Category: Tester

Posted on

Waves Audio Sync Vx

Software Review

All the different voices absolutely in sync

A problem that often arises when doing different vocal overdubs is getting the vocals tight enough. Not everyone is as good as Swedish Robyn at this; she can apparently add as many overdubs as she wants, and everything sounds absolutely super-tight. The rest of us either have to sit and edit the vocal tracks by hand, or use some kind of app that fixes this. One such app is the new Sync Vx from Waves Audio.

The advantage with using Auto Align apps is that they should be able to listen to a master or reference track that can act as a template, and then the app takes over and – with the help of time-stretching and other useful algorithms – makes sure that all the other tracks follow the master track exactly in sync.

Clearly the development has gone incredibly fast since I last looked at one of these programs. If I remember correctly, it was VocAlign Pro from SynchroArts that was on the test bench at the time. Now Waves Audio has come up with an app that promises to do all this work both faster and smoother than many of its competitors. Obviously you get incredibly curious.

ARA- and Align-plugins

Many of the apps of this type that we have looked at over the years have been quite complicated to handle but at the same time have given really good results. Others have been fairly easy to handle, but then often have been a bit disappointing result-wise. Waves Sync Vx is promised as the golden shortcut; it is said to be both easy to handle and to give excellent results. Is it really possible?

To start with… Sync Vx is a so-called ARA2 plug-in (Audio Random Access) and in many DAW programs these work very well, although it can be a bit tricky to add them to one (or more) tracks. In Studio One, Cubase and Nuendo you open an Extension or Event Editor. In Reaper you find it under FX. In Pro Tools it works best if you first select the tracks or clips you want to tighten and then right-click and select Sync Vx from the menu that appears.

By right-clicking on any of the selected tracks in Pro Tools, you can select Sync-Vx-Edit to open the app.

In Logic, if you have one of the newer Silicone machines (M1, M2 etc), you simply have to restart the program under Rosetta, the add-on that also handles older plug-ins and programs that otherwise cannot run with Apple’s new processor. It is of course a bit akward that Apple has not managed to add support for ARA to its otherwise miraculously powerful Silicone machines, but we can only hope that the developers at Apple will fix this soon.

Logic must be opened under Rosetta to be able to use ARA plugins.

Anyway, once you have Logic up and running under Rosetta, you also have to make sure that the ARA plug-in is first in the chain of insert plugins on each track, otherwise it won’t work. Unfortunately there are some DAW programs that don’t yet support ARA plugins (no one mentioned…), but hopefully we’ll soon have these on board too.

Waves Sync Vx

The developers emphasize the benefits of working with an Align app, especially when compared to the time-consuming editing work required if you were to do all the work that Sync Vx does in a blink of an eye on a completely manual basis. It can be used to tighten up background choirs, make nice doublings of solo vocals, and much more. Yes, it works perfectly even if you want to tackle multi-tracked guitar parts a’ la Brian May, for example; or why not try it on a brass section? Programs like Waves Sync Vx can also be invaluable for post-production for films or TV shows, when you need to sync up dialogue, for example.

You add Sync Vx to allt the tracks that you want to sync and, depending on which DAW you use, it behaves a little differently. Check what applies to your own DAW; it may need to be upgdated. Also keep in mind that ARA plug-ins should not be opened as a regular plug-in and added as an insert, the exception is Logic Pro (as we mentioned above) but there you should get the choice between a regular native plug-in and the ARA version).

Waves Sync Vx handles a maximum of 16 tracks at a time.

When everything is in place, the ARA plug-in opens in a separate window and there you will find all the tracks that you want to sync. However, Sync Vx “only” handles up to 16 tracks at a time. If you have more tracks, you can divide them and take a few at a time.

The first time you use Sync Vx, a “Setup Wizard” opens up, giving you some instructions on how to handle all of this. You are asked to choose which track the others should be synced to. The developers call this the Reference Track, and you can select up to four different reference tracks in a Sync Vx window. You then decide which of the other tracks should follow your chosen reference track. This way, you can easily handle, for example, a background choir that sings a little differently compared to your lead voice.

Handling and end result 

As soon as you open a Sync Vx window with a bunch of audio tracks, the app starts analyzing the tracks. Depending on how long and how many the tracks are, this takes a slightly different amount of time, but compared to the time you save if you were to do a completely manual editing, that time is completely negligible. When the analysis is complete and you have selected your reference and the tracks that will follow it, this is it. Most of the time it sounds absolutely fantastic, but you also have the option to go in and adjust the result in terms of both sync and pitch, to your liking, from 0 to 100 percent. You can also mark parts of a reference track if it contains, for example, a bit of ad lib singing, “wailing” or the like, which should not be synced to anything else, and tell the app to ignore this marked section.

Here we can adjust Time and Pitch individually on a track.

Sync Vx also gives you the option to fine-tune parts of clips; if you select a part of the clip, you will get adjustment options at the ends of the selected part. At the far left you can decide how much the timing and/or pitch should be adjusted, and at the other end you will see the corresponding controls for transpose and formant. This can of course be extremely useful in a variety of situations.

You can also add so-called Sync Markers, if you have a section that is difficult to sync automatically. A sync marker appears as a yellow line, and if you drag this line, you can manually move, for example, a transient in a word so that it lines up exactly as you want it. To prevent Sync Vx from having to time-stretch the selected clip too much at a single point, the app itself selects a larger area that follows when you move the sync marker. Extremely clever! If you have questions about how all this should be done, there is a very comprehensible and useful manual on Wave’s website.

Of course, you can adjust the vertical scale of the waveforms in Sync Vx, and also zoom in or out.

Conclusion

This makes me so darn happy! No more cutting and pasting in audio files. Well, that’s what the developers promise when it comes to Sync Vx. In a few seconds, the plug-in should be able to create really tight vocals based on your vocal overdubs, and that applies to both sync and pitch, according to the creators.

When all is said and done, it might take a little more than a few seconds, especially if there are longer audio files that the program has to analyze first. But Sync Vx works incredibly smoothly, and the end result is absolutely excellent. The only thing that can be a bit tricky is getting the respective DAW program to accept Sync Vx as an ARA plug-in, but this is definitely not the Waves developers’ fault. Rather, the various developers at Apple, Avid, and others have to take care of this.

Of all the plugins of this type that I have reviewd over the years, Sync Vx is undeniably the most intuitive and easy to work with. And the end result is absolutely top-notch! Five stars in my book! I can imagine that dialogue creation and similar syncing in a post production situation could be made a lot easier with Sync Vx. This is something we’ve all been dying to see!

Link

Here is an educational video showing how to handle Sync Vx:

Here you can hear Waves Sync Vx in action. I used a on dozen different vocal tracks for this one:

System Requirements

  • Mac
  • CPU Intel- or Siliconbased CPU
  • Memory 16 GB RAM
  • Operative System macOS Monterey 12, Ventura 13, Sonoma 14, Sequoia 15
  • Display Resolution minimum: 1024 x 768; recommended: 1280 x 1024 / 1600 x 1024
  • Windows
  • CPU X64-kompatible Intel- eller AMD-based processor
  • Memory 16 GB RAM
  • Operative System Windows 10 64 bit or Windows 11
  • Display Resolution minimum: 1024 x 768; recommended: 1280 x 1024 / 1600 x 1024

Developers Waves Audio Ltd

Info https://www.waves.com/plugins/sync-vx

Price Now: 129,99 dollar

Posted on

HOFA Colour Delay

Software Review

All these iconic delay sounds

There are good and interesting delay plugins. And then there are those that are slightly better… and then there’s the German developers HOFA’s Color Delay. This delay is almost in a class of its own. Four different types of delay effects have been incorporated into one and the same plugin. But the developers didn’t stop there. Color Delay has also been equipped with a lot of extra effects and other functions, which make it a very useful plugin. We take a closer look…

Even before we started listening to it, we knew there was something special about this delay. The four different delay effects, Tape, Bucket Brigade, Digital and Destruction, can be used in any order and in any combination you want. In addition, you have access to effects such as Diffusion, Phasing, Chorus, Ducking and Auto-pan. But let’s start from the beginning.

Installation using the HOFA Plugins Manager

From the developers’ website we download the HOFA Plugins Manager. With the help of this app, we can download, install, and then also authorize or license the software. You don’t need a special dongle for this, but if you need to be able to move the two licenses offered between different machines that may not have access to the web, you can place the licenses on a USB stick or similar. This way you can use your two licenses on two different computers and run them at the same time. This can be a desktop computer and a laptop, or a Mac and a PC, for those who feel like it.

Of course, there is support for all known plugin formats and DAW programs, and you can also test HOFA Colour Delay by downloading a trial version that lasts for 14 days. Should these 14 days not be enough, surely HOFA will also be generous with extending them if you contact their support.

HOFA Colour Delay

There are those who have pointed out that the name may not be very original – for example, there is already a BBD-based delay from u-he called Colour Copy – but still … it has to be called something. And if the name doesn’t get that many extra plus points, I still have to award quite a few points for just about everything else related to the HOFA Color Delay. But let’s take a look at what this plugin can do with an audio signal that needs that little bit extra.

As we mentioned earlier, HOFA Colour Delay offers no less than four different types of delay effects, and you can run all four at the same time. The different delay types are Tape, Bucket Brigade, Digital and Destruction, and of course you choose how many of these different variants you want to use and in what order. Just drag and drop them in the order you prefer. The delay effects are all of such high quality that each one can absolutely stand on its own, but when you combine a couple of them (or more) you can create some really amazing sound effects. And when it comes to effects, you can also add some to the delay, if you think it’s needed. Here too, the range is really generous. Or how about diffusion, phaser, chorus, auto pan and ducker?

“When developing the Colour Delay, two things were vital for us: we wanted any imaginable sound to be realizable with just a few clicks. And combining the different colours should be really fun!”

Fabian Freitag & Jochen Sachse from HOFA-Plugins

Four types of Delay

Tape: This is a delay effect that emulates the old, trusted tape echo from the childhood of rock music. Here you can create just the right amount of tape compression for a truly successful nostalgia trip. Warmth, saturation and all the other artifacts that make tape so beloved today are here in abundance.

Bucket Brigade: This also has a really old pedigree, and there are plenty of lo-fi artifacts here. Bucket Brigade Delay is based on an old analog delay technology where an audio signal was sent into an IC circuit with a chain of capacitors. When the first capacitor is filled, the signal is sent on to the next one, and then to the next; one step for each clock cycle. This way you get a certain delay of the signal. At the same time, both the input and output signals are low-pass filtered in a BBD unit, and this, together with some other artifacts from the system, gives it a typical lo-fi sound, especially compared to modern digital delay units. Bucket Brigade Device refers to the old-fashioned chain of buckets filled with water that firefighters often had to use to fight fires in the past.

Digital: Even digital delay devices have their faults and shortcomings to a certain degree, depending on their design. Here there are effects such as aliasing and quantization distortion, which are due to low sampling frequencies and bit depths. This effect aims to emulate the early digital delay units which had an abundance of just such flaws.

Destruction: Here we are talking about real digital shortcomings, saturated sound and tube distortion – at its best/worst. As the name suggests, there are possibilities here for many forms of sonic destruction. Analog warmth in the form of tube distortion, sound that clips – you name it! Room for experimentation.

Here we use all four different delays to create a really strange sound.

The Graphical User Interface – the GUI

You can actually access all the settings in one and the same window, and most things feel very intuitive and easy to understand. Centrally located in this window, the delays are displayed graphically as bars, along with waveforms of the sound passing through. Modulation results in “fuzzy” bars. Below this image is a diagram that shows frequency content along with a very useful EQ section. Everything is very interactive.

You will find the delays in the upper part of the window. Each delay has its own controls. Tape has knobs for Drive and Wow & Flutter. Bucket Brigade has different types of BBD effects (Standard, Vintage, and so on), as well as a knob for Noise. Digital has knobs for sample rate reduction (lovely word!) and bit depth, and finally, with Destruction, you can control the amount of Tube (distortion) and Clip.

Below this, you can control the amount of Delay, Feedback and Modulation, and also sync the effect to your DAW’s own tempo. There’s also a Tap function, where you physically tap the tempo you want on the delay. You can also choose from a variety of ping-pong effects here, where the echo bounces back and forth between the left and the right channels.

Of course, there are lots of interesting presets in HOFA Colour Delay.

Five post-delay-effects

In addition, you have access to five different specially designed effects to add after the delay.

  • Diffusion: Here you can create a dense sound structure with small reverb-like modulations – perfect for creating atmospheric soundscapes.
  • Phaser:This is a classic delay effect that can create a modulated movement and a more dynamic sound. Perfect for more rhythmic sounds.
  • Chorus: Another classic effect which creates a bigger stereo image using small pitch modulations. Works great on chords as well as solo parts.
  • Auto Pan: This creates a moving stereo image that floats between the left and the right channel – especially illusory when listening through headphones.
  • Ducker: We also have a ducker function that allows us to avoid drowning the original signal in echoes and delays. The ducker brings out the delay effects in pauses between different vocal or instrument phrases, and suppresses the effect when it risks clashing with what might be more important.

Even with these post-effects we have controls to fine-tune the different parameters, and in some cases – that is the diffusion and the phaser – you can also choose between different types of effects within the same genre. And here too, you can use the drag-and-drop method to decide in which order the various effects should be placed. The algorithms for these effects are claimed to be developed to work optimally with delay effects, and there is nothing to suggest otherwise. It all sounds absolutely amazing!

As an extra aid, you can get an explanatory text for the effect you have chosen.

Conclusion

It’s always fun to test effects plugins that shows that someone has clearly thought outside the narrow framework that developers – especially in previous years – have felt compelled to adhere to. A delay plugin can be so much more than just a delay. HOFA Colour Delay shows this with all the desired clarity. Here we are offered a lot of possibilities to manipulate the sound effects in exactly the direction we want – and then a little further into the unknown.

Four different delay types that we can combine in exactly the order we want, combined with a range of great-sounding and hand-picked special effects… This means a completely veritable smorgasbord of exciting and imaginative delay effects.

The fact that they the developers have focused a little extra on warm, vintage-like sound effects is of course not something we feel sorry about. On the contrary, we get just as warm inside as the many wonderful sounds we can create with HOFA Colour Delay.

We definitely don’t miss the squeaky clean, but oh so sterile and emotionless digital effects that we have been fed for many years. This is exactly how we want it to sound! A big thank you to all the developers at HOFA!

LINK

Here is a brief overview of how HOFA Colour Delay works:

SYSTEM REQUIREMENTS

  • Windows: Windows 7 or later
  • Mac: OS X 10.13 up to macOS 14 (Sonoma), Intel (64 Bit) or Apple Silicon

DEVELOPER HOFA Plugins

INFO hofa-plugins.de/en/plugins/colour-delay

PRICE Now: 103,99 euro; Normal price: 114,49 euro

Posted on

iZotope Cascadia

Software Review

In the iZotope Catalyst Series, the developers now present a third program, the delay app Cascadia. We check this up a little extra…

After the success of Aurora and Plasma, iZotope continues on the beaten path and presents Cascadia, an intelligent tape-delay app with what the developers call “adaptive unmasking”, a function that automatically ensures that you experience the sound as both clear and focused.

Cascadia is a very versatile delay. For us users, this is a most welcome addition to our other delay apps. We should perhaps also mention that several of the competitors have developed apps with a similar concept; Swedish Softube just launched their Echoes and from German Hofa Plugins we have now seen Color Delay. We hope to return to both of these, but today it is iZotope Cascadia that is placed on the test bench.

Ducking and Adaptive Unmasking

There is an inherent problem with most reverb and delay apps. The problem is that reverb tails and delays have a tendency to mush the sound, if it is placed on top of fairly dense tracks. You want the effect to come into its own between different vocal or instrumental phrases; not lie as a constant blanket over the entire track. In the past, sound engineers could solve this by sending the signal via a side-chain where they used a gate or a compressor to keep the effect under control when the sound was at its most intense. This is called “ducking”, and the result was that the reverb or delay was kept somewhat at bay during the important phrases and then allowed to bloom, when the vocal phrases temporarily fell silent.

Other delays and reverbs have had similar ducking features, but iZotope has refined the whole process and takes this a few steps further. Not only does it adjust the level of the effect, but it also dynamically filters the effect signal, giving you a very useful effect that is always there without taking attention away from the original signal.

iZotope Cascadia is using iLok for its authorization.

Masking

What is called “masking” occurs when two different signal sources are too close to each other in volume and frequency content. Typical phenomena of this kind occur when a pianist is to accompany a solo singer. If neither the instrumentalist nor the sound engineer are experienced enough, it can be a really boring experience – I have heard this countless times on live TV. The pianist is hammering away in the same frequency range as the singer, and perhaps also trying to drown out the vocals. An experienced producer can control the whole thing by partly arranging the piano accompaniment so that it is not exactly in the spectrum where we find the vocals. Of course, you can also demand that the pianist adopt a slightly more restrained playing style, which could leave room for the important vocals.

This problem also tends to rear its ugly head when adding a delay or reverb signal to an original signal. iZotope has previously introduced several plug-ins – Neutron, Nektar and Neoverb – that offer tools to deal with the masking problem. Neutron 5, for example, offers both Dynamic EQ and an Unmask function, but when it comes to the problem of the delay mucking up the input signal, Cascadia may be the perfect solution.

As a user, you are offered lots of good presets for iZotope Cascadia.

iZotope Cascadia

In Cascadia you don’t have to fiddle with complicated side chains and other things; all settings are accessible directly from within the app. Here you can easily create nicely bouncing delays, tight slapback echoes or other useful effects, without taking the focus off the vocal or instrument that should be in the driver’s seat for a single moment. Muddy mixes are a thing of the past.

The four main advantages of Cascadia are as follows:

  • Adaptive Unmasking Dynamically EQs the delay signal to keep the dry signal present.
  • Flexible Delays You can choose to sync the delay to your DAW, set a custom delay, use ping-pong effects, play the effect backwards, or give it a bit of a vintage pitch shift.
  • Intuitive Controls A very efficient interface with easy-to-understand controls.
  • Lots of useful Presets More than 50 professionally designed presets that include both spatial and more textural sounds.
A wonderfully simple and intuitive interface. The ping pong setting is symbolized by a table tennis racket and a ball. Clever enough!

The User Interface

If we start by looking at the interface itself, most of it fits in one and the same window, which of course can be adjusted in size completely according to your wishes. At the top of the window there are buttons for the Reverse function, for “sunning” the Delay, for Bypass, and for selecting a preset.

Along the left edge you will find settings for syncing to DAW programs and in that case which time signature you want to use. There is also a button for selecting pingpong delay (it is illustrated with a table tennis racket plus ball – just such a thing), a large knob for the delay amount, two sliders for Feedback and stereo width, plus two knobs for modulation (depth and rate).

On the right edge of the image we find a slider for the amount of unmasking, plus settings for Attack Release and Sensitivity. There are also two buttons for Bypass and for listening only to the signal that is “masked” away. The rest of the window shows a combined frequency and level image of the signal, and at the bottom you can set the cutoff frequencies of the Hi- and Lopass filters. Everything feels incredibly intuitive. Just keep in mind that Cascadia is primarily designed to be used as an insert effect. If you want it in a tap (send/return), you should press the Solo Delay button and send it a generous signal.

What does it sound like?

Well, it sounds incredibly good. Neat and tidy, without being disturbed by any effects that crowd in. They are just there and lift and amplify the basic sound in a very exquisite way. Nothing in the delay effects crowd in or wants to be in the foreground. And it is incredibly easy to create a balance between the original signal and all possible effects.

As a user, we also have a rich selection of different effects and masterfully programmed presets to choose from.

I suggest that you click on the link below where the developers show what Cascadia sounds like and how it works.

Summary

iZotope’s Catalyst series contains three powerful effect plugins today. Plasma (saturation), Aurora (reverb) and Cascadia, with different delay effects. Unlike Ozone, Neutron and Nectar, the Catalyst series effects have a significantly simpler and more clear interface. However, this does not mean that they are in any way “simple” as effects. Quite the opposite! They are all three incredibly powerful and capable effects. We hope to be able to come back with tests on the other two in the Catalyst series, today it’s about Cascadia.

With Cascadia you can create delay effects that never get in the way of your most important audio tracks. Thanks to iZotope’s Spectral Unmasking technology, they have the ability to always stay just the right amount in the background. An incredibly intelligent delay effect, in other words.

Whether it’s nice, discreet slapback echoes, large, swelling delay cascades, or just a little bit of reverb, it always sounds clean and nice. No long effect tails are there to interfere with your, or others’, solo efforts. And you also have a lot of really useful preset settings to start from.

Your mixes will sound so much better with Cascadia in place among the effects plug-ins, and the soloists you’ve recorded – whether they’re vocal or instrumental – will be forever grateful that they can now shine in all their glory. Please send the developers at iZotope a thank you note when you receive rave reviews for your mixes in the future! I certainly will.

Links

Here we can read a little more about what “frequency masking” means:

https://www.izotope.com/en/learn/what-is-frequency-masking.html

And here the developers show how to work with Cascadia:

https://www.izotope.com/en/learn/cascadia-delay-plugin.html

SYSTEM REQUIREMENTS

OS Versions

●  Mac: macOS Ventura 13.6.x, macOS Sonoma 14.4.x, macOS Sequoia 15.0; Compatible with both Intel and Apple silicon M-series Macs (native & Rosetta)

●  Win: Windows 10 (22H2), Windows 11 (23H2)

Plugin Formats

● AAX, AU, VST3. All plugins 64-bit only.

Note: VST2 format is no longer supported.

Plugin Hosts

● Logic Pro 10.8–11, Pro Tools 2024, Ableton Live 12, Cubase 13, Nuendo 13, Studio One 6, REAPER 7, FL Studio 21, Reason 12.5, Maschine 2, Cakewalk by Bandlab, Audition CC 2024, Premiere Pro CC 2024

PRICE

Cascadia plugin for Mac and PC: 55 euros

Catalyst Series Holiday Bundle (From Nov 26–Jan 05)

Bundle with the other Catalyst Series plugins: 139 euros (includes Cascadia, Aurora, Plasma)

Posted on

Native Instruments Komplete 15

Software Review

Complete, Completer, Most Komplete?

Now, Native Instruments’ giant bundle of software synths, effects, expansions, and other sonic goodies has reached version 15, and it’s probably the biggest software collection ever seen. Of course, we have to take a closer look at all this glory.

It was at the end of September that the developers behind Native Instruments called a digital press conference. There, they showed off their latest product in the category “Biggest software package ever” to a gathered world press. For early and eager users, they also enticed us with a free package in the form of iZotope’s Neutron 4.

Some of the new stuff…
So what do you find in the new package? Well, over 50 instruments, effects and expansions, and in this package they flag a little extra for those who are interested in creating film music, but of course there is plenty of useful stuff also for those who yearn to succeed in composing a real pop song for the international charts.
The new Kontakt 8 is included in both Komplete 15 Standard, Ultimate, and the Collector’s Edition. In this industry standard among sampling-based instrument platforms, we now find, among other things, two completely new audio tools: Chords and Phrases Tools. Furthermore Leap is a tool for experimenting with creating loops, and Conflux is a new hybrid instrument with extra powerful wave-table functions. There you can, among other things, modulate organic and synth-based sounds in real time.

Kithara, on the other hand, is a collection of various guitars and other picked stringed instruments, which have then been transformed with various creative techniques and a powerful, warm sound design. Here we find classic nylon-string guitars, flamenco instruments, steel-string guitars, balalaika, cuatro and ronroco. All of them are masterfully sampled with extremely detailed accuracy, and just as much effort has been put into the possibilities of changing the sounds with the help of powerful sound design. In Kithara, raw, organic sounds are mixed with modern sound tools and the result can be anything from discreet delicate pickings to large sweeping sound textures.

Four versions
Komplete 15 is now available in four different versions: Select, Standard, Ultimate and Collector’s Edition. The entry variant Select is also available in three different editions: Beats, Band and Electronic.

Beats is of course aimed at producers/music creators who want to create beats for hip-hop and R&B. Band focuses on sampled instruments for songwriting and jamming. Finally, Electronic is a powerful tool for electronic music creation.

Komplete 15 Standard includes the new Kontakt 8 along with more than 95 professional-grade instruments and effects, more than 40 expansions and over 50,000 different sounds. Here we also find Ozone 11 Standard, Massive X and many other powerful audio tools.

In Komplete 15 Ultimate we find over 150 different top-class instruments and effects, everything from ultra-modern synths to symphonic sample libraries, and in addition more than 70 different sound expansions. Alicia’s Electric Keys, Ashlight and Action Woodwinds are some of the new products in Ultimate.

Komplete 15 Collectorʼs Edition is the complete Komplete package with over 165 instruments and 120 top-class expansions. Here, the developer promises that the package offers “unparalleled resources for professional production, film music composing, performance and sound design. Fables, Valves Pro and the brand new Kithara are some of the additions to Native Instruments’ fullest collection to date.
For those who have not tried Komplete before, there is also Komplete Start, a large collection of free plugin synths and effects.

Komplete 15 Standard is a really full-fledged software package, but the Collector’s Edition is the most complete.

Some more news
We have already mentioned Alicia’s Electric Keys, Ashlight, Action Woodwinds, Fables, Valves Pro and Kithara. In any case, this is how the developers themselves describe their new items:

  • Kithara: a cinematic collection of guitars and plucked string instruments transformed with creative performance techniques and powerful sound design.
  • Fables: Weave stories together using sound from an immersive cinematic ensemble library for both performance and production.
  • Valves Pro: Soft and shifting sounds from trombone, flugelhorn, horn, tuba and euphonium, with an expanded library of articulations.
  • Vocal Colors: An expressive “vocal engine” that enhances the feeling of the human voice with inventive modulation features.
  • Schedule; Dark & ​​Light: Dark and destructive pulses meet opulent, melodic patterns in this duo of melodic sequencer plugins.
  • Action Woodwinds: The true-to-life sound of a full orchestral woodwind ensemble with a wide range of phrasing and articulations.
  • Alicia’s Electric Keys: Discover Alicia Keys’ own CP-70 electric grand piano loaded with her own custom effects chains.
  • Acoustic Sunburst Deluxe: Percussion/pick drum accompaniment and plucked notes from a premium acoustic jumbo guitar, with over 250 patterns and an additional melody instrument.
  • Upright Bass: The deep, organic lower register of a fantastic double bass made in Mittenwald in the 1970s.
  • Session Percussionist: An intuitive drum and percussion library with over 2000 customizable patterns and an advanced step sequencer.
  • Play Series Instruments: From hip-hop and R&B to house and techno, Play Series instruments deliver outstanding sound quality with an easy-to-use interface.
  • Expansion Sound Packs: Created by top artists and sound designers, expansions are genre-focused sound packs loaded with synth presets, drum kits, one-shots, samples and loops.
The new Alicia Electric Keys, here here accompanied by Kontakt 8 and Chords Tool.

Well, how does it sound?
How does the word overwhelming fit? Well, that is almost the feeling you get from listening through all the new and excellent-sounding items that Komplete 15 offers in its Collector’s Edition. If, like me, you already have the latest version of Logic Pro with all its instruments, effects and other sound goodies included, Komplete 15 undeniably feels like the perfect complement. With these two powerhouses, you should in principle be able to create any type of music you can imagine, everything from “serious” classical orchestral music via film scoring, pop, and R’n’B, to the very most modern of all synth-based music genres. And everything sounds close to otherworldly good, as you’ve learned it does when it comes from Native Instruments.

The new tools in Kontakt 8, which have also received a major facelift with both an improved browser and a scalable user interface, also include, as mentioned, some new audio tools. In Chords, you can create your own chord sequences or let the program come up with lots of interesting suggestions. The same applies to Phrases, although instead with lots of different melodic phrases of course.
These two tools may feel a bit like an “auto-playing piano” to some degree, but there are probably many musicians who can benefit and get lots of help in their music creation, from Chords and Phrases.
On the other hand, I found the loop tool Leap and the new hybrid instrument Conflux to be extremely powerful and exciting. I’m sure these two could influence many in a most creative way.

The new sight CONFLUX (not KomVux) is an extremely powerful piece with lots of modulation possibilities.

A large audio collection of sounds for film scoring
Many of the novelties do perhaps fit best in the area where all film score composers currently reside; low-key, enveloping, esoteric and exciting sounds that set the imagination in real motion. This is, of course, a trend that repeats itself among many developers of sampling and sound packs today, I have noticed. Film music seems to be a new popular music genre; Maybe there is a John Williams, Ludwig Göransson or Hans Zimmer hiding in every home or project studio today?
A lot of music in that genre can be created with all the new expansions for Kontakt 8, and if you also have access to one of the new keyboards in the Komplete Kontrol 3 Series, this has also been progressively upgraded since it was launched, to be able to control more functions directly from the keyboard. 30 new expansions ensure that a tester never gets tired of new exciting sounds.

Guitarist goodies
For all the guitar players we have Guitar Rig 7 Pro, which is completely stuffed with amplifiers, effects pedals and other small and useful things for all us string benders. It has been given another substantial face-lift from previous versions. The improved searchability in the browser has made the search for exciting guitar sounds so much easier.


For the backing guitarist in mind, there is now also a new acoustic rhythm guitar of the very best brand: Session Guitarist – Acoustic Sunburst Deluxe. Strum on!

Here we have combined the new Session Guitarist – Acoustic Sunburst Deluxe with the Phrases Tool.

Summary
An extremely good-sounding and slightly overwhelming music and sound package from Native Instruments has landed. Komplete 15 certainly lives up to its name. I have a hard time seeing how they could top this in Komplete 16 and beyond. With such a large amount of sound expansions and also lots of interesting software synths and sound effects, 

Komplete 15 already feels complete. If all of this seems totally overwhelming, or if you feel uncertain about the need for any of the included parts, there is always the option of starting with the free Select version. This is available in three different editions: Beats, Band and Electronic. There you can first get a feel for it, and if you then get curious about what the larger packages had to offer, there is always the option of upgrading later on.
Starting this way could be a very good option. 

I also have to give a big shout out to the developers of this pack. There are lots of sound demoes of what you can find in the various Komplete packages on the Native Instruments website. Danke schön!

FACT & FIGURES
INFORMATION Native Instruments, www.native-instruments.com/en
PRICE 599 euros for Komplete 15 Standard, 199 euros for the update; 1,199 euros for Komplete 15 Ultimate, 399 euros for the update; and 1,799 euros for the Collector’s Edition, and 499 for the update, but keep an eye open for extra discounts during Black Friday / Cyber ​​Week

PLUS

  • Biggest software package ever
  • Unbelievable amount of sounds and effects
  • 30 new expansions
  • Kithara and Conflux are interesting newcomers
  • New Kontakt 8 means a clear improvement
  • Guitar Rig 7 Pro & Session Guitarist – Acoustic Sunburst Deluxe
  • A goldmine for film score composers

MINUS

  • Rock musicians can feel a bit left out

LINKS: https://www.native-instruments.com/en/products/komplete/bundles/komplete-start/

Here’s a video where they show some of the highlights from Kontakt 8:

Komplete 15: 

https://www.native-instruments.com/specials/komplete/komplete-15

Posted on

Supro-test del I

Här har vi kikat – och även lyssnat, förstås – på Supro TremoVerb. I den första delen fokuserar vi på rent ljud från Supron. Vi återkommer till den ”skitigare” delen…

Posted on

Native Instruments Guitar Rig 1.1

Guitar_Rig_screenshot1

NI-GR-dump-1

Native Instruments Guitar Rig 1.1 (test i MM nummer 8/2004)

av Gunnar E Olsson

Det har tagit NI två år av utvecklingsarbete att skapa denna gitarristernas Reason, och när den nu äntligen släpps innehåller denna rigg det mesta en gitarrist kan tänkas behöva. Emuleringen av alla komponenter i Guitar Rig bygger på en teknik som NI tagit fram och som man kallar Dynamic Tube Response. Om ni vill läsa mer om utvecklingsarbetet kring Guitar Rig föreslår vi en titt i förra numret av MM, där Kurz berättar lite om bakgrunden till Guitar Rig.

HELA BALETTEN

Där några av konkurrenterna försöker emulera varenda känd gitarrförstärkare, med mer eller mindre lyckat resultat, koncentrerar Guitar Rig sig i stället på att försöka presentera fyra riktigt bra imitationer av några av gitarrvärldens absoluta klassiker. Om detta verkar lite futtigt vill vi genast skjuta in att man alls inte får ett påvert intryck av Guitar Rig – tvärtom, den känns oerhört komplett. Utöver de fyra förstärkarna innehåller den 14 olika högtalarlådor, 5 olika mikrofoner att använda för virtuell uppmikning av dessa och ett tjugotal effekter – många av dessa är precis lika stora klassiker som förstärkarna. De fyra förstärkarna är Fender Twin Reverb, Marshall JMP50, Mesa/Boogie Dual Rectifier Solo top samt Vox AC30 Top Boost. Av dessa fanns de tre första redan i den version av mjukvaran som vi har haft chans att kika på ett tag och Voxen dök upp i testens slutskede, i version 1.1 tillsammans med några nya effekter som också tillkommit: Treble Booster, Psychedelay och Pitch Pedal.

De fem mikrofoner som ingår i riggen är tre dynamiska – en Shure SM57 och två Sennheiser – och två kondensatormikar ur Neumanns klassiska katalog – en U 87 och en CMV 563/M7 – den senare en ättling i rakt nedstigande led till ”Hitlermiken” [tack till vår läsare, Marcus Black, för tipset om denna godbit!]. Även bland högtaleriet hittar vi en mängd klassiker och inte nog med att vi kan välja vilken mik vi ska använda, vi kan också placera miken i det närmaste precis var vi vill.

EFFEKTER OCH ANNAT

Bland effekterna finner vi många klassiker – flera som jag själv ägt i min ungdom – vem minns väl inte Electro Harmonix Small Stone phaser, Ibanez TS9 Tube Screamer, eller Boss DS-1 Distortion? Men här finns också – utöver dessa och ytterligare några klassiker – en hoper andra effekter/processorer som kompressorer, delayer och studioreverb. Till detta adderar Native Instruments en ingångsmodul, en stämapparat, en metronom, splittar, ett par bandspelare, en utgångsmodul etc…

In- och utgångsmodulerna har volymreglage och en mätare. Ingångsmodulen har en gate med justerbart tröskelvärde samt inställningar för Rig Kontrol, och utgångsmodulen har inbyggd limiter.

De båda bandspelarna placeras i varsin ände av ljudkedjan och den senare av de båda bandspelarna kan följaktligen spela in signalen, som gått genom hela riggen – dessutom medföljer en samling loopar och lite annat i ljudfilsväg, som kan laddas in i bandspelarna för den som vill komma igång på stört. Bandspelare 1 har inbyggd loop-, timestretch- och pitchfunktioner – och upplösningen är (tyvärr) begränsad uppåt till 16 bitar. Bandspelare 2 saknar pitch och tune-funktioner, men kan i gengäld skicka en färdig inspelning upp till bandare 1 och där kan man fixa tills sådant – ifall behovet finns. På det hela taget riktigt trevliga funktioner för idéskisser och för övning av mariga gitarriff.

Splittarna är mycket användbara om man vill skapa olika ljudkedjor där inte allt nödvändigtvis ligger i serie. Allt hamnar nämligen annars i tur och ordning kopplade efter varann i den ordning de ligger i riggen och inga patchar eller sladdar behöver dras. Men genom att stoppa in en splitt i riggen kan man till exempel köra två förstärkare parallellt med olika effekter och högtalare anslutna. Med splitmixern kan man sedan panorera hela klabbet helt efter behag. Sa någon flexibelt?

Sammantaget blir Guitar Rig en mycket komplett samling verktyg för den kreative gitarristen – ja, mycket av detta går utmärkt att använda även för mycket annat i ljudväg. Detta har naturligtvis Native Instruments redan förutsett och bland den stora mängden (260 st i version 1.0) förträffliga, färdiga fabriksinställningar hittar vi banker både för sång, keyboards och trummor. Här finns banker med namn som: 50s- 70s Rock, Pop, Metal & HiGain, Hard & Heavy, Jazz, Country & Blues, Bass, FX, Drums, Synth & Vocal. Dessutom finns samlingsbanker som: Best of Guitar Rig, Contemporary Mix och Complete Presets 1 & 2. Varje bank har plats för 128 olika presets, och jag ser faktiskt inte att det finns någon begränsning för hur många banker man kan hantera.

INSTALLATION OCH

INSTÄLLNINGAR

Installation av mjukvaran går tämligen smärtfritt – tänk bara på att bestämma var ni vill ha programmet installerat redan från början. Om man går in i efterhand och manuellt flyttar på programmet, så kan det bli problem med att hitta alla filer och liknande. Kopieringsskyddet är av den numera vanliga varianten ”Challenge/Respons” och man kan auktorisera två datorer om det behövs.

Guitar Rig innehåller en alldeles förträfflig handbok – både i pappers- och pdf-format. Utöver en genomgång av alla programmets komponenter och deras funktioner så finns en hel del allmänna tips, som känns väldigt initierade och användbara. Kul! Det är inte ofta man känner att gitarrförstärkaren har en bra handbok med sig i bagaget.

Något man betonar i handboken är behovet av en rask dator. Visst, det går att köra Guitar Rig på en ganska ordinär PC eller Mac, men speciellt förstärkar- och reverbsimuleringarna kräver en hel del CPU-kraft. De flesta av de andra delarna i riggen är inte lika krävande, men både NI och vi på MM rekommenderar att man kastar ett getöga på CPU-mätaren i övre högra hörnet av riggen. Om det börjar närma sig Overload-läget, så bör man plocka bort nån effekt eller annat man kan avvara. Annars riskerar man att ljudet börjar hacka och bete sig på annat digitalt oönskat vis.

I handboken går man också igenom de inställningar som behöver göras för att man ska kunna spela igenom Guitar Rig med så liten latency som möjligt. Man kan komma ned i tider under 3 ms med moderna ljudkort och drivrutiner. Detta är närmast att betraktas som ohörbart – det är jämförbart med den fördröjning man får om man flyttar sig en meter bort från en högtalare.

Det är viktigt att betona att man ska lyssna genom Guitar Rig – alltså inte använda någon av alla de funktioner som kallas ”zero-latency monitoring ”, ”direct-monitoring” och liknande, där man ”tappar” signalen från ljudkortet innan den går in i datorn. Gör man på det viset så hör man inget av Guitar Rig, det enda man hör är den rena direktsignalen från elgitarren – och då har man liksom tappat vitsen med Guitar Rig lite grann.

RIG KONTROL

Den kombinerade fotpedalen/DI-boxen, Rig Kontrol, går att strömförsörja via ett 9 Volts batteri eller med hjälp av en batterieliminator. Den drar visserligen inte mer än 7 mA, vilket innebär att ett batteri bör räcka för flera gig, men det är väldigt tråkigt att få batteritorsk under en spelning så NI rekommenderar användandet av eliminator.

Det går att köra Guitar Rig utan Rig Kontrol, men det är då viktigt att ditt ljudkort kan hantera en signal från en elgitarr på ett vettigt sätt. De flesta elgitarrer har ganska låg utsignal och vissa ljudkort har därför en speciellt anpassad högohmig ingång som passar för elgitarr. Just den typen av ingång finns redan på Rig Kontrol – i dubbel upplaga. Har du av någon anledning inte tillgång till Rig Kontrol rekommenderas att du använder just denna typ av instrumentingång – om den finns på ditt ljudkort. Nu följer ju Rig Kontrol med i paketet när man köper Guitar Rig, så dessa problem borde bara undantagsvis kunna dyka upp.

Det går i de flesta fall att köra en elgitarr genom en vanlig line-anpassad ingång, men man får bättre resultat med de speciella instrumentingångarna.

Det går att köra Guitar Rig med en eller två gitarrer – om man till exempel vill jamma med en kompis. Rig Kontrol har två ingångar och två utgångar. Om man använder båda ingångarna – för två gitarrer eller ett stereoinstrument – kan man däremot inte använda de kontrollfunktioner som ingår i Rig Kontrol. Fotpedalen skickar nämligen normalt dessa styrsignaler över den andra kanalen i audioform – alltså inte via MIDI eller USB – och är kanal två upptagen av en extra gitarrsignal faller detta styralternativ bort. Normalt använder man dock en gitarr i taget och man kan både välja parametrar/program med de fyra fotomkopplarna och styra controllerfunktioner, wahwah-effekter och liknande med fotpedalen. Guitar Rig har också en inbyggd ”learn”-funktion, så man kan själv välja vad man vill styra med pedalen.

Det är värt att påpeka att Guitar Rig i mångt och mycket är en stereoplugg och många av dess funktioner och effekter också kan panoreras i stereobilden.

FÖRDELAR SOM PLUGIN

Det går att köra Guitar Rig som ett fristående program, men det är när man stoppar in det som en plugg i ett värdprogram, som fördelarna blir riktigt stora. Det kan integreras helt och hållet i de sequencerprogram som har stöd för VST 2.0, Cakewalk DXi, Audio Units och RTAS.

Detta innebär att man kan automatisera och/eller via MIDI styra alla parametrar hos alla de olika komponenterna i Guitar Rig – det vill säga förstärkare, effekter och liknande. Man kan vänta med att bestämma vilken typ av förstärkare etc man vill använda i en mix ända in i det sista. Man kan också plocka in ytterligare effekter och pluggar före eller efter Guitar Rig i kedjan och kombinera allt detta till ett riktigt ”killer-sound”. Alla inställningar i Guitar Rig kan också sparas som en del av den sång du håller på med i din sequencer.

I handboken finns noggranna beskrivningar på hur Guitar Rig används i Cubase SX 2 och Nuendo som VST 2.0-plugg, i Sonar som DXi 2-plugg, i Digital Performer och i Logic 6 som Audio Unit-pluggar och i Pro Tools 6 som RTAS-plugg.

Så här, till exempel, beskriver handboken hur man använder Guitar Rig i Garage Band:

• Starta Garage Band

• Tryck på ”+” -knappen för att skapa ett nytt spår för ett “Real Instrument”. Här väljer man vilken typ av spår och vilken symbol man vill använda – en gitarr kan väl vara lämplig.

• Dubbelklicka på instrumentsymbolen eller tryck på I-symbolen för att få spårinformation.

• I info-fönstret tryck på triangeln under instrumentsymbolen för att få mer detaljer om spårinställningar.

• I den nedfällda menyn väljer man Guitar Rig FX bland de Audio Unit-pluggar som finns att tillgå.

• Genom att klicka på pennsymbolen bredvid Manual-menyn får man möjlighet att redigera Guitar Rig-inställningarna.

• Nu ligger Guitar Rig som en effekt-plugg på det valda ljudspåret. Ljudsignaler som kommer in på detta spår spelas upp genom Guitar Rig, men man kan närsomhelst stänga av effekten eller välja någon annan plugg. Guitar Rig-effekten i sig har inte spelats in på ljudspåret. Det inspelade ljudet innehåller bara direktljudet från gitarren.

På liknande sätt kan man använda Guitar Rig i vilket annat ljudprogram som helst – bara det finns stöd för något av de många pluggformat som Guitar Rig hanterar.

I ARBETE

De två system vi provkört Guitar Rig på har varit dels en Macintosh G4 2 x 800 MHz med ett Motu 2408 mkIII PCI-baserat ljudkort. Dels har vi kört på en Powerbook 867 MHz ansluten till en M-Audio FireWire410-ljudkort. Det hade varit intressant att se hur Guitar Rig trivts i en ny rask Macintosh G5 – speciellt i den lite klenare lap-topen fanns det tillfällen när man velat ha lite mer CPU-kraft. Med detta vill vi inte låta påskina att Guitar Rig är speciellt krävande – det handlar väl om hur många olika förstärkare, effekter och andra processorer man behöver i en gitarrkedja. Precis som det mesta i musikväg låter det ofta bättre om man fokuserar på en pryl och slipar på den tills man är nöjd i stället för att stoppa in fler prylar. Och slipa på detaljerna går det verkligen att göra i Guitar Rig.

Alla komponenter – förstärkare, effekter med mera – har en strömbrytare som fungerar som en riktig bypass-knapp. Komponenten tas ur kedjan, och den tar inte längre någon CPU-kraft. Utöver detta finns tre andra knappar: plus, minus och x. Minus ”viker ihop” komponenten ifråga så den inte tar så stor plats i racken. Plus öppnar upp några dolda funktioner i ett ”expertläge”– som kan var olika beroende på vilken komponent det handlar om – och x tar bort komponenten helt och hållet ur racken.

Förstärkarna – för att ta ett exempel – har från början en uppsättning kontroller som känns väldigt hemtama från det verkliga förstärkarlivet. Volym, bas, mid och diskant, master, reverb, (i vissa fall) tremolo och så vidare. Men till skillnad från en verklig förstärkare kan även en lekman gå in i Guitar Rig och justera Bias (förspänning) och liknande. Detta kommer man åt i plus- eller expertläget. Det går där också att ställa in en mängd andra parametrar: Power Supply simulerar 50 eller 60 Hz växelspänning till nätdelen, Variac simulerar vad som händer om man sänker matningsspänningen, Sag simulerar vad som händer om man skickar på förstärkaren en så kraftig signal att nätdelen ”storknar”. I ena ytterläget liknar Sag-kontrollen en rörbaserad likriktare, i andra läget en likriktare uppbyggd kring dioder. Response försöker efterlikna vad som händer med åldrade elektrolytkondensatorer i nätdelen och Bias är justeringen av förspänningen till rören.

Alla dessa funktioner ger ett mycket realistiskt intryck – man kan med några justeringar verkligen få en förstärkare att låta trött och åldrad. Och åt andra hållet finns många inställningar där förstärkaren kan fås att låta som en riktigt pigg nyservad rörförstärkare. Mycket övertygande!

Något annat som tilltalar mig mycket är att Guitar Rig som mjukvara är oerhört stabil. Jag har inte behövt uppleva en enda krasch hos det här programmet under hela tiden jag kört den! En extra poäng för detta.

LJUDINTRYCK

Ja, hur låter det då? Jag skulle inte kunna sova bra på natten om jag påstod att Guitar Rig låter exakt som förebilderna – att jag vid en blindtest så till den milda grad förblindats att jag inte skulle kunna skilja emuleringarna och originalen åt, men… av de olika virtuella rörförstärkare, emulerade högtalare och modellerade effektboxar jag lyssnat på ligger detta i absolut topp. Många av konkurrenterna har lyckats återskapa fullt användbara överstyrda rörförstärkare – kanske inte alltid på pricken så exakt så man kan säga att ”detta är en Mesa-combo, detta är en Marshall-top och inte en Hiwatt från samma år…”, men ändå, som sagt, fullt användbara. I fallet Guitar Rig säger mina öron att man lyckats komma ytterligare en aning närmare originalen, speciellt har man kommit en bra bit närmare när det gäller helt rena och aningen crunchiga ljudinställningar. De känns både rena och kraftfulla – med den tyngd man oftast bara hittar hos ”the real thing”.

Det är väl framför allt det intrycket jag får efter att ha spelat på Guitar Rig några veckor. Det låter bra – mycket övertygande och dynamiskt – eller med andra ord: det låter väldigt likt riktiga rörförstärkare. Tillsammans med den uppsjö av effekter – där många låter ruskigt bra – har man i Guitar Rig i princip det mesta man behöver för att skapa ett bra gitarrljud. Ett gitarrljud som både känns dynamiskt och kraftfullt – om man vill ha det så…

Av de olika gitarrförstärkarna är Fender Twin-kopian – TwangReverb – min absoluta favorit, och då speciellt när man kör den så rent som det bara går och med bara en gnutta fjäderreverb. Ursnyggt!

Även de andra tre förstärkarna låter mycket bra. Att man fokuserat på just dessa fyra rörförstärkare känns helt rätt. Det är trots allt fyra av de mest populära förstärkarna i elgitarrens historia – att välja bort Hagström GA-85 var förståndigt – den lät inte så värst bra i verkligheten…

SAMMANFATTNING

Jag är riktigt imponerad av denna mjukvara – och då har vi ännu bara hunnit till version 1.1. Jag har lyssnat på många av de andra virtuella gitarrförstärkare som finns – både i mjukvaru- och i hårdvaruform – och detta är, i mina öron, kanske den allra bästa. Den klarar bra av att göra skitiga, råa och överstyrda ljud, men framför allt gör den riktigt bra ifrån sig när det gäller kraftfulla, dynamiska, rena ljud – den bit som normalt är den allra svåraste. Om ni är ute efter en bra gitarrförstärkare i mjukvaruform – eller varför inte fyra – kolla in Guitar Rig. Det finns alldeles utmärkta demoexempel på Native Instruments hemsida – men allra helst, försök att testa den på egen hand. Men var beredd på att bli förtjust! Det blev jag.

Posted on

Phonic Summit 16 Digital Console

Phonic Summit 16 Digital Console (test i MM nr 12/2010)

av Gunnar E Olsson

En sexton kanalers digitalmixer med motoriserade reglar, generöst med aux-tappningar, grupper och separata utgångar, inbyggda effekter och massor av anslutningsmöjligheter – det är en del av vad Phonic erbjuder med Summit 16.

En sexton kanalers digitalmixer med sjutton motoriserade reglar, åtta aux-tappningar, åtta grupper, lika många separata utgångar, en mängd inbyggda effekter och massor av anslutningsmöjligheter för under tjugo tusen – bara det låter som en bra deal. Lägger vi till digitala in- och utgångar på AES/EBU, mickförstärkare på alla sexton ingångarna, en beröringskänslig skärm i färg och möjligheter att utöka det hela med ett expansionskort som hanterar både USB och firewire, vilket gör Phonic Summit till ett tämligen avancerat ljudkort, så borde väl succén vara ett faktum? Nåja, låt oss ta det ett steg i taget.

HÅRDVARA

Hårdvarumässigt är Phonic Summit en normal sextonkanalsmixer. De sexton kanalerna hanterar både mick- och linjesignaler, har insertpunkter och fantommatning, som kopplas på fyra kanaler i taget med hjälp av små försänkta, aningen pilliga omkopplare på baksidan. De motoriserade reglarna (sexton kanaler och en master, samtliga 100 millimeter), alla kontakter och omkopplare i övrigt känns tämligen rejäla – som hos de flesta kinesiska byggen idag.

Hela mixern känns för övrigt gedigen och stabil. Den fungerar utmärkt som skrivbordsmixer, men rackmonteringskit följer med utan extra kostnad. Alla vanliga ingångar sitter upptill, ovanför gain-rattarna, de mer ovanliga och de flesta utgångarna hittar vi på baksidan (stereoutgångarna Main Out och Control Room på XLR, digital AES/EBU in och ut på XLR och åtta separata utgångar på balanserade telekontakter). Undantaget är en hörlursutgång (med egen volymkontroll) som sitter till höger om den stora färgskärmen. Nedanför och till höger om skärmen hittar vi även styrorgan för att välja olika funktioner, redigera effekter etcetera.

Med kanalreglarna sköter man även nivåer på de åtta tappningarna, grupperna och en del annat. Summit 16 har en meny som kallas Layer Mode. Med en av de tre knapparna under den menyn väljer man vilket lager man ska styra för tillfället: Channel, Aux/Group eller Multi. På så sätt har tillverkaren kunnat hålla mixern tämligen kompakt utan att göra avkall på antalet funktioner. De två första lagren är väl närmast självklara och Multi hanterar AES/EBU in, de båda effekttappningarna samt de åtta separata (multi-) utgångarna.

Panorering kräver dock att man först väljer Pan-funktionen på skärmen och därefter använder jogginghjulet för att ändra placeringen i stereobilden. Separata panoreringsrattar hade inte varit helt fel. Vi får nu nöja oss med tre tryckknappar på varje kanal för val av kanal, solofunktion och för att koppla in kanalen. Lite knepigt kan man kanske tycka. Jag hade kunnat nöja mig med att en vald kanal också automatiskt kopplades in.

Strömförsörjning får Summit från en extern ”svart-klump-på-sladden”-variant. Jag föredrar inbyggda nätdelar för att slippa dessa aningen opraktiska lösningar.

MJUKVARA

Det tar en rejäl stund för Summit-mixern att komma igång – drygt två minuter från det att man tryckt in strömbrytaren, vilket är lång tid även om man beaktar att den i botten innehåller en PC som ska hålla ordning på alla funktioner, kolla igenom alla DSP-enheter och så vidare.

När det gäller mjukvaran i övrigt finns det en hel del att säga. Man kommer åt det mesta via den stora touch-screen-skärmen. Jämfört med en modern mobiltelefon eller iPad är den dock trögjobbad och kan bara hantera en ”touch” i taget. Det som särskilt sviker är programmeringen kring displayen. De flesta funktioner går visserligen att komma åt utan att man använder touch-funktionerna, men även då man använder de fysiska reglagen går processen lite långsamt och ryckigt. Det finns hela tiden en rejäl fördröjning i alla förändringar man gör, oavsett om det är en regelinställning eller en knapptryckning.

Upptill i teckenfönstret har man hela tiden tio menyer att välja på, och i underkanten finns ett antal undermeyer där man kommer åt ytterligare funktioner. Om man inte kommer överens med touch-funktionerna finns nedanför fönstret fyra numrerade tryckknappar och två pilknappar, en uppåt och en nedåt. Pilknapparna stegar uppåt och nedåt i huvudmenyerna och med knapp 1–4 väljer man bland undermenyerna. Dessutom finns ett parameterhjul (scroll-hjul), fyra pilknappar och en knapp som är märkt Enter/Tap/Pre/Post. Det tog mig en bra stund innan jag insåg att denna knapp var det enda sättet att välja om aux-tappningarna skall ligga före eller efter regel. Jag utgick ifrån att man kunde nå dessa funktioner genom skärmtryckningar, eftersom man kan göra före/efter regel-val för andra signalvägar på det viset, men så är det inte.

Under testet skulle jag uppdatera operativet och effekterna i mixern, eftersom Phonic lagt upp en uppdatering på sin hemsida. Det som behövs för detta är ett SD-kort och den nedladdade mjukvaran. Uppdateringen består av två moment, där varje moment kräver omstart av mixern, vilket är ganska omständligt, och när jag efter fem försök med olika kort ändå inte fick det att fungera, så gav jag upp. Vid närmare genomläsning av de buggfixar som gjorts i uppdateringen hittade jag ”Update via SD card bugfix.” Om det finns en bugg som gör det svårt att uppdatera via SD-kort och det inte erbjuds några andra alternativ till uppdatering, hur gör man då? Moment 22. (Distributören meddelar att mixern alltid levereras med den senaste uppdateringen för optimerat användargränssnitt. I den version som hunnit bli aktuell under pressläggningen ska problemen med uppdateringsproceduren vara eliminerade.)

På plussidan noterar jag att mixern kan hantera 24 bitars upplösning och samplingsfrekvenser upp till 96 kHz; den interna effektdelen jobbar med en 40-bitars processor. Man kan spara och ladda in en mängd olika effektinställningar, och mixern kan själv spara ner ändringar var sjätte minut som scener. Sist men inte minst har den omvandlare och micksteg som låter riktigt bra, vilket jag strax återkommer till.

LJUD, EFFEKTER OCH EXTRA FUNKTIONER

Till de mer positiva delarna hos Summit 16 hör att den innehåller en massa riktigt användbara effekter. Till att börja med finns två effektblock. I det första blocket kan man välja bland tre typer av reverb samt alla de vanliga eko-, chorus- och flangereffekterna. Block två innehåller samma effekter, minus reverbdelen. Till blocken kan man skicka signaler från i stort sett mixerns alla hörn. Man kan också adressera utsignalen från den ena effekten till den andra, eller vilken annan väg man finner lämplig.

Dessutom finns en dynamisk processor (gate, expander, kompressor eller limiter) som kan kopplas in på alla ingångskanaler, Multi-utgångar och stereomixen. Detsamma gäller en fyrabands halvparametrisk EQ. Det finns alltså bra med DSP-kraft i Summit.

Hos alla effekter finns en mängd parametrar som man kan påverka slutresultatet med. Full poäng för det! Ljudmässigt låter effekterna neutralt och bra. Än så länge är det kanske lite magert med fabriksinställningar, men det är inget större problem eftersom man troligen bygger upp en bank med egna favoritinställningar efter en tids användning.

Även linje- och mickstegen låter neutralt, transparent och tämligen ofärgat. Man hade kanske kunnat ha användning för lite mer gain i mickförstärkarna, speciellt om man spelar in riktigt svaga ljudkällor, men å andra sidan slipper vi höra det där sista steget på gainkontrollen, där man släpper lös hela Niagara av brus och annat oljud, som många billiga micksteg bjuder på. De här stegen låter helt okej även på fullt skaft (50 dB förstärkning), och det tackar vi för. Även hörlursförstärkaren levererar välljud med tillräcklig kraft för att till och med en gammal lomhörd hippie ska bli nöjd.

Med det expansionskort som finns som tillbehör kan Summit 16 fungera både som USB- och firewirebaserat ljudkort med sexton in- och utgångar. Kortet är kompatibelt med Windows XP/Vista/7 och Mac OS X. Till det senare behövs inte ens några speciella drivrutiner. Det är bara att trycka in kortet och köra. Priset för kortet är knappa femtonhundra, så jag ser ingen anledning att inte stoppa in ett sådant redan när man köper Summit.

Något som jag däremot saknade var möjligheten att använda Summit som controller-enhet. Motoriserade reglar och det mesta annat i styrväg finns ju på plats, så här har man missat chansen att komma med en riktigt modern/komplett produkt. Kanske kommer denna funktion i en framtida mjukvaruuppdatering.

HANTERING

”Intuitive 16-Channel 8-Bus Digital Mixing Console” står det på framsidan av handboken. Intuitiv är dock inte det första ord jag kommer att tänka på efter att ha pysslat med den här mixern i några veckor. Jag är inte helt tappad bakom en vagn när det gäller hantering av diverse hårdvara och har kikat på andra digitala mixrar tidigare, men det är något som känns motigt med den här apparaten. Och ja, jag tror jag vet vad som är problemet. Man har helt enkelt velat för mycket med Summit 16. Det ska finnas så många möjligheter att göra allting med Summit att det till sist blir rörigt. Och problemet dök med största sannolikhet upp med den beröringskänsliga skärmen. Om man i stället hade valt en vanlig färgskärm, hade det nog varit lättare. Då hade man inte förletts tro att det gick att hantera mixern från denna. För detta är ingen bra touch-screen. Jag har bättre touch-screen i min bil, och jag har nyss gjort en djupdykning i Apples allt-i-allo-maskin iPad, där elva punkter kan vidröras samtidigt och påverka olika saker. På Summit kan man inte dra i en enda regel på skärmen. I stället är man hänvisad till den fysiska regeln eller scroll-hjulet, och inte heller dessa känns riktigt bra. Det är en rejäl fördröjning på alla reglage i förhållandet mellan skärm och verklighet. Det märkliga är dessutom att ett par av effekterna går att hantera via normala touch-funktioner på skärmen. Det gäller EQ-delen och de dynamiska processorerna. Där går det till exempel att dra i kurvan för att ändra tröskelvärdet. Jag vill inte påstå att det fungerar ypperligt, men det funkar i alla fall.

Som skäl till att man inte kan dra i reglarna på skärmen anger Phonic i handboken att ”This helps avoid any level setting mishaps” (ungefär: För att undvika missöden när man ställer in nivån). Förklara det, den som kan. Jag blev dessutom tvungen att kalibrera om skärmen för att den rätt som det var vägrade svara på tilltal. Jag anser nog att man inte ska behöva kalibrera en touch-screen överhuvudtaget, den ska bara fungera.

SAMMANFATTNING

På papperet ser Phonic Summit 16 onekligen ut som en riktig vinnarprodukt. Den har en inbyggd fyrabands halvparametrisk EQ, en uppsjö av dynamiska processorer och digitala effekter, en bra mätardel, en färgskärm som kan upplysa om allt som händer i mixern, riktigt trevliga micksteg, fullt användbara 100-millimeters motoriserade reglar, och kan via en överkomlig penning expanderas så att den kan användas som ljudkort. Den kan hantera sexton kanaler i taget, med åtta aux-tappningar och åtta separata grupper ut. Det är ett rejält bygge med idel professionella anslutningsmöjligheter och vid första anblicken blir man onekligen imponerad, men …

Vad som kunde ha varit en idealisk mixer för den lilla gruppens livebehov eller tämligen seriösa inspelningssituationer når ändå inte riktigt ända fram. Den väl tilltagna färgskärmen ser klart imponerande ut i sin framtoning och är tydlig och lättläst, men touch-delen är en klar besvikelse. Det är nog en av de mest svårjobbade beröringskänsliga skärmar jag stött på. Man har missat att göra något riktigt bra av touch-funktionerna, och även möjligheten att använda Summit 16 som en controller. Båda dessa tillkortakommanden kan kanske åtgärdas med lämpliga mjukvaruuppdateringar, men funktionerna borde ha funnits där redan från början. Då hade denna mixer fått ett riktigt bra slutbetyg. Nu blir omdömet mer blandat och vinglar mellan med stor tvekan och väl godkänt.

Posted on

ESI Rekord M

ESI Rekord M (test i MM nr 11/2010)

av Gunnar E Olsson

Ännu en kompakt inspelningsmaskin? ESI Rekord M är nog den minsta man kan hitta på marknaden idag, men vad har man offrat på kompakthetens altare? Läs och lär!

Utbudet av små, bärbara inspelningsapparater växer stadigt. Den senaste – men säkerligen inte sista – kommer från tyska ESI och bär namnet Rekord M. Dess mest iögonfallande egenskap är nog det lilla, nätta formatet, men hur är det med inspelningsmöjligheterna? Är de lika små, eller står de i kontrast till apparatens diminutiva yttre? Jag återkommer strax till det.

FUNKTIONER

ESI är mest kända för att bygga riktigt bra ljudkort, men Rekord M är deras första inhopp på den bärbara inspelningssidan – och riktigt bärbart blev det: 34 x 87 x 14 millimeter, med andra ord ungefär som en liten cigarettändare. Det lilla formatet till trots har ESI lyckats med konststycket att få plats med både en bakgrundsbelyst färg-LCD, inbyggda mikrofoner, högtalare och lite annat smått och gott i den lilla plastlådan. Inuti Rekord M finns även ett minne på hela 4 GB (icke utbytbart) och ett inbyggt batteri som laddas via USB från ansluten dator (Mac eller PC). Dock finns ingen möjlighet att ladda batteriet om man inte har tillgång till dator.

Både minne och batteri är alltså fast monterade, och vad beträffar de 4 GB som ESI bjuder på räcker det till cirka sex timmars okomprimerad inspelning med 16 bitar/44,1 kHz, vilket bör kunna täcka de flesta behov. Det faktum att man enbart kan ladda det inbyggda batteriet via USB kan däremot vara ett problem. Dock lär batteritiden vid inspelning ligga runt tolv timmar, så i de flesta fall räcker även detta.

Rekord M har två inbyggda mikrofoner som är riktade snett åt sidorna. De är dock inte placerade i någon formell X/Y-konfiguration. Dessutom finns ett miniteleuttag i stereo för den som vill ansluta annan programkälla. Här fungerar både dynamisk mikrofon och linjesignal. Även på utgångssidan finns ett ministereotelejack som dubblerar som hörlurs- och linjeutgång.

Längs ena sidan sitter, utöver ingångskontakten, en omkopplare för val av insignal (Int, Ext & Line), en funktionsknapp för olika menyval, ett volymreglage för utsignalen samt en Record-knapp. Längs andra långsidan hittar vi hörlurs/linje-utgången, en liten USB-kontakt (bakom en plastlucka) och en Hold-knapp som ska förhindra att man ofrivilligt ändrar på någon inställning.

Utöver den lilla färgdisplayen och en högtalare hittar vi på Rekord M:s ovansida en klassisk transportfunktionsruta (jag hade skrivit hjul, om den inte varit fyrkantig, ungefär som på Microsofts ”iPod-dödare” Zune). Ovanför teckenfönstret finns också en liten röd lampa som lyser och blinkar – allt efter behov – vid inspelning, laddning etcetera.

DE INBYGGDA MICKARNA

Det är faktiskt ganska enkelt att komma igång med att använda Rekord M, även utan handboken. Med hjälp av funktionsknappen och manöverknapparna på ovansidan gör man de inställningar som behövs.

Rekord M kan spela in i okomprimerat WAV- eller MP3-format via de inbyggda mikrofonerna, via en extern dynamisk mick eller från en linjekälla. När man använder de inbyggda mickarna finns två nivålägen att ställa in, Int och Wide. Det första läget är det så kallade normalläget. Det fungerar i de flesta fall – det använder automatisk inspelningskontroll, med allt vad det innebär. Med andra ord: om ljudnivån blir för stark tar en sorts kompressor vid och håller nere nivån. Det ger förstås ett visst pumpande som resultat om den behöver jobba alltför hårt. Det här läget är väl det som kan rekommenderas ifall man snabbt vill spela in en låtskiss med till exempel akustisk gitarr. Resultatet skulle kunna användas att bygga en låt på, ifall man vill tanka in filerna i en dator och jobba vidare med ytterligare pålägg. Detta är ytterst smidigt, eftersom Rekord M är kompatibel med de flesta operativ på både Mac och PC. Man ansluter bara den medföljande USB-sladden till sin dator, och vips dyker Rekord M upp som en ”hårddisk” på skrivbordet. Därefter är det bara att dra över de filer man behöver till lämpligt ställe i den egna datorn. Man kan till och med spela upp ljudfiler direkt från Rekord M:s minne, utan att först kopiera dem till datorns interna hårddisk. Mycket praktiskt om det rör sig om många filer och eftersom dessa inte kan namnges i Rekord M.

Det andra läget (Wide) används om man ska göra distansinspelning i ett större rum. Där har insignalen gainats upp rejält och det pumpar på rätt rejält om det dyker upp starkare signaler. I detta läge hör man också tydligare de tillkortakommanden som den enklare mikrofonförstärkaren uppvisar: rätt mycket brus, en del distorsion etcetera. Att man valt att kalla inställningen Wide är kanske förvillande, och det är möjligt att man även labbat med mikrofonernas fas/upptagningsvinkel – det framgår inte av handboken – men den stora förändringen är den höjda inspelningsnivån.

Ett dilemma är att det inte går att göra några förändringar efter att man tryckt in inspelningsknappen. Man kan inte byta inspelningsläge, inte heller justera lyssningsnivån. Allt sådant måste justeras innan man tryckt på Record. Lite bakvänt, kanske?

EXTERNA KÄLLOR

Hursomhelst, man kan även välja att använda en extern dynamisk mick eller koppla in en ljudkälla med linjesignal: en DAT-bandare, en mixer eller liknande. Med den inbyggda mikrofonen styrs inspelningsnivån helt automatiskt, med ansluten extern mick kan man inte styra alls, och med linjesignal kan man välja nivå från –12 till +12 dB i 3 dB-steg.

Däremot får man ingen indikering på hur nivån passar. Här finns ingen mätare, varningslampa eller liknande. Man jobbar helt i blindo och får helt och hållet lita på sina öron – efter att inspelning skett. Detta är förstås ett klart tillkortakommande.

En positiv detalj är dock att ESI skickar med passande sladdar för att ansluta en normalstor telekontakt till mickingången och för att koppla in två telepluggar till den med ministereotelekontakt försedda linjeingången. Dessutom hittar vi både en tryckt liten handbok, en bärrem och en USB-kabel för anslutning till dator i kartongen.

Även om man ansluter en extern dynamisk mikrofon hör man mickpreampens något störande brusnivå. Om man däremot kopplar in en extern mickpreamp via linjeingången kan man få in en riktigt snygg signal i Rekord M, men det är väl lite ”over-kill” att göra på det viset. Man förtar ju något av Rekord M:s styrka, det nätta formatet, genom att koppla in externa prylar som är mångdubbelt större än inspelningsmaskinen. Man kan nog i stället nöja sig med att se Rekord M som ett ytterst smidigt fickminne för de stunder då inspirationen flödar och man är långt borta från vanliga inspelningsmöjligheter.

I säljtexten till Rekord M skriver ESI: ”affordable and compact handheld audio recorder with professional studio quality.” De första två egenskaperna kan jag hålla med om, men att hävda att den levererar professionell studiokvalitet känns lite överdrivet, även om specifikationerna ligger på 16 bitar/44,1 kHz.

SAMMANFATTNING

ESI ger sig med Rekord M in i ett hett segment på ljudmarknaden. Där finns redan nu en uppsjö av bra och kompakta inspelningsapparater, och fler är på väg. Rekord M är ytterst liten och kompakt – minst av alla jag sett hitintills. Den är också relativt billig och har både inbyggt batteri och kortminne på 4 GB. Samtidigt känns den lite som en leksak: lite för plastig och ömtålig. Och någon ”professionell studiokvalitet” är det varken på ljudet eller på själva apparaten.

Om man verkligen behöver en lättjobbad skissapparat för att spela in låtidéer – de har ju ofta en tendens att dyka upp när man minst anar det – då kan Rekord M däremot passa som en cigarettändare i kavajfickan. Det finns ju stunder då storleken har en viss betydelse, och Rekord M:s största säljargument är trots allt det lilla formatet.

Posted on

ESI Rekord M

ESI Rekord M (test i MM nr 11/2010)

av Gunnar E Olsson

Ännu en kompakt inspelningsmaskin? ESI Rekord M är nog den minsta man kan hitta på marknaden idag, men vad har man offrat på kompakthetens altare? Läs och lär!

Utbudet av små, bärbara inspelningsapparater växer stadigt. Den senaste – men säkerligen inte sista – kommer från tyska ESI och bär namnet Rekord M. Dess mest iögonfallande egenskap är nog det lilla, nätta formatet, men hur är det med inspelningsmöjligheterna? Är de lika små, eller står de i kontrast till apparatens diminutiva yttre? Jag återkommer strax till det.

FUNKTIONER

ESI är mest kända för att bygga riktigt bra ljudkort, men Rekord M är deras första inhopp på den bärbara inspelningssidan – och riktigt bärbart blev det: 34 x 87 x 14 millimeter, med andra ord ungefär som en liten cigarettändare. Det lilla formatet till trots har ESI lyckats med konststycket att få plats med både en bakgrundsbelyst färg-LCD, inbyggda mikrofoner, högtalare och lite annat smått och gott i den lilla plastlådan. Inuti Rekord M finns även ett minne på hela 4 GB (icke utbytbart) och ett inbyggt batteri som laddas via USB från ansluten dator (Mac eller PC). Dock finns ingen möjlighet att ladda batteriet om man inte har tillgång till dator.

Både minne och batteri är alltså fast monterade, och vad beträffar de 4 GB som ESI bjuder på räcker det till cirka sex timmars okomprimerad inspelning med 16 bitar/44,1 kHz, vilket bör kunna täcka de flesta behov. Det faktum att man enbart kan ladda det inbyggda batteriet via USB kan däremot vara ett problem. Dock lär batteritiden vid inspelning ligga runt tolv timmar, så i de flesta fall räcker även detta.

Rekord M har två inbyggda mikrofoner som är riktade snett åt sidorna. De är dock inte placerade i någon formell X/Y-konfiguration. Dessutom finns ett miniteleuttag i stereo för den som vill ansluta annan programkälla. Här fungerar både dynamisk mikrofon och linjesignal. Även på utgångssidan finns ett ministereotelejack som dubblerar som hörlurs- och linjeutgång.

Längs ena sidan sitter, utöver ingångskontakten, en omkopplare för val av insignal (Int, Ext & Line), en funktionsknapp för olika menyval, ett volymreglage för utsignalen samt en Record-knapp. Längs andra långsidan hittar vi hörlurs/linje-utgången, en liten USB-kontakt (bakom en plastlucka) och en Hold-knapp som ska förhindra att man ofrivilligt ändrar på någon inställning.

Utöver den lilla färgdisplayen och en högtalare hittar vi på Rekord M:s ovansida en klassisk transportfunktionsruta (jag hade skrivit hjul, om den inte varit fyrkantig, ungefär som på Microsofts ”iPod-dödare” Zune). Ovanför teckenfönstret finns också en liten röd lampa som lyser och blinkar – allt efter behov – vid inspelning, laddning etcetera.

DE INBYGGDA MICKARNA

Det är faktiskt ganska enkelt att komma igång med att använda Rekord M, även utan handboken. Med hjälp av funktionsknappen och manöverknapparna på ovansidan gör man de inställningar som behövs.

Rekord M kan spela in i okomprimerat WAV- eller MP3-format via de inbyggda mikrofonerna, via en extern dynamisk mick eller från en linjekälla. När man använder de inbyggda mickarna finns två nivålägen att ställa in, Int och Wide. Det första läget är det så kallade normalläget. Det fungerar i de flesta fall – det använder automatisk inspelningskontroll, med allt vad det innebär. Med andra ord: om ljudnivån blir för stark tar en sorts kompressor vid och håller nere nivån. Det ger förstås ett visst pumpande som resultat om den behöver jobba alltför hårt. Det här läget är väl det som kan rekommenderas ifall man snabbt vill spela in en låtskiss med till exempel akustisk gitarr. Resultatet skulle kunna användas att bygga en låt på, ifall man vill tanka in filerna i en dator och jobba vidare med ytterligare pålägg. Detta är ytterst smidigt, eftersom Rekord M är kompatibel med de flesta operativ på både Mac och PC. Man ansluter bara den medföljande USB-sladden till sin dator, och vips dyker Rekord M upp som en ”hårddisk” på skrivbordet. Därefter är det bara att dra över de filer man behöver till lämpligt ställe i den egna datorn. Man kan till och med spela upp ljudfiler direkt från Rekord M:s minne, utan att först kopiera dem till datorns interna hårddisk. Mycket praktiskt om det rör sig om många filer och eftersom dessa inte kan namnges i Rekord M.

Det andra läget (Wide) används om man ska göra distansinspelning i ett större rum. Där har insignalen gainats upp rejält och det pumpar på rätt rejält om det dyker upp starkare signaler. I detta läge hör man också tydligare de tillkortakommanden som den enklare mikrofonförstärkaren uppvisar: rätt mycket brus, en del distorsion etcetera. Att man valt att kalla inställningen Wide är kanske förvillande, och det är möjligt att man även labbat med mikrofonernas fas/upptagningsvinkel – det framgår inte av handboken – men den stora förändringen är den höjda inspelningsnivån.

Ett dilemma är att det inte går att göra några förändringar efter att man tryckt in inspelningsknappen. Man kan inte byta inspelningsläge, inte heller justera lyssningsnivån. Allt sådant måste justeras innan man tryckt på Record. Lite bakvänt, kanske?

EXTERNA KÄLLOR

Hursomhelst, man kan även välja att använda en extern dynamisk mick eller koppla in en ljudkälla med linjesignal: en DAT-bandare, en mixer eller liknande. Med den inbyggda mikrofonen styrs inspelningsnivån helt automatiskt, med ansluten extern mick kan man inte styra alls, och med linjesignal kan man välja nivå från –12 till +12 dB i 3 dB-steg.

Däremot får man ingen indikering på hur nivån passar. Här finns ingen mätare, varningslampa eller liknande. Man jobbar helt i blindo och får helt och hållet lita på sina öron – efter att inspelning skett. Detta är förstås ett klart tillkortakommande.

En positiv detalj är dock att ESI skickar med passande sladdar för att ansluta en normalstor telekontakt till mickingången och för att koppla in två telepluggar till den med ministereotelekontakt försedda linjeingången. Dessutom hittar vi både en tryckt liten handbok, en bärrem och en USB-kabel för anslutning till dator i kartongen.

Även om man ansluter en extern dynamisk mikrofon hör man mickpreampens något störande brusnivå. Om man däremot kopplar in en extern mickpreamp via linjeingången kan man få in en riktigt snygg signal i Rekord M, men det är väl lite ”over-kill” att göra på det viset. Man förtar ju något av Rekord M:s styrka, det nätta formatet, genom att koppla in externa prylar som är mångdubbelt större än inspelningsmaskinen. Man kan nog i stället nöja sig med att se Rekord M som ett ytterst smidigt fickminne för de stunder då inspirationen flödar och man är långt borta från vanliga inspelningsmöjligheter.

I säljtexten till Rekord M skriver ESI: ”affordable and compact handheld audio recorder with professional studio quality.” De första två egenskaperna kan jag hålla med om, men att hävda att den levererar professionell studiokvalitet känns lite överdrivet, även om specifikationerna ligger på 16 bitar/44,1 kHz.

SAMMANFATTNING

ESI ger sig med Rekord M in i ett hett segment på ljudmarknaden. Där finns redan nu en uppsjö av bra och kompakta inspelningsapparater, och fler är på väg. Rekord M är ytterst liten och kompakt – minst av alla jag sett hitintills. Den är också relativt billig och har både inbyggt batteri och kortminne på 4 GB. Samtidigt känns den lite som en leksak: lite för plastig och ömtålig. Och någon ”professionell studiokvalitet” är det varken på ljudet eller på själva apparaten.

Om man verkligen behöver en lättjobbad skissapparat för att spela in låtidéer – de har ju ofta en tendens att dyka upp när man minst anar det – då kan Rekord M däremot passa som en cigarettändare i kavajfickan. Det finns ju stunder då storleken har en viss betydelse, och Rekord M:s största säljargument är trots allt det lilla formatet.

Posted on

Apple iPad för musiker

Apple iPad

Apple iPad för musiker (artikel i MM nr 11/2010)

av Gunnar E Olsson

Du har knappast missat Apples nya produkt iPad, manicken som ligger mitt emellan en iPhone och en bärbar dator och vars popularitet till och med överraskade Apple själva. Så till den grad att produktlanseringen utanför USA fick skjutas upp i över ett halvår på grund av att man inte hann tillverka tillräckligt många exemplar för att möta efterfrågan. Vi tar här en titt på iPad ur musikerperspektiv – är den användbar för oss också?

Det här är inget regelrätt test av Apple iPad. Det överlåter jag åt andra att göra. Det jag har velat göra är att se om iPad kan användas som ett seriöst musikverktyg, och i så fall hur. Till stor del beror det förstås på vilka program som finns till iPad, så det främsta syftet med denna artikel är att gå igenom mina musikfavoriter bland iPad-programmen – eller appar som det heter i iPhone-/iPad-världen.

En kort bakgrund

Med iTunes lyckades Apple med konstycket att få folk att betala för att ladda ner musik. Man lyckades även skapa en ”mobiltelefon” som alla kunde hantera, med plats för allt man behövde – eller trodde sig behöva. Nu har man än en gång lanserat något som man inte visste att man måste ha, Apple iPad.

Folk har försökt beskriva den som en pekplatta, eller minidator, mediaspelare, läsplatta, eller … Inte ens den svenska tullen vet vad det är.

Många ser iPad som en förvuxen iPhone, och det ligger det en hel del i. Det rör sig om en enklare dator vars framsida i princip består av en pekskärm. Skärmen mäter 9,7 tum (24,6 centimeter) på diagonalen och klarar att känna av elva olika beröringspunkter samtidigt, där iPhone-skärmen klarar fem.

Likheterna med iPhone är annars fler än olikheterna. Reglagen är i stort sett desamma: en på-/av-/låsknapp, ett reglage för ljudvolymen, ett mik-/hörlursuttag, och en Home-knapp. Det enda som förändrats är att man ersatt ljudavstängningsknappen med en knapp för att låsa skärmbilden i horisontellt eller vertikalt läge. Annars vänder sig bilden automatiskt utifrån hur iPaden placeras. På den nedre kortändan sitter den klassiska 30-pinnarskontakten, ”dockan”, där det mesta av fast kommunicerande med omvärlden äger rum. Liksom på iPhone 4 har Apple dock förändrat konfigureringen av dockan, jämfört med tidigare modeller.

Alla övriga reglage dyker upp i mjukvaruform på den gudomligt lättarbetade beröringskänsliga skärmen. Mjukvarumässigt är den en iPhone – fast utan telefon. Den har däremot både inbyggd mikrofon och högtalare.

Storleken gör också att det finns plats för ett större och kraftfullare batteri. De utlovade batteritiderna på upp till 10 timmars videotittande klarar den galant; det tog faktiskt närmare en veckas ”blandad körning” innan jag behövde ladda den första gången.

Det trådlösa nätverket (WiFi) som finns inbyggt i alla iPhone-/iPad-apparater fungerar förstås ypperligt för att kommunicera med omvärlden. Många av de appar vi ska titta på drar nytta av detta, både för att skicka färdiga låtar, MIDI-filer och patcher till en stationär värddator, och för tvåvägskommunikation i realtid mellan appar och dator.

Det går oftast att använda ett befintligt nätverk, via router, för kommunikation mellan iPad och den dator där de andra musikprogrammen huserar, men det kan vara en god idé att skapa ett eget speciellt nätverk (Ad-Hoc network) för detta ändamål. Ofta kan man få ner latencyn i till exempel kontrollenheters kommandon på så vis.

I den kommande versionen av iOS 4.2 för iPad hittar vi både multi-tasking och stöd för CoreMIDI, alltså inbyggt MIDI-stöd på systemnivå. Det kommer säkerligen att innebära en flod av appar som kommunicerar både med varandra och med externa MIDI-enheter.

Programutbud

Men en dator är inte mycket värd utan att det finns program för den. Till att börja med fanns inte många appar speciellt skrivna för iPad, däremot uppgick summan av appar till iPhone och iPod Touch totalt till runt 200 000. Och, framför allt, de flesta av dessa appar kunde även köras i den nya iPaden. Visserligen fick gränssnittet skalas upp för att fylla ut den nya skärmytan, men de flesta funkade lika bra på den nya apparaten.

Det dröjde dock inte länge innan det började dyka upp appar som var direkt skrivna både för iPadens större skärm och som kunde dra nytta av den. Antalet renodlade musikrelaterade iPad-appar är i skrivande stund drygt 600 stycken, men många av de drygt 5 000 musikapparna som skrivits för iPhone går utmärkt att köra på iPaden. Det här är med andra ord en marknad som formligen exploderar. Jag har kikat på ett 40-tal olika musikappar och försökt vaska fram några guldkorn, som presenteras här. Inte ens i våra våtaste drömmar kunde vi föreställa oss att vi skulle stöta på en så rik åder av underbara musikverktyg!

Tillbehör och kringutrustning

Vitsen med en sådan här apparat är att den ska vara liten och självförsörjande, men det finns även ett behov av att kunna kommunicera med omvärlden – med musikprogram i en stationär dator, eller med hårdvara som används i den egna studion.

Det kan handla om att spela in ljud – sång eller akustiska instrument – men det kan också vara så att man hellre vill använda sin vägda pianoklaviatur än de små touch-tangentbord som dyker upp på iPadens pekskärm beroende på vilken app man använder. Det här är ett område som vi hoppas kunna återkomma till i kommande MM-tester, men det finns ändå några produkter vi vill nämna.

När man använder många av de instrument som finns till iPad dyker det upp en klaviatur på iPadens pekskärm. Vill man hellre använda sin vanliga MIDI-klaviatur måste man alltså få MIDI-signaler in och ut ur iPaden. Detta kan göras med hjälp av Line 6 MIDI Mobilizer (www.luthman.se, 649 kronor). Det är ett stycke hårdvara som ansluts till iPad-dockan och i andra änden har två vanliga MIDI-kontakter. Det medföljer även en tillhörande mjukvara, som kan hantera MIDI-signaler både in och ut. Tillsammans med mjukvaran MIDI Memo kan man förvandla sin iPhone eller iPad till en enkel MIDI-sequencer, som även kan användas för MIDI-dumpar. Många andra mjukvarutillverkare väntas skriva tillämpningar för MIDI Mobilizer.

För den som tycker att den inbyggda mikrofonen i iPhone eller iPad inte riktigt håller måttet finns en mängd olika alternativ – alltså externa mikrofoner av bättre kvalitet än den inbyggda. Tyvärr kan för närvarande iPhone-micken Blue Mikey inte användas, då den är gjord för den gamla typen av iPhone-docka. Men jag har svårt att se att det inte kommer en uppdatering så att den kan användas till iPad eller iPhone 4. Det finns dock en mängd mickar som kan anslutas till hörlurs-/mikrofonkontakten, allt ifrån Vericorder MiniMic (ca 20 dollar) och Brando Mini Capsule Mic (ca 10 dollar) och uppåt.

iPad Camera Connection Kit är en liten adapter som ansluts till dockan för att man ska kunna ladda över bilder via USB direkt från sin digitalkamera. Det rör sig alltså om en USB-port, men för närvarande är den blockerad för annan användning än just överföring av digitala bilder. Vi får hoppas på en uppluckring i protokollet och att mjukvaruutvecklare (kanske i samarbete med Apple) använder denna USB-koppling även för andra mer musik- och ljudrelaterade överföringar.

Audio Copy/Paste är ett protokoll som låter användaren kopiera ljudfiler internt inom ett program eller mellan olika program som stödjer det här protokollet. Det kan även hanteras av Apples klippbord i din Mac. Där kan du alltså även kopiera ljudfiler till din dator inifrån iTunes. Här finns mer information om protokollet och de olika appar som stödjer det: www.sonomawireworks.com/iphone/partners/#pasteboard.

Inspelningsappar

Sonoma Wireworks FourTrack / StudioTrack (www.sonomawireworks.com).

Vi testade FourTrack 1.0 för iPhone (75 kronor) för en tid sedan. Den är nu uppe i version 4.0 och har nu bland annat stöd för AudioCopy, nedmixning av spår, etcetera. Det fungerar utmärkt även på iPad, men det finns nu även en större version för iPad, StudioTrack (299 kronor), som kan hantera upp till åtta spår, med effekter som reverb, kompressor, EQ med mera. Detta är den enda seriösa mångkanaliga ljudinspelningsapp jag har hittat. Problemet är dock fortfarande att hitta en tillräckligt bra mick för att detta ska vara riktigt meningsfullt.

Vad som däremot fungerar utan extra tillbehör är de många multikanal-apparna, som hanterar enbart syntar, samplade ljud och så vidare. Nanostudio (blippinteractive.co.uk, 109 kronor) är eniPhone-app som faktiskt fungerar bättre på den större skärm som iPad erbjuder. Som många uppskalade iPhone-appar blir den en aning taggig i grafiken, men detta uppvägs lätt av den ökade hanterbarheten.

NanoStudio erbjuder en virtuell studio, en traditionell spårbaserad sequencerdel, en mjukvarusynt med samplingsmöjligheter, som kan köras på fyra kanaler samtidigt. Till detta kommer samplade trumuppsättningar, för två ytterligare spår och möjligheter att påverka ljuden med både kraftfulla filter och generösa modulationsmöjligheter. Den färdiga musiken kan mixas ned i mixerdelen till en Wav-fil som sedan kan exporteras till din dator. MIDI-export väntar vi fortfarande på.

Xewton Music Studio (www.xewton.com, 109 kronor) är en sequencerapp som kan hantera 128 spår. 26 samplade instrument ingår, vilka täcker en mängd olika musikstilar, och 47 ytterligare instrument går att köpa till. Här finns också en mängd olika effekter att tillgå, även om man inte har möjlighet att förändra de samplade ljuden i lika hög grad som i NanoStudio. Ytterligare ett stort plus ger vi för möjligheterna att exportera låtarna som Wav- eller MIDI-filer.

Ett annat sätt att hantera inspelningar har Aurora Sound Studio HD (4pockets.com/aurora, 299 kronor). Den är patternbaserad och jobbar med fjorton ”lager”, där varje lager består av ett instrument som är 12-tons polyfoniskt. Upp till 32 pattern/mönster i upp till sexton steg kan skapas och kedjas samman till en låt bestående av upp till 199 pattern. Här finns också enorma möjligheter att filtrera och redigera varje ljud, effekt etc, och att sedan skapa effekter i realtid, men man är förstås låst till att hålla sig inom mönstret. Det blir svårt att få till något riktigt sväng. Färdiga låtar kan exporteras med separata instrument och rubbet, som Wav-filer eller som MIDI-filer, via FTP. Aurora är inte billig, men om man gillar upplägget är hon väl värd pengarna.

Pianist Pro är en av en mängd olika appar från MooCowMusic (www.moocowmusic.com, 75 kronor). Till en början får man intrycket att Pianist Pro är en i raden av vanliga spela-piano-appar, men under ytan finns ett oanat djup, med både inspelningsmöjligheter, en riktigt bra trumsequencer som kan fås att svänga, möjligheter att använda en eller två vanliga pianoklaviaturer, eller en helt annorlunda klaviatur, där man kan påverka filter och/eller pitch beroende på var på ”tangenten” man spelar. En effekt som efterliknar det man kan åstadkomma med ett riktigt anslagskänsligt/aftertouch-keyboard. Även den vanliga klaviaturen har ett visst mått av anslagskänslighet, beroende på var på tangenten man spelar. Appen kan även både ta emot och sända MIDI-meddelanden i realtid över WiFi i de båda protokollen som används idag, DSMI och OSC. Man kan alltså använda iPaden som trådlöst MIDI-masterkeyboard eller trådlöst styrd synt, allt efter behag.

Gitarrförstärkare

Vill man spela gitarr med hjälp av sin iPad går även det för sig. Förstärkaremuleringen AmpliTube iRig har MM redan kikat på (i nummer 09-2010), men även Peavey och Agile Partners har tillsammans konstruerat en hårdvara med tillhörande gitarrförstärkaremuleringsapp – AmpKit Link (www.svenskmusik.se, 395 kronor). I bägge fallen köper man till en speciell kontakt som låter användaren koppla in gitarren till iPaden via anslutningen för hörlur/mikrofon. Ett alternativ är Sonoma Wireworks GuitarJack (199 dollar) som ansluts i den andra änden av iPhone/iPad, där vi hittar en 30-pinnars multikontakt, den så kallade ”dockan”. Än så länge fungerar GuitarJack bara med tidigare versioner av iPhone och iPodTouch, men en GuitarJack 2, som även ska fungera med iPad och iPhone 4, är på gång. GuitarJack har reglerbara ingångar både för gitarr och linje-/micksignal.

Rytminstrument

I avdelningen trummaskiner och ”groove-boxar” hittar vi en mängd intressanta appar. Givna takthållare är förstås både Propellerheads ReBirth (rebirthapp.com, 49 kronor) och Korg iElectribe (www.korg.com/ielectribe, 149 kronor), som båda ligger väldigt nära sina fysiska förebilder och båda är sjukt roliga och lätta att programmera. ReBirth är fortfarande en iPhone-app, som behöver snyggas till lite innan den släpps för iPad, medan iElectribe är fixad och klar.

Andra appar av liknande sort som förtjänar ett omnämnande är IK Multimedias GrooveMaker (www.groovemaker.com), som finns i en mängd olika utföranden (från 0 kronor och uppåt), DrumTrack8 (www.simple-is-beautiful.org, 28 kronor), Bassline (www.finger-pro.com, 38 kronor), Looptastic (www.soundtrends.com, 109 kronor) och syskonparet bleep!Box och bleep!Synth (www.bleepboxapp.com, www.bleepsynthapp.com, 75 kronor respektive 38 kronor). Speciellt bleep!Box är en klar favorit hos undertecknad, för de generösa redigerings- och filtreringsmöjligheterna.

Det finns även en hel del trumpad-appar, men där tycker jag det är svårt att rekommendera någon speciell app, eftersom jag inte hittat någon som på ett smidigt sätt tar sig förbi iPadens begränsningar när det gäller anslagskänslighet. För den som ändå vill prova sig fram finns bland många andra: Drumkit XL, Pocket Drum, DrumMeister Grand och svenska DigiDrummer.

Syntar, pianon med mera

På synt- och pianosidan finns en uppsjö av appar av skiftande kvalitet. Det mest genomgående temat är nog att man försökt skapa något som ser ut som en synt, med de fysiska begränsningar som det kan innebära att föra över detta till en iPad. De flesta av utvecklarna använder traditionell klaviatur, men många skapar olika filtereffekter, anslag etcetera, beroende på var på tangenten man spelar. Detta kan vara en aning pilligt.

Ett företag som går vidare på det temat är Normalware, som med sin Bebot har blivit min absoluta favorit på syntappsidan. Den har fyra olika vågformer, en massa olika filter- och modulationsmöjligheter, och använder hela iPad-plattan som spelplatta. Bebot kostar 15 kronor och jag kan bara säga: köp den!

En annan app köpte jag av en enda anledning: namnet. Det var Olsynth från företaget OlsonVox, och jag kände att jag bara måste testa den. Lika snart insåg jag att det var en miss. Glöm den! Den var faktiskt inte värd pengarna. Prova hellre till exempel NLog FreeSynth (www.temporubato.com). Riktigt bra synt, och gratis!

Andra rekommendationer vill vi ge till PocketOrgan C3B3 (www.insideout.co.jp, 22 kronor) – en Hammondorgel med drawbars och rubbet, och de ytterst realistiska virtuella Mellotronerna Ellatron HD och Mellotronics M3000 (www.omenie.com, 45 kronor respektive 95 kronor). Till den sistnämnda har Streetly Electronics använt samma originalband som till Mellotron M4000. Det låter mycket bra!

Utöver de gitarrprylar vi tidigare nämnt finns en mängd olika gitarrelaterade appar. Guitartist (moocowmusic.com, 28 kronor) är en av de intressantare. Du kan till och med bända strängarna och skapa svajarmseffekter genom att skaka på iPaden.

Kontrollappar

De allra mest seriösa apparna hittar vi bland kontroll- och fjärrstyrningsprogrammen, och det är där iPad riktigt glänser.

AC-7 Pro (www.saitarasoftware.com, 75 kronor) är en mycket kraftfull app som emulerar en Mackie Control och som kan kommunicera med din dator för att styra en mängd olika program – Logic, Digital Performer, Pro Tools – åtta spår i taget. Den kan i sitt MC-läge även styra diverse mjukvarusyntar och liknande. Din dator behöver en liten gratis-plugin, DSMI Server, för att kunna kommunicera med iPad-appen. Sedan har du dina ”motoriserade” reglar och rubbet i en app som kostar 75 spänn. Inte illa!

Saitara har även en massa andra appar på programmet: en något nedskalad kontroll-app, AC-7 (45 kronor), en MIDI-gitarrapp, AG-7, en keyboard-dito, AK-7, samt en trumpadapp, AP-7 (15 kronor/st). Samtliga är i första hand tänkta för iPhone, men funkar utmärkt även med iPad.

Svenska Entrackment (www.talkative.se, 22 kronor) är en enklare controller som idag enbart fungerar med GarageBand. Logic, Pro Tools och Record är dock på G.

ProRemote (www.folabs.com) finns i två olika modeller, 149 kronor eller 749 kronor. Den större modellen motsvarar fyra (!) Mackie Control Universal Pro och appen stödjer officiellt Pro Tools, Ableton Live, Logic och Soundtrack Pro. Detta är den klart mest kraftfulla controllern. Det enklare Pro Remote Light Edition klarar fortfarande att styra de flesta musikprogrammen, dock ”bara” med åtta kanaler. Det kan vara ett vettigt alternativ för den som upplever 749 kronor som aningen dyrt.

Ableton Live har lyckats locka till sig flera olika controllerappar. touchAble (www.touch-able.com, 129 kronor) är den jag upplever som mest praktiskt för mina behov. Den kräver, liksom de övriga controller-apparna, att du först installerar ett par små tillägg i din dator. Man kan med touchAble trådlöst starta olika clips/loopar, reglera nivåer, panorering etc. Mycket smidigt!

Hos den starkaste konkurrenten Griid (liine.net/griid/ 189 kronor) har man en avancerad app för att styra vilka clips/loopar som ska spelas, men saknar mixerfunktionerna från touchAble. Griid känns som en starkare app för ett rent liveanvändande och den kommer säkert att bli populär hos många Live-artister.

Ytterligare en kontrollapp som känns mycket intressant är TouchOSC (www.hexler.net, 38 kronor). Den bygger på OSC-protokollet (Open Sound Control), som stöds av en mängd olika program. Med hjälp av ett trådlöst nätverk skickas meddelanden via UDP-protokollet. Mallar för olika program/funktioner kan skapas i TouchOSC Editor och med hjälp av till exempel OSCulator (www.osculator.net) kan man adressera de olika MIDI-parametrar som man vill styra via TouchOSC-appen. Till touchOSC utvecklas ständigt nya mallar och tillämpningar. Editorappen är gratis och OSCulator kostar 39 dollar. Med touchOSC kan man styra Logic, Live och andra program, men även använda trumpads, mixa etc. Det är en ytterst kraftfull app, om än en aning pillig att konfigurera.

För den som använder Motu Digital performer finns ett gratisapp, DP Control (www.motu.com), där man kan styra många av DP:s funktioner trådlöst från sin iPhone eller iPad.

Presstopp!

Väldigt sent under testperioden dök ett par appar upp som jag skulle ha velat ägna mer tid åt. Dels för att de var riktigt intressanta, dels för att de var riktigt kluriga att komma underfund med – vilket i sin tur förstås gjorde dem ännu mer intressanta. Det var dels en loophanterings-app, som hette Mixtikl 2 (intermorphic.com, 28 kronor) – finns som iPad-app och för din vanliga Mac/PC för 39:99 dollar – dels ryska SunVox (www.warmplace.ru/soft/sunvox/ 38 kronor), som är en sequencerapp med kraftfulla syntmotorer och ett mycket intressant/märkligt gränssnitt. Även SunVox finns för din stationära dator.

Sammanfattning

Speciellt för den som jobbar med olika former av elektronisk musik är iPad en ytterst intressant produkt. Med bra mjukvaror har man lyckats skapa en mängd mycket kraftfulla syntmotorer. För de av oss som är mer fokuserade på akustisk musik gäller det att hitta en tillräckligt bra mick i ett litet format för att lyckan ska bli total. Jag letar fortfarande.

Vad beträffar iPad som kontrollenhet kan den bli hur stor som helst. Touch-funktionerna finns där och mjukvarufolket skriver appar som hela tiden överträffar varandra. Prismässiga jämförelser bli närmast löjliga. Det finns idag en mängd hårdvara som man kan ersätta med en iPad plus app. Vi har Mackie Controller och alla varianter på den, men även Novation LaunchPad och Akai APC 20/40, som båda används för att styra Ableton Live, kommer att få tuff konkurrens från iPad-appar. Och på den vägen är det …

Själv släpper jag aldrig ifrån mig min iPad – och inte heller min 15-kronors Bebot-app!