar julen för dörren. Den stora frågan inställer sig naturligtvis: har ni varit riktigt snälla? Blir det några julklappar i år? Ja, för min del blir det nog tämligen magert på den fronten. Jag har varit alldeles för elak. Som vanligt har jag haft svårt att hålla näbben i styr. Ibland vore det onekligen enklare att hyckla och låtsas att man gillar all musik, till och med sånt som man egentligen – i bästa fall – känner sig totalt likgiltig inför. Men jag kan bara inte tycka att Knife är det mest innovativa sedan skivat bröd lanserades, inte ens under vapenhot…

Ingen tackar en heller för att man säger vad man tycker. Världen har ju aldrig älskat en sanningssägare. Hyckleriet hyllas i stället som det enda saliggörande – det har nästan blivit en världsreligion – och den som ljuger bäst vinner i längden.

Apropå detta – eller något helt annat – samma dag som detta skrives väljer det amerikanska folket vem som ska få vara världens mäktigaste man i fyra år framåt. Och när ni läser detta så har ni förhoppningsvis facit i handen. Om man inte schabblar bort slutresultatet precis som förra gången, förstås…

Själv undrar jag hur världen skulle ha sett ut om Frank Zappa hade fått leva och kanske rentav blivit vald till president. Han hade ju faktiskt sådana planer – om de var riktigt seriösa lär vi aldrig få reda på. Men jag har svårt att tänka mig att vi skulle gå en mörkare framtid tillmötes än vad vi ser framför oss nu, i alla fall.

Vissa pessimister (ibland kan de vara otäckt klarsynta) säger att vi går mot ett tredje världskrig – att ett gigantiskt religionskrig står för dörren och att USA redan påbörjat detta. Och det sker förstås med ”God on our side” på båda sidor om frontlinjerna.

När det gäller krig så tävlar nästan alla religioner om vem som kan starta flest. Förståsigpåare påstår att buddhismen är den enda religion som aldrig startat ett krig i sin tros namn. Dåligt facit, kan en ateist tycka. De flesta religioner tycker sig ju ha ensamrätt på vad som är den enda rätta vägen till lyckan, och kärleken till medmänniskorna är ofta en stor och viktig del av budskapet. Men sen verkar det som det budskapet hamnar i skymundan när det handlar om praktiska handlingar.

Vad hände med hela Love-Peace-and-Understanding-generationen från 1967–68? Tog inte dessa ungdomar med sig sitt nyvunna medvetande upp i åren i takt med att de etablerade sig i det amerikanska samhället? Är det verkligen samma människor som stoppade blommor i soldaternas gevärsmynningar som idag har godkänt lagar som tillåter myndigheterna att söka igenom folks hem, läsa deras e-post och lyssna av deras telefoner på blotta misstanken att det kan handla om terrorister? Detta utan att ens behöva berätta för dem att det skett!?

Visst var det mycket som var ruskigt flummigt i hippierörelsen under senare delen av 60-talet, men någonstans i botten fanns en väldigt mänsklig grundinställning. Just i den vevan öppnades många ögon för det österländska tänkesättet och deras många olika religioner. Det kom förstås också andra starka influenser som påverkade sättet att tänka och fungera, både från öst och väst – i form av diverse kemiska substanser, både utvunna ur olika växtdelar och skapade på konstgjord väg i moderna laboratorier.

Men den starkaste drivkraften i den här rörelsen var utan tvekan musiken. Mycket handlade också om musiken som ett verktyg för att överbrygga klyftor, verkliga eller inbillade – detta var innan ordet virtuellt var uppfunnet. På samma sätt som religionen – eller tolkningar av densamma – kan skapa motsättingar mellan människor, kan musiken skapa samhörighet och förståelse. Det är verkligen ett universellt språk. Folk som spelar tillsammans kan förstå varann utan att använda ord. Folk som spelar tillsammans kan kommunicera på ett högre plan. Folk som spelar tillsammans är inte beredda att döda varann efteråt. Det finns naturligtvis undantag från denna regel också, men de hör mestadels hemma bland mediokra engelska popband.

Vid närmare eftertanke…

Mänskligheten ska inte ha några julklappar i år, den har helt enkelt inte varit snäll – inte i år heller. Men ni, mina vänner, kommer säkert att få en fin helg i alla fall.

 

Ajöss och tack för fisken (ledare i MM nr 7/2006)

av Gunnar E Olsson

Vad kunde vara mer passande än att avsluta med en av Douglas Adams boktitlar. Titeln kommer från hans fjärde bok i Liftarens Guide-kvintologin. Den utgör också det budskap som jordens delfiner försökte skicka till mänskligheten alldeles innan de beslöt sig för att överge den jord som rusade mot förintelsen. Delfinerna har ju, som alla vet, förgäves försökt få kontakt med människorna och förstå deras språk, eller att få oss att förstå deras … Något av den känsla man får som ledarskribent ibland, för övrigt.

Adams var – utöver en mycket underhållande författare – även en duktig musiker och hemstudioentusiast. Ett reportage från hans studio hade varit en önskereportage att avsluta min karriär som chefredaktör med. Det är nämligen dags att byta chefredaktör nu – detta nummer är det sista där ni kan njuta av mina välfunna formuleringar och bitska kommentarer (grinigt gnäll, tycker förstås somliga …).

Men en del saker måste man få gnälla på – som till exempel den rejält hajpade konsertturnén som gick under namnet Zappa plays Zappa.

Tanken var att samla en mängd av Frank Zappas gamla medmusikanter och tillsammans med dessa låta sonen, Dweezil, spela ett axplock av faderns bästa låtar. Nu blev det något helt annat. På traditionellt PR-manér hade man inte velat avslöja bandets sättning i förväg – man ville överraska, sa man. Samtidigt gjorde man inget för att stoppa de rykten som lät göra gällande att publiken kunde förvänta sig att få höra både Fluorescent Leech and Eddie, Mats och Morgan och ett helt gäng av de andra toppmusikerna.

I stället för de lysande sångarna Ray White och Ike Willis fick vi se en lönnfet pajas till Napoleon Murphy Brooks strutta runt. Han var för övrigt den ende av ”det gamla gänget” jag lyckades identifiera. Resten bestod av unga lovande, men profillösa musiker. Sedan blev det inte bättre av att Dweezil inte hade förmågan att ge konserten den lyskraft som en Zappakonsert förtjänar. Dweezil är duktig gitarrist, men han saknar faderns karisma.

Det räckte inte att ta in Steve Vai för att spela några låtar på slutet, när man redan ”zabbat” alltihop genom att låta den oerhört tröttsamme trummisen Terry Bozzio gnälla sig igenom fyra hysteriska låtar på raken. Bozzio fick med sina sångnummer agera pajas i Franks band när det begav sig, men att låta honom ta så här stor plats på en konsert tyder på extremt dåligt omdöme. Det är lite grann som att låta Ringo framföra tjugo låtar på raken på en återföreningskonsert med the Beatles.

Mats och Morgan gjorde helt rätt som avstod från att delta i det här spektaklet. Inte ens de kunde ha räddat denna konsert.

För min egen del var det en väldigt trevlig upplevelse att få resa till Stockholm med några goda vänner – inte ens konsertupplevelsen kunde förstöra detta!

Sedan är det ju en mycket förunderlig tid vi lever i, när Hard Rock Hallelujah är Europas bästa schlager och man får se Nina Persson agera karaokesångerska framför en ytterst road trio ur det saligen insomnade Led Zeppelin. Detta vid en gala där man hyllar gruppen gott och väl trettio år för sent! Är det inte dags att tänka om när det gäller Polarpriset. Jag har svårt att tro att Stickan hade tänkt sig att dela ut dessa pengar till etablerade musiker som för länge sedan skaffat sig ekonomiskt oberoende. Vore det inte bättre att ge pengarna – kanske utportionerade i fler och mindre högar – till unga förmågor, som hade haft både nytta och glädje av dem. Jag menar: Paul McCartney, Stevie Wonder och Elton John … Vad är vitsen med att ge dessa miljonärer ännu mer pengar. Dessutom vid en tid då de för länge sedan passerat höjdpunkten på sin karriär och det kreativa för länge sedan passerat sitt bäst-före-datum?

Det må var hur det vill med den saken … ni ska i alla fall ha ett stort tack för de här sex åren! Det har varit en rolig tid och det har varit enormt stimulerande att få respons för det vi skrivit i MM under dessa år – inte minst har det varit väldigt positivt att märka att ni läser just den här sidan. Många gånger har den också lyckats väcka väldigt upprörda känslor hos en och annan läsare – kanske så även denna sista gång. Det skulle inte förvåna mig det minsta.

Ha ett underbart liv!

 

Nytt år – nya tider (ledare i MM nr 1/2006)

av Gunnar E Olsson

När ni läser detta har vi förhoppningsvis ett par dagar kvar på det gamla året, men det nya året kommer, det kan varken global uppvärmning eller chockhöjda räntor göra något åt. Tiden går och världen förändras. Vi blir också äldre och det kan vi inte heller göra något åt. Men det borde inte hindra oss från att försöka hitta nya lösningar på gamla problem.

På många områden borde det finnas utrymme för nya sätt att tänka. Ta det här med musikkopiering, upphovsrätter, hur man väljer att sprida sina alster etc: det är nya tider nu och det krävs nya sätt att tänka. När ska skivbolagen inse detta? Man kör bara på i samma gamla hjulspår med kopieringsskydd i stället för bättre musik. Man kräver höjda avgifter från Apple iTunes och andra legala nedladdningssajter – för en tjänst som är ren merförsäljning, med väldigt låga kostnader för skivbolagen … Snikenhet? Ren dumhet, snarare!

Vill man inte att folk ska göra rätt för sig? Inser man inte att det finns en smärtgräns för hur mycket folk är beredda att betala för en produkt som inte alltid håller högsta kvalitet? Är det inte bättre att folk väljer den lagliga vägen och betalar nio spänn, än att man försöker pungslå folk till bristningsgränsen och samtidigt motar tillbaks dem ut i det illegala nedladdningsträsket, där ingen vet vad som döljer sig?

Det är klart att vi kunde mästra och komma med pekpinnar och läsa lagen för våra läsare, men till skillnad från många andra tidningar har vi ju vuxna läsare, och ni vet ju att man inte får kopiera andras verk utan tillstånd …

Men vi måste lära oss att leva i verkligheten. I denna verklighet kopierar folk den CD de köpt och lägger in den i sin mp3-spelare, precis som man förr i tiden kopierade vinylskivorna till kassett för att ha i sin Walkman-kassettspelare. Apropå Walkman, det var ju Sony, som lanserade den och gjorde den till den allra första verkligt bärbara musikmaskinen. Idag ligger samma bolag, som nu vuxit till en verklig kolloss, bakom årets, kanske århundradets, klavertramp. Man bygger ett kopieringsskydd, XCP, som fungerar som den värsta sortens ”spy-ware”. Det gömmer sig i datorsystemet hos den intet ont anande användaren som köpt någon av de 52 av Sony/BMG XCP-försedda CD-skivorna. Sedan kollar XCP vad den legitime konsumenten gör med den musik han trott att han köpt. Men se, det har han inte. Den laglydige CD-konsumenten har bara lånat musiken av Sony – mot en (o-)skälig avgift, förstås …

Naturligtvis upptäcktes detta av vaksamma användare som märkte att konstiga saker skedde med deras PC-datorer. Sony varnades för tilltaget på ett tidigt stadium av bland annat antivirusföretaget F-Secure, men man lyssnade inte. ”Nu ska vi klämma åt Svensson när han köper våra plattor” tänkte man tydligen. Och detta med en metod som till och med Microsoft klassar som virus! Behöver vi nämna att Sony, när detta ofog blev känt, var tvungna att krypa till korset och berätta hur man först hittar detta virus, och sedan också plockar bort det?

De verkliga piraterna som kopierar plattor i tusental kommer man förstås inte åt. Det har man aldrig gjort. Det är frågan om man ens försökt … Det är precis som när skatteverket kollar dig när du dragit av 2 500 spänn för din nya gitarr, men ser mellan fingrarna inför storbolagens miljardfiffel. Detta rår man helt enkelt inte på. Det kostar för mycket att ens försöka … suck!

Hursomhelst, när Sony sålde sina Walkman var det minsann inte så kinkigt med att folk kopierade sina plattor. Då tjänade man ju själva på detta. Nu har pendeln svängt åt andra hållet.

Vi vill passa på att berätta lite om en remix-tävling som vi drar igång i dagarna. Information finns hos skivbolaget Substream, som är initiativtagare till tävlingen. Ett av deras band, Auto-Auto, står för originalmusiken. Tack vare att man är ansluten till upphovsrättssystemet Creative Commons kan musiken läggas upp på nätet. Så även remixarna. Vi samarbetar också med Luthman Scandinavia, som står för ett tjusigt prispaket till de mest lyckosamma remixarna. Vi återkommer med mer detaljer om tävlingen i nästa nummer. Det kommer självfallet också att finnas information på vår hemsida. Så håll ett öga på den! Månadens nyttiga länkar:

www.musikermagasinet.com•www.substream.se

www.creativecommons.se•http://creativecommons.org

http://lxer.com/module/newswire/view/48802

Vi måste få avsluta med att önska alla våra läsare ett riktigt gott nytt år!

 

I det långa loppet (ledare i MM nr 2/2006)

av Gunnar E Olsson

En tanke slog mig häromdagen. Jag gick förbi min vanliga tidningskiosk och såg MM:s löpsedel hänga sida vid sida med diverse kvällstidningar – eller kanske var det något exemplar av den veckobaserade skvallerpressen som också hade smugit sig in, det är ju så svårt att skilja dem åt nuförtiden. Hursomhelst, jag slogs av den enorma skillnad i ”tilltal” som man kunde se på vår löpsedel och de andra tidningarnas. Kanske vore det något för oss att ta efter? Det verkar ju inte behövas någon som helst täckning för det som står på löpsedeln i verkligheten, eller ens inuti tidningen …

Vi kanske skulle flagga för nästa nummer genom att ”avslöja” på vår löpsedel att Clarence Öfwerman känt sig en aning (s)nedstämd under hela inspelningen av Son of a Plumber, eller att Per Gessle hotas med stämning av alla sina gitarrer.

Eller inför detta nummer: David Sylvian sjunger ut – han pratar inte med sin bror längre … Eller: Tiger Lou tvingas byta ackord.

Det behöver ju inte vara sant …

Men å andra sidan … det är kanske bättre att köra raka puckar. Sanningen brukar ju ha en tendens att hinna ifatt en, förr eller senare.

Inför nästa nummer håller vi på att förbereda oss med en helt ny serie artiklar. Vi har inte bestämt vad den ska heta ännu – det kommer vi säkert på två timmar innan tidningen ska skickas iväg till tryckeriet – men vi vet ungefär vad den ska innehålla, det har nämligen ni läsare redan bestämt. Det kommer att handla mycket om inspelning och produktion – många praktiska råd – men det kommer även att dyka upp andra nya artikelserier. Ett exempel är några enkla och användbara byggprojekt, för den som hjälpligt kan hantera en lödkolv. Det känns som att det var evigheter sedan vi senast såg något sådant. Och jag vet i alla fall tre personer som har frågat efter det …

Och som inte detta vore nog … Mattias Hjelm, killen bakom storsäljaren Cubase handboken, har lovat hjälpa oss med en serie artiklar där han visar läsarna hur man hanterar de olika sequencerprogrammen från Steinberg. Del 1 i den serien bör vi faktiskt kunna få plats med …

Vi hoppas också komma igång med serien: Så här spelar du in … (plats för valfritt instrument) under våren. Vi jobbar redan på tre olika varianter, och fler lär dyka upp under resans gång.

Vi vet att vi varit lite dåliga på den här biten. Vår senaste läsarundersökning visar att en otroligt stor del av läsekretsen, 42 procent, har läst tidningen och följt dess utveckling under mer än tio år. Smått imponerande 83 procent av läsarna gör också egna låtar – något som vi förstås märker av på vår hemsida där ni är flitiga på att lägga upp egna alster. Fortsätt med det, så ska vi försöka hjälpa er på traven i större utsträckning i fortsättningen. Vi har ju under de nästan trettio år som tidningen funnits presenterat flera serier där vi försöker lära ut grunderna i inspelningsteknik etc, men nu är det alltså dags att ta nya tag och sätta våra (främst nya) läsare på skolbänken igen. Från och med nästa nummer är det alltså dags.

Med reservation för alla ändringar, förstås (som det brukar stå)… Allt kan ju hända. Skribenter blir sjuka, manuskript blir stulna, modem går sönder, hårddiskar rasar och Apple släpper ännu en magnifik laptop … förlåt nu tappade jag tråden igen.

Det finns de som säger – och jag citerar: ”Det är ju inte friska människor som läser MM …”

Kanske det. Det är väl lite sjukt att vara beredd att offra det mesta för en bra kompressor, eller att lägga ner en smärre förmögenhet på något som illvilliga människor jämför med att leka med en modelljärnväg.

”Min hemstudio betyder mer än …” ”Då får du välja mellan gitarrerna och mig …” Jag vågar inte fullborda de meningarna, men visst känns tonen igen? Så, lite sjuka är vi väl, som envisas med att hålla på med detta märkliga som till syvende og sidst borde innebära någon sorts musikskapande, men som ofta fastnar någonstans på vägen … Bara, jag hade den där nya … etc.

Tanken med allt detta är förstås att vi ska försöka göra en bättre tidning – att bättre anpassa den efter våra läsares behov och önskemål. I slutänden hoppas vi också att det ska kunna hjälpa er att göra mer – och bättre – musik.

 

Till dig som vill jobba med musik (ledare i MM nr 3/2006)

av Gunnar E Olsson

Den här gången hade jag egentligen tänkt skriva ett grinigt inlägg om vårt kära hatobjekt, Posten, på den här sidan. Jag började skriva … och det blev ett långt brev som förklarade för en högt uppsatt person på Posten hur vi såg på det fenomen att det försvann en sabla massa CD-skivor på vägen mellan våra skivbolag och vår tidningsredaktion. Det är ju väldigt beklagligt och anmärkningsvärt i och för sig – det är ju inte många företag som ser emellan fingrarna på det faktum att några av de anställda stjäl från deras kunder. Illa? ja, det känns onekligen som att det är precis så illa ställt inom det företag som förr gick under benämningen det kungliga postverket.

Men vid närmare eftertanke kan det ibland kännas som en befrielse – vi slipper ju faktiskt en massa skitmusik på det viset. Och vi får väl hoppas att någon annan får större glädje av den!

En anledning till att jag kom på bättre tankar var att jag råkade titta på den tillställning som går under benämningen Grammisgalan. Efter att ha sett flera artister med all önskvärd tydlighet visa att de nog gör sig bäst på skiva, där det inte blir så tydligt att att de egentligen inte är så vassa på att sjunga, fick jag belöning för mitt tålamod när Laleh visade var skåpet ska stå. Endast beväpnad med en akustisk gitarr och kompad av en ståbas och trummor sjöng hon så dynamiskt att man blev helt hänförd.

Att våga göra detta inför den publiken var starkt – och det gjorde självfallet ett extra starkt intryck när hon också sedan sopade hem det ena Grammispriset efter det andra. Det roligaste för henne själv verkade vara att hon fick priset som bästa producent för sin egen debutplatta. Det är verkligen starkt jobbat. Som hon själv sa: Det var faktiskt bara det jag ville vinna … jag har lärt mig varenda Logic-skit … jag har testat mikrofoner …

Hon har verkligen producerat den plattan – från grunden. Och hon har fått en enorm respons på den. Inte nog med att den sålt otroligt bra både som hårdvara och som nedladdning, den har också gett henne både Rockbjörnar och P3-pris och nu tre Grammisar: årets nykomling, årets artist och årets producent. Inte illa! Hoppas att detta också kan bli en stor inspirationskälla för andra unga kvinnliga musiker/låtskrivare/artister, så att de vågar ta tag även i inspelnings- och producentbiten.

Jag köpte förresten två ex av hennes fullängdare när den kom – jag såg det som ett stödköp. Den här plattan ville jag se högt upp på försäljningslistorna – och det fick jag ju.

Sen var lite symtomatiskt att både Laleh och Darin tackade sina mödrar för att de ställt upp… och så vidare. Det är sällan man hör unga hårdrockskillar säga samma sak, eller killar överhuvudtaget. Det ska nog vara en invandrarkille som vågar göra det, även om det nog oftast är just morsan som ställer upp och stöttar och pushar. Så var det i alla fall i mitt fall. Utan min mors entusiasm hade jag nog aldrig hållit på med musik idag – även om det var lite skämmigt ibland när man var yngre. Vem vet vad det hade blivit i stället, men musik hade nog inte blivit i alla fall …

Rubriken till månadens ledare har jag förresten lånat från Laleh själv och hennes hemsida: www.laleh.se. Där finns en länk med just den rubriken där hon delar med sig av sina erfarenheter från musikvärlden. Läs den!

Jag passade även på att läsa några av de otroligt många värmande grattismejl som strömmat in från alla berörda musikälskare i vårt avlånga land. Det verkade också som hon har nått ut till människor i alla åldrar med sin musik. Självfallet fanns där massor av brev från ungdomar av alla kön, men jag läste även ett mejl från en man på 62 år som skrev och tackade för vad hennes musik hade betytt för honom. Och det är bara att instämma i gratulationerna! Bra jobbat, Laleh Pourkarim!

Hoppas vi får komma på studiobesök även när nästa platta skall göras klar.

Som avslutning vill jag pusha lite extra för vår nya och utbyggda Mekanodel som premiärvisas i detta nummer. Förhoppningsvis ska vi fortsätta att fylla den med matnyttiga och praktiska råd och tips från alla våra lysande skribenter. Nästa månad hoppas jag att vi kan klämma in ett par nya tillskott i samlingen. Tills dess, sköt om er och gör mycket bra musik!

 

Ännu ett blad skall vändas (ledare i MM nr 4/2006)

av Gunnar E Olsson

Allra först måste jag tacka för alla uppmuntrande brev vi fått på sistone. Ett stort tack! Det har strömmat in – både via det elektroniska maskineriet i datorn och via det ständigt hungriga brevinkastet på redaktionen.

Det mesta av gensvaret har kommit från tacksamma läsare som välkomnar våra nya lite mer pedagogiskt upplagda artiklar. Det finns tydligen ett stort uppdämnt behov sådant. Många har varit tacksamma för att vi äntligen hörsammat deras önskemål. Det handlar också mycket om att man uppskattar att vi verkligen började från början – utan att förutsätta att det fanns en massa grundkunskaper. För oss är det roligt att ni inte bara uppskattar detta, utan att ni också gör er besväret att faktiskt också upplysa oss om detta. Det känns självfallet alltid stimulerande att få sådana brev. Låt dem strömma in!

Men sedan får vi väl också erkänna att det funnits ett par surkart i äppelkorgen även denna gång. Någon tyckte till exempel att vi kanske inte behövde ”härma” andra musiktidningar – det nämndes både utländska och (in-)hemska exempel på publikationer som försökt göra bra pedagogik i musikformat. Till dessa säger vi bara: Redan 1988 startade vi för första gången en inspelningsskola i MM och sedan har det genom åren dykt upp flera liknande. 1988 var de flesta av dagens musikerinriktade tidningar överhuvudtaget inte ens påtänkta. Så man kan ju fråga sig vem som härmar vem …

Samtidigt måste vi väl också medge att vi tyvärr varit lite dåliga på just detta område de senaste åren. Vi har liksom känt på oss att våra läsare redan kan det mesta av den grundläggande inspelningstekniken – jag menar, mer än 40 procent av våra läsare har ju faktiskt läst MM i 10 år eller mer … Det vi med detta resonemang missade var ju att det faktiskt tillkommit en massa nya, unga läsare, som inte hunnit tillgodogöra sig riktigt all teori om inspelningsteknik och liknande. Men bättre sent än aldrig …

Vi har som vanligt samlat på oss de allra bästa skribenterna för detta ändamål. Förra månaden drog Mattias Hjelm, som redan säljer pallvis med den utmärkta Cubase Handboken, igång sina Cubasetips i vår publikation. Ni hittar självfallet del 2 i detta nummer.

En av våra bästa skribenter, Nils Erikson, står bakom Inspelningsskolan, vars första del ni kunde läsa i förra numret. Tyvärr hade tryckfels-Nisse varit framme och ändrat hand namn i anslutning till artikeln. I månadens avsnitt tar herr Erikson ett fastare grepp på inspelningsprogrammen.

Allas vår Jörgen Cremonese berättar i månadens nummer hur han jobbar när han spelar in trummor. Här bjuds på en hel del matnyttiga tips.

Denna månad välkomnar vi också Fredrik Hägglund, som varit själva Propellerheadsgänget behjälplig med en hel rad artiklar. Fredrik står som författare till merparten av artiklarna i serien Discovering Reason, som finns publicerad på Propellerheads hemsida. Självfallet har han också ett och annat att berätta för även den mest rutinerade Reason-användaren.

Jocke Boberg känner säkert många av våra läsare redan till. Han har ju gjort sig känd som magisk musikmakare i olika radioprogram, som Rally och Salva i P3, och Jocke har lovat berätta hur han jobbar med sina makalösa remixar. I det första avsnittet ger han oss några snabbtips. Men han kommer i fortsättningen också visa sin bredd på musikproduktionsplanet. Vi ser fram emot detta!

I nästa nummer fortsätter vi förstås med allt detta … och kanske lite till. Redan nu kan vi lova en andra del i bygg-det-själv-serien. Det kommer att handla om en mycket intressant liten limiter. Den är faktiskt så liten att den kan byggas in i XLR-kontakten till en mikrofonkabel. Inte illa.

Som ni säkert förstår kommer all denna pedagogiska mångfald att tvinga oss att knuffa undan en del andra artiklar i tidningen. Det kommer i första hand röra sig om artistintervjuer, som kan få stryka på foten. Inte så att de helt försvinner, men det kommer nog att bli lite färre av just den renodlade varianten än tidigare. De mer studio-/produktionsinriktade intervjuerna kommer vi även i fortsättningen att försöka klämma in. Allt detta gör vi som ett svar på de åsikter och önskemål som ni, våra läsare, framfört i den stora läsarundersökningen vi genomförde för en tid sedan. Hoppas att det nya upplägget faller på läppen! Skulle inte galoscherna passa riktigt perfekt får ni väl höra av er igen. Vi är här för er – inte tvärtom!

Sköt om er, och gör rasande grann musik!