Category: Tester

Sonoma Wireworks FourTrack (test i MM nr 3/2009)

av Gunnar E Olsson

Ibland hittar man ett program som bara träffar helt rätt. Man känner instinktivt att det där är precis vad man behöver – alltså inte bara vad man vill ha; det är något helt annat. Sonoma Wireworks FourTrack är just ett sådant program.

Alltsedan jag växte ur min portastudio har jag letat efter ett medium som kan fungera som ett omedelbart och lättjobbat skissblock för nya låtidéer. Ibland har jag använt Apples Garageband, ibland en DAT-bandare, ibland mobiltelefonens diktafonfunktion … Ni känner säkert igen er.

Det sista exemplet har varit extra lättjobbat. Mobilen finns oftast till hands och den är körklar i en svinblink. Samtidigt har den förstås sina begränsningar. Jag har haft en tendens att drömma låtar på sistone, och drömmarna dyker ofta upp med hela arrangemang – i alla fall skisser till sådana. Då är man inte så hjälpt av ett monofoniskt/monotimbralt inspelningsmedium. Man vill ju kunna sjunga in en melodi, kanske tralla en liten basgång, knäppa några ackord på ackguran och så vidare.

In från höger kommer Sonoma Wireworks FourTrack. Det är ett litet trevligt program till iPhone och det hanterar fyra spår ljud i något som tillverkaren beskriver som CD-kvalitet (16 bitar, 44,1 kHz). Det är enkelheten själv att både installera och använda. Man köper det via iTunesprogrammet och det kostar i skrivande stund 75 kronor. Efter att ha laddat ner det till sin iPhone kan man börja spela in.

Som namnet anger hanterar programmet fyra spår. Man spelar in på ett i taget och spåren synkar automatiskt. En ”lampa” tänds när ett spår är inspelningsklart, och det blir det när man rör vid lampan. På samma enkla vis görs hela programmet klart för inspelning genom att man för Record-knappen åt sidan.

Varje spår har mätare för både in- och uppspelning med lysdioder som varnar för överstyrning. Man har en regel för att justera uppspelningsnivån och en ratt att ”skrolla” på för panorering av varje spår. En annan ratt låter användaren skrolla längs låtens tidsaxel. Tack vare iPhones beröringskänsliga skärm fungerar alla dessa funktioner utmärkt.

Låtens längd begränsas enbart av hur mycket minne telefonen har. Man kan dessutom skicka inspelade låtar som wav-filer, spår för spår, till en dator via trådlöst nätverk (wifi). Ett alternativ är att ladda ljudspåren direkt till företagets RiffWorks och där fortsätta med låtsnickrandet.

Four Track fungerar även med iPod Touch. Där behöver man investera i en passande mikrofon, men även för inspelning i iPhone bör man nog ersätta den mikrofon/hörlur som medföljer telefonen med något bättre och mindre brusigt. Programmet har en sorts automatisk kompressor som har en tendens att förstärka inspelat brus, så ljudkvaliteten blir annars sisådär.

Frånsett det gör FourTrack din iPhone eller iPod Touch till en alldeles ypperlig skissmaskin. Och för 75 spänn: vad kan man begära?

Sonalksis SV-517, SV-315, CQ1 & DQ1 (test i MM nr 3/2005)

av Gunnar E Olsson

Ännu en gång har Liverpool hamnat på musikkartan. Denna gång handlar det inte om små svarta vinylplattor utan om synnerligen välljudande plugin-effekter. De som ligger bakom dessa pluggar är liverpoolgruppen Sonalksis.

Liksom sina föregångare på 60-talet bestod även Sonalksis av fyra unga begåvade killar från början. Idag återstår två av den ursprungliga kvartetten och det som Gus Miller och Kieran Tyrell gör har inte så mycket med gitarrer att göra – det handlar mer om digital ljudteknologi – men man har ändå kvar ett ljudideal som har mycket gemensamt med de analoga Beatlarna.

Sonalksis Ltd startade sin verksamhet 2002 och man jobbade redan från starten med fokus på välljudande instickspluggar. De fyra killarna som grundade företaget hade alla jobbat som utvecklare på AMS-Neve. I juli 2003 släpptes den första pluggen, SV-517, och, precis som de följande produkterna, bygger den på något som Sonalksis kallar State-Space Modelling-teknologi.

Idag har Sonalksis, förutom EQ-pluggen SV-517, kompressorn SV-315, CQ1, en multibandskompressor/-expander och DQ1, en dynamisk EQ-plugg. Ytterligare en plugg kommer inom kort, nämligen SV-719 Analog Gate. Antagligen finns den på marknaden redan när detta läses.

STATE-SPACE

Ni som läste intervjun med Sonalksis-killarna i förra numret av MM kanske fick en uppfattning om hur deras State-Space är tänkt att fungera. Er andra uppmanar vi att snarast möjligt fixa fram ett ex av det numret (det var verkligen ett riktigt toppennummer, om vi får säga det själva!), men vi drar som vanligt en snabb repris.

Vi lånar ett par citat från Tobias Eskilssons intervju och låter Gus Miller själv berätta:

– Man kan säga att State-Space handlar om att modellera och inte emulera analoga enheter. Om man digitalt emulerar en analog enhet tittar man enbart på de resultat och utfall man får av de olika signaler som man stoppar in i den analoga enheten. Man mäter frekvens och amplitud på utsignalen och jämför detta med den rena insignalen. Det innebär ofta att den digitala emuleringen bara liknar den analoga enheten under vissa speciella förutsättningar. Stoppar man in andra saker än de man använde när man skapade emuleringen kan man få resultat som skiljer sig från det man hade fått med den analoga enheten. Vad vi istället gör med State-Space-tekniken är att vi simulerar själva processen inuti en analog enhet. Man måste titta noga på hur varje enskild komponent reagerar på olika signaler, och hur komponenterna interagerar. Man kan säga att våra plugins utför en analog process, fast i den digitala världen.

– Våra plugins är i allt väsentligt riktiga modeller, och vi har till exempel riktiga kopplingsscheman till dem. Det är dessa kretsar som modelleras i våra plugins, så vi skulle lätt kunna bygga analoga versioner som skulle låta exakt likadant som de digitala.

Okay, då fattar ni lite mer av vad det handlar om, eller hur? Lite av denna filosofi hittade vi också hos teamet bakom Native Instruments Guitar Rig och ni som haft tillfälle att provköra denna förstår säkert vartåt det lutar.

ALLA PLUGGARNA

Sonalksis har demoversioner av alla sina pluggar som fungerar helt utan inskränkningar under 30 dagar. Samma plugg kan sedan fortsätta att användas om man köper den ”riktiga” versionen. Som av en tillfällighet kan ni förstås hitta dessa demoversioner på månadens MM-CD.

Även då det gäller de fall då man vill kunna köra samma plugg på både sin Mac och PC har Sonalksis en generös inställning – om man e-postar dem så får man en ny kod som gäller för den nya plattformen. Mycket användarvänligt!

Under testens gång släppte Sonalksis för övrigt även nya AU-versioner på SV-serien. Båda klarar av de krav som AU Validate-funktionen i Logic Pro 7 ställer på AU-pluggar. Detsamma gäller för senaste versionen av Motu Digital Performer – 4.5.2. Bra jobbat!

Gemensamt för alla Sonalksis-pluggarna är att de bygger på State-Space-teknologin, vilket ger ljudet en mycket trovärdig analog karaktär.

Genomgående används också 64-bitars flyttalsberäkningar och stöd finns för samplingsfrekvenser upp till 192 kHz. Alla pluggarna är också optimerade för native processorer på både Mac och PC.

Funktioner hos pluggarna kan också kopplas in och ur utan hörbara störningar. Alla pluggarna har ett snyggt och lättjobbat grafiskt gränssnitt med en ratt/regel/knapp per funktion. Inget grävande i submenyer här alltså.

Stöd finns för de flesta plugin-formaten, både för Mac och PC – och alltid helt utan latency!

SV-517 EQ

Sonalksis SV-517 Equaliser Plug-in är en 6-bands EQ som är riktad till professionella användare, som har krav på analog karaktär på sin mjukvara, samtidigt som man vill ha den flexibilitet som en digital processor kan erbjuda. Rent grafiskt påminner SV-517 – liksom för övrigt även SV-315 – inte så lite om något som man skulle kunna föreställa sig utgör en verklig analog fysisk förebild.

FUNKTIONER OCH AV ANVÄNDNINGSOMRÅDE

Sex filterband finns, två med variabel branthet och fyra parametriska varav två har omkopplingsbar shelf-funktion. SV-517 simulerar flera olika parametriska EQ-typer, däribland flera där man med viss framgång har försökt efterlikna klassiska modeller. Den har flera olika varianter av ”resonant shelfing”-filter och olika band kan kopplas in och ur utan hörbara störningar.

Oavsett vilken typ av EQ man behöver så finns det något som passar i Sonalksis SV-517 EQ. Det handlar bara om att välja de inställningar som passar bäst för den givna situationen. Oavsett om man vill kunna skapa lite känsla av luftighet i en sånginspelning eller fixa till en hel mix så går det att ordna med SV-517 EQ – med ett resultat som låter väldigt analogt. Här finns också både möjlighet att låta EQ:n jobba lite mer transparent eller att ge en ordentlig färg åt ljudet – för vem har väl sagt att en plugin inte får ha en egen karaktär?

KONTROLLER

Liksom hos de andra Sonalksis-pluggarna går det att – beroende på värdprogram – automatisera alla kontroller/funktioner. I anslutning till den tydliga displayen finns en Copy-knapp som används för att spara en inställning som då förs över till den A/B-testknapp med vars hjälp man kan jämföra två inställningar. Det finns också en knapp för att åstadkomma en rak frekvenskurva respektive nollställa alla funktioner samt en setup-knapp för bland annat de inställningar som bestämmer hur kontrollerna ska reagera på olika inställningar, vilken upplösning displayen ska ha och så vidare. Det finns också en master av/på-knapp som fungerar som bypass. Alla dessa funktioner återfinns alltså hos samtliga Sonalksis-pluggar i display-/monitor-delen.

Hög- och lågpassfiltren har knappar för inställning av filtrens branthet, upp till 24 dB/oktav. Med en ratt väljer man brytfrekvensen. De övriga fyra banden har rattar för både brytfrekvens, branthet och gain-värde.

Hos två av banden kan man dessutom välja om de ska vara av shelving-typ eller parametriska, som de två mittenbanden.

Det finns även en Master Gain och en sektion där man kan välja mellan tre olika typer av klangfärg hos de parametriska filtren respektive två olika shelf-typer.

SV-315 COMPRESSOR

Sonalksis SV-315 Compressor Plug-in bygger på samma State-Space-teknologi som övriga Sonalksis-produkter. Liksom SV-517 kan SV-315 återskapa den analoga värme vi vant oss vid från klassiska analoga kompressorer.

FUNKTIONER OCH ANVÄNDNINGSOMRÅDE

Till skillnad från många andra kompressorer har man här oberoende kompressor- och limiterfunktioner. SV-315 innehåller också flera omkopplingsbara ”kretslösningar” som ger en väldigt flexibel ljudkaraktär. Det finns även en Anti-Breathe-funktion (förhindrar klickljud hos attacken efter en paus vid till exempel sånginspelning).

SV-315 fungerar lika bra som kompressor när man spelar in enstaka spår och som en stereokompressor i en masteringssituation.

KONTROLLER

Utöver de funktioner som hör till display-/monitor-delen (se ovan!) finns det mesta som man är van vid från vanliga hårdvarukompressorer. Man kan välja tröskelvärde (threshold), komprimeringsgrad (ratio), attack- och releasetider – den senare har även ett autoläge. Det finns även ett steglöst knee-värde för att runda av kompressionskurvan med.

Med en omkopplare kan man också välja mellan en klassisk (analogliknande) eller en mer modern (renare) karaktär på attack/release-funktionen. Fyra olika knappar väljer den typ av filter som ska appliceras på side-chain-funktionen. Med Crush- och Hold-funktionerna kan man styra hur SV-315 reagerar på olika transienter. Den separata limiterdelen, som ligger sist i ljudkedjan, har tre enkla inställningar: en limit-on/off, en omkopplare som väljer mellan snabb eller långsam release samt en threshold-funktion. Enkel och effektivt!

Liksom övriga pluggar har SV-315 även en utgångsdel med master gain och mätardel.

CQ1 MULTI-BAND COMPANDER

Både CQ1 and DQ1 tillhör en ny grupp ljudprocessorer som påverkar både dynamik och frekvensinnehåll – något man kallar Multi Band Dynamics hos Sonalksis. Dessa hybrider ger helt nya möjligheter att forma ljudet. CQ1 och DQ1 gör detta från varsin ände av den dynamiska EQ-skalan och kompletterar därför varann på ett utmärkt sätt.

FUNKTIONER

CQ1 har fyra separata band för kompression eller expandering av ljudets dynamik. Man kan välja om processorn ska jobba ovanför eller under ett valbart tröskelvärde. Genom att använda det speciella side-chain-filtret kan man dessutom själv välja vilken frekvens som skall trigga funktionerna i CQ1.

ANVÄNDNINGSOMRÅDE

CQ1 är en multibandskompressor/-expander som kan jobba med fyra olika frekvensområden samtidigt. Till skillnad från vanliga flerbandskompressorer, som ofta fungerar bäst som masteringspluggar på till exempel en färdig stereomix kan CQ1 tack vare sin dynamiska EQ-teknologi användas framgångsrikt på ett bredare programutbud.

Fastän den använder samma dynamiska EQ-princip som DQ1, arbetar CQ1 med att förändra dynamiken hos olika frekvensområden på ett subtilt – eller iöronfallande – vis, medan DQ1 kan förändra ljudets tonkaraktär beroende på dynamiken, alltså tvärtom…

CQ1 kan naturligtvis användas för att förstärka eller dämpa vissa frekvensområden på ett mycket dynamiskt vis, men man kan även använda den för att till exempel förstärka/dämpa transienter – lite grann som Transient Designer från SPL. CQ1 kan även användas för både de-essing och för att ta bort stränggnissel från en akustisk gitarr.

KONTROLLER

De kontroller som står till buds för CQ1-användaren utöver ovannämnda display-/monitor-del är fyra uppsättningar av följande (en för varje band): en ratt för val av frekvens som ska behandlas, en regel för tröskelvärdet, en omkopplare för om man ska påverka ljudet ovanför eller under det valda frekvensvärdet, en stor ratt med tillhörande mätardel där man väljer hur mycket man ska komprimera eller expandera. Dessutom finns rattar för att ställa in Q-värde, attack och release. Det går även att länka flera band och/eller bypassa individuella band. Självfallet finns det även en master output med gain och mätare samt en master bypass.

DQ1 DYNAMIC EQUALISER

DQ1 är en dynamisk EQ-plugg som är mycket mångsidig. Den kan användas för att skapa helt nya ljudklanger eller för att till exempel restaurera gamla trötta tapeinspelningar – och allt däremellan.

FUNKTIONER OCH ANVÄNDNINGSOMRÅDE

DQ1 har fyra olika band för dynamisk filterkontroll. Varje band är omkopplingsbart mellan dynamiskt eller statiskt arbetssätt.

DQ1 är ett utmärkt komplement till SV-517 med sitt traditionella, statiska sätt att filtrera. DQ1 kan rädda diskantfattiga inspelningar utan att få dem att låta onaturligt vasst och den kan också på ett lika elegant vis ta bort bumlig bas från inspelningar som kan var svåra att filtrera med vanliga statiska filter. Efter någon tids användning av DQ1 börja man få väldigt svårt att förstå hur man kunnat klara sig med vanliga traditionella filter – det är ju så här det ska låta (och fungera).

Bland preset-lägena hittar vi: deep phat, soft presence, hi air, thud reduction, boom reduction, crash reduction, lo resonance, hi resonance, multi resonance, remix 1, 2, och 3.

Jag skruvade lite på den preset som heter soft presence och lyckades lyfta fram en sax ur en mix som tidigare hade gjort allt för att begrava den. Mycket positivt!

DQ1 är i första hand tänkt att användas för att varsamt filtrera och tillrättalägga frekvenser som är svåra att få till med traditionella filter. Även om Sonalksis systerprodukt, CQ1, jobbar lite grann utifrån samma akustiska principer, påverkar CQ1 i stället dynamiken med utgångspunkt från vald frekvens. Med DQ1 förändrar man frekvensinnehållet i olika grad beroende på ljudets dynamik – hoppas skillnaden är klar nu!

De kompletterar varann på ett ypperligt vis och jag har svårt att tänka mig den ena utan den andra.

KONTROLLER

Man väljer två olika tröskelvärden – ett högt och ett lågt – och gainvärden för dessa för varje band man vill använda (max fyra). För varje band väljer man också vid vilken frekvens filtret ska jobba, vilken branthet (Q-värde) det ska ha, vilken typ av filter man vill ha (vanlig parametriskt eller shelf) plus att man kan ställa in både attack och releasetid. Liksom hos CQ1 finns även ett side-chain-filter, individuella bypass-switchar för varje band och en master bypass. Flera band kan även länkas och det går också att koppla om varje band för vanlig traditionell statisk EQ, ifall man tycker att den dynamiska varianten låter för snyggt…

PLUGGARNA I ANVÄNDNING

Jag önskar jag kunde säga något negativt om dessa pluggar, men det är svårt… Det enda lilla problem jag hade under testperioden var att displayerna på de nya pluggarna CQ1 och DQ1 betedde sig lite underligt när man körde senaste versionen av Motu DP 4.5. Detta är ett problem som Motu känner till och man jobbar tillsammans med Sonalksis på att åtgärda detta. För övrigt vet jag inte hur jag ska kunna sprida Sonalksis lov utan att förlora all min trovärdighet…

Gränssnitten är befriande enkla att förstå och jobba med, pluggarna låter alldeles förträffligt och frånvaron av latency gör att man kan använda pluggarna även med monitorlyssning vid inspelning. Vad mer kan man önska sig?

SAMMANFATTNING

Jag har letat ganska länge efter en kompressor-plugin som jag tycker låter bra på de flesta typer av programmaterial. Jag har testat massor av olika varianter och jag har vid olika tidpunkter trott att jag hittat den optimala lösningen, men efter ett tag har det ändå dykt upp situationer när de inte fungerat som jag velat.

När jag först testade SV-315 blev jag mycket överraskad. Den lät faktiskt precis som jag ville att en kompressor ska låta. Och trots att jag kört den en tid med diverse olika programmaterial har jag svårt för att få den att låta illa.

Erfarenheten från SV-315 färgade naturligtvis även av sig när jag sedan började kika på EQ-pluggen SV-517 och det värsta är att även den låter helt underbart i mina öron.

Som komplement till SV-315 fungera också CQ1 på ett alldeles ypperligt vis. I de lägen man behöver en helt transparent flerbandskompression som alternativ till SV-315:s mer analoga karaktär – rulla in racken med CQ1! Och inte vore väl livet lika underbart om man saknade det självklara komplementet till CQ1, den mångsidigt begåvade DQ1.

Kort sagt: jag förstår inte hur jag klarat mig utan Sonalksis-pluggarna så länge! Tror ni mig inte? Testa då demoversionerna på månadens MM-CD, men var beredda på att det blir ruggigt svårt att fortsätta med inspelningarna efter att de 30 dagarna som demoprogrammen fungerar har passerat. Installera alla fyra pluggarna och låt ljuv musik uppstå!

SE Electronics USB2200A (test i MM nr 4/2007)

av Gunnar E Olsson

Det har gått ett tag sedan vi kikade på den första USB-försedda mikrofonen och flera konkurrenter har seglat upp på det stora hemstudiohavet. Den senaste i sammanhanget är SE Electronics USB2200A.

De perfekta verktygen för en laptop-baserad hemstudio borde väl i rimlighetens namn vara en bra kondensatormikrofon i kombination med ett ljudkort och någon form av låg-latency-lyssning. Om detta dessutom kunde paketeras i en enda enhet så vore himmelriket för en hemstudioentusiast inte långt borta. Luta er tillbaka och koppla av; det verkar som om denna apparat redan finns. Den kan heta SE Electronics USB2200A.

KONSTRUKTION

Lite retro är aldrig fel … och här har vi en mikrofon som riktigt andas gammaldags, hederligt bygge. Den känns mycket rejäl och solid – Se Electronics har en egen fabrik i Shanghai och där bygger man alla sina mikrofoner. Utseendemässigt har den hämtat en del från gamla, lite kantigare, europeiska mikar, men till detta har man lagt lite av det egna tänkandet, som till exempel den inbyggda hållaren, som gör den lätt att montera på ett bordsstativ – eller om man föredrar de mer traditionella golvvarianterna.

Det en tum stora, guldpläterade membranet har skyddats med en rejäl nätkonstruktion och hela miken verkar kunna tåla en hel del stötar.

På baksidan har den tre omkopplare: en för högpassfilter (10 dB vid 100 Hz), en dämpsats på 10 dB – för att kunna hantera högre ljudtryck, som våldsamma elgitarrer – och mitt emellan dessa en omkopplare som är märkt P och A. Det sista handlar om att mikens utsignal anpassats för att fungera optimalt på USB-bussen på en PC respektive Appledator. Det är faktiskt första gången jag sett en tillverkare ta hänsyn till detta.

Det är också första gången jag ser ett hörlursuttag på en mikrofon. Som komplement till detta uttag finns även en liten ratt där man justerar mixen mellan mikens ljud och det ljud som kommer från datorns sequencer – det är väl vanligtvis en sådan man använder för inspelning.

Nedanför dessa don hittar vi också kontakten för anslutning till datorn. I detta fall är det en mindre USB-kontakt av den typ man normalt hittar på digitala kameror.

Som om detta inte vore nog, har man valt att även inkludera en vanlig XLR-kontakt längst ner på miken, precis på den plats där en vanlig – icke-USB – mikrofon skulle haft den. Detta ger ju den fina pluspoängen att man kan använda mikrofonen som en vanlig traditionell fantommatad kondensatormik när så behövs. Och man har inte heller prutat på kvalitén här. USB2200A har samma kapsel som sin namne, sE2200A, och hela konstruktionen bygger på den mikrofonen. Allt som allt en mycket praktisk lösning – och det är första gången vi ser även denna variant.

ELEKTRONIK

Som sagt; i mångt och mycket är detta alltså en sE2200A studiomikrofon. Till detta har man adderat den elektronik som behövs för att kunna ge miken 48 volts fantommatning via USB-bussen och A/D-omvandlare för att göra om den analoga miksignalen till något som datorn förstår. Å andra sidan måste man även se till att omvandla signalen från datorn till analogt ljud för hörlursuttaget; plats alltså även för en D/A-omvandlare.

Här har SE Electronics lagt ner mycken möda. Dels har man jobbat på att få matningsspänningen så ren som det bara går, i akt och mening att få ner egenbrus och liknande störfaktorer – något som andra USB-mikrofoner haft vissa problem med. Det är ju 5 V från en stökig USB-buss som ska omvandlas till klockren 48-voltsmatning – och det gör man med den äran.

De A/D- och D/A-omvandlare man använt har också hållit allra högsta kvalitet. Man använder till exempel 24-bitars omvandlare där andra tillverkare nöjer sig med 16 eller 18 bitar.

Dessutom har man ett chip i miken som innehåller alla drivrutiner som miken behöver för att användas tillsammans med en Mac eller PC. Inget letande på nätet efter drivisar, alltså. Rent praktiskt innebär det också att den sequencer man använder automatiskt känner av att man anslutit en USB2200A. Följaktligen frågar den om man vill använda miken för att spela in ljud. Och vem vill väl neka en sequencer som frågar så snällt?

Och så var det där med hörlursuttaget … Där har man möjlighet att med mycket låg latency kunna höra både det man redan spelat in och det nya pålägg som görs via miken. Är det en briljant idé, eller …?

HANDHAVANDE

Uttrycket ”Plug-and-play” har aldrig passat bättre än som beskrivning på hur man använder denna mikrofon/ljudkort/lyssning. Eftersom drivrutinerna redan finns på plats i miken fungerar den direkt man har kopplat in den i datorn. Miken levereras förresten med en lämplig USB-kabel på 2 meter – det bör räcka för de flesta behov.

De flesta sequencerprogram låter inte användaren välja olika ljudkort för in- respektive utgångar. Man får då i stället – i fall man använder en hyfsat ny Appledator – skapa ett så kallat Aggregate Device, det vill säga ett kombinerat ljudkort där man väljer USB-miken som ingång och det vanliga ljudkort – som man normalt använder – som utgång. Ett Aggregate Device har dock en tendens att ge en aning hög latency.

Allt detta trassel går förstås bort när man använder USB2200A. Då kopplar man i stället in sin hörlur (med liten telekontakt) direkt i miken. Och vips har man den lyssning man behöver. Visserligen blir lyssningen i mono, men det är ju en acceptabel kompromiss, med tanke på vad man vinner. Latencyn i lyssningen blir, enligt tillverkaren, försumbara 1 ms.

USB2200A är den första miken jag sett denna lösning på och gissa om andra tillverkare kommer att följa detta exempel.

Eftersom USB2200A har både anslutning med USB- och traditionell XLR-kontakt kan man faktiskt använda båda samtidigt om man av någon anledning behöver detta. Enbart det faktum att den har en XLR-kontakt gör den ju faktiskt till en mik som platsar i många fler än de podcastingsammanhang som annars USB-mikar fått nöja sig med.

Jag tog mig friheten att köra några vändor i studion med miken som en vanlig studiomik – det vill säga ansluten till en vanlig mikrofonförstärkare med fantommatning. Jag blev mycket imponerad av resultatet – med all rätt. Systermodellen 2200A (utan USB) har fått många goda vitsord i diverse tester runt om i världen.

Men det är ju som direkt ansluten till en dators USB-port som USB2200A har chans att riktigt glänsa över konkurrenterna. Det enkla handhavandet tillsammans med ett utmärkt ljudresultat gör den till en riktig vinnare.

Vi kanske får passa på att flagga även för lillebror, USB1000A. Det är en något enklare mikrofon, men med samma grundidé och i stort sett samma elektronik som storebror. Denna når våra stränder lite senare i vår.

LJUDEGENSKAPER

Nå, hur lät då USB2200A? Kopplad via USB-porten lät den alldeles utmärkt, om än med en aning blygsam signalstyrka. Det kändes som att det kunde behövas några dB ytterligare. Det kan ju i och för sig var en fördel att man inte alltför lätt lyckas överstyra inspelningen via USB-bussen, men för säkerhets skull tog jag kontakt med den svenska distributören för att dryfta denna fråga. Det visade sig då att det exemplar jag fått chans att testa var en prototyp och den version som säkerligen nått våra butiker när detta läses har fått en höjning på signalnivån på 5 dB ut från USB-bussen. För säkerhets skull skickade man också över ett av dessa slutgiltiga exemplar från England för noggrann inspektion av undertecknad. Mycket tillfredställande, måste man säga!

Alltnog, jag hade möjlighet att testa miken, dels med några olika akustiska stränginstrument, dels med en uppmikad gitarrförstärkare och dels med egen framställd vokalinsats; så kallad sång.

Och resultatet var (rent tekniskt – inte artistiskt) mycket imponerande. USB2200A har en ren och fast basåtergivning, ett något återhållet mellanregister och en mycket ren och transparent diskant. Detta gör den helt idealisk för inspelning av akustiska gitarrer – vill man vara extra försiktig kan man där koppla in det inbyggda basavskärningsfiltret, för att undvika att proximity-effekten ger för bumlig bas som resultat. Nu föredrog jag faktiskt att köra den utan basavskärning – både till gitarr och sång. Till sång gav den min röst en så trevlig karaktär att jag på stört lade åtta nya sångstämmor på en låt som jag håller på med. Den gav en skir luftighet och en tydlighet i ljudet, samtidigt som man kunde få en varm ton i botten genom att gå lite närmare miken.

Samtidigt gör det något stillsammare mellanregistret att man inte behöver kriga med alla andra instrument som ligger och bråkar i den delen av frekvensspektrumet. En perfekt avvägd frekvensåtergivning, om ni frågar mig.

Detta gjorde att också de akustiska gitarrer jag spelade in fick en lyster och en klarhet som jag har haft svårt att åstadkomma med andra mikar.

Även till elgitarr fungerade den ypperligt – då med dämpsatsen som tog ner nivån med 10 dB inkopplad. Denna mikrofon skulle utan tvekan platsa i vilka studiosammanhang som helst. Själv skulle jag gärna ha en till hands även efter att denna testperiod är till ända.

SAMMANFATTNING

De flesta andra tillverkare marknadsför sina USB-mikrofoner som lämpliga för podcasting, där man kanske inte ställer så skyhöga krav på ljudkvalitén. USB2200A fungerar alldeles utmärkt som en sådan, men den håller också för att fungera som inspelningsverktyg även i en mer krävande studiosituation.

Den låter bättre än de flesta Asientillverkade mikar jag provat på sistone. Byggkvalitén är mycket imponerande och när det gäller funktioner har den fler än vad man rimligtvis kan begära av en mikrofon. Ett mycket svårslaget koncept!

PSP Effects Pack (test i MM nr 4/2006)

av Gunnar E Olsson

VintageWarmer var den första effektpluggen som lyckades med att placera PSP i var mans dator – ja, åtminstone i många musikers. I PSP Audiowares katalog hittar vi idag ett tjugotal alldeles utmärkta pluggar. Vi väljer att kika på ett pluginpaket som går under beteckningen PSP EffectsPack.

Professional Sound Projects, eller PSP Audioware, som de kallas nuförtiden, har på bara fem år skapats sig ett namn som ett av de mer kreativa mjukvaruföretagen. Ni som vill veta något om tankarna bakom PSP Audioware och deras produkter kan kika lite i vårt förra nummer. Där finns en intervju med de kreativa polackerna.

PSP EffectsPack är ett effektpaket där man samlat fyra riktigt trevliga pluggar, som i första hand arbetar med olika delayfunktioner. Men i paketet hittar vi också en av de mest avancerade filterpluggarna på marknaden.

Det polska pluggpaketet består av Lexicon PSP 42 – en mjukvaruversion av Lexicons berömda PCM 42, PSP 84 – en egen PSP-skapelse och storebror till 42:an, PSP 608 Multidelay – kanske den mest avancerade delay-pluggen på marknaden – och sist, men absolut inte minst, Nitro – en riktigt stygg filterplugg.

LEXICON PSP 42

Som ni förstås redan gissat bygger denna plugg på Lexicons delay och ”phrase-sampler” PCM-42 – en riktig klassiker i studiosammanhang. PSP 42 levereras i både mono- och stereoutförande. I första hand är den väl tänkt som en insert-effekt, men användningsområdet är ju hur stort som helst.

Delayet jobbar med steglöst variabel samplingsfrekvens mellan 0,5 och 1,5 gånger värdprogrammets samplingsfrekvens. Stöd finns för samplingsfrekvenser upp till 192 kHz. Beroende på samplingsfrekvens kan den hantera delay-tider upp till 9,6 sekunder.

Man har lyckats skapa en effekt som påminner om den varma ”bandmättnad” analoga ljudmänniskor lärt sig älska. Vi hittar förstås denna effekt även i några andra av PSP:s pluggar – speciellt VintageWarmer. Mängden mättnad kan regleras med hjälp av input- och output-rattarna.

Precis som förebilden har PSP 42 både modulationsmöjligheter – endera med hjälp av en LFO (två olika vågformer) eller en envelope follower – och ett lågpassfilter (4 kHz) som hjälper till att skapa realistiska bandekoeffekter, där ekot både tappar diskant och får en viss mängd ”analog” bandkompression.

Phrase-samplingen aktiveras genom knappen Repeat Indefinitely och då spelas det PSP 42 för tillfället har i minnet upp tills man trycker in knappen igen.

Det går självfallet även att synka effekterna till det tempo man använder i sequencern som agerar värdprogram till Lexicon PSP 42. Dessutom finns möjligheter att styra en mängd parametrar med hjälp automation eller en MIDI-Controller, som till exempel Logic/Mackie Control. Där imponerar PSP 42 genom att inte ge ifrån sig några störande biljud även om man ändrar parmetrar eller byter program i farten.

Överhuvudtaget låter PSP 42 mycket bra: varmt och rent på samma gång. Det känns fånigt att leka papegoja, men jag måste instämma i den eniga kritikerkåren: jag förstår varför Lexicon godkänner att PSP satt deras namn på denna plugg!

PSP 84

PSP 84 ser, vid en första anblick ut som en dubbel-version av PSP 42, vilket även namnet möjligtvis antyder. En närmare kontroll visar dock på en hel del olikheter.

PSP 84 har två helt separata delayenheter som jobbar med varsin kanal, men de kan självfallet kopplas ihop för en massa trevlig effekter. Feedbackdelen har separata kontroller för både nivå och panorering. Precis som hos PSP 42 kan man förstås synka alla effekter till sin sequencer och automatisera eller styra parametrar från extern Controller.

Den speciellla bandkompressionen, som PSP-killarna är så bra på att emulera, finns förstås också här, men den har fått en egen Drive-kontroll. Filterdelen är mer avancerad i PSP 84. Där PSP 42 har ett enklare lågpassfiler hittar vi här en 12 dB/oktavsvariant som också är omkoplingsbar mellan högpass, bandpass och lågpass. Det går också att, med hjälp av en omkopplare, välja om man vill påverka hela signalen, feedback-delen eller endast effektdelen av signalen.

Hela filterdelen är för övrigt upphottad och modulationsdelen har nu fem olika vågformer i stället för två, plus en del andra godsaker.

Vi hittar också en reverbdel där man kan välja mellan fjäder- och plåtreverb och styra dämpningen av reflexer och mixen av reverb och ren/effektsignal.

Precis som hos PSP 42 hittar vi redan från början en bra uppsättning väljudande fabriksinställningar med effekter som tape- delay, flanging, chorus och ekoeffekter. Helt lysande!

Man man köpa Lexicon PSP 42 och PSP 84 i ett paket, PSP DelalyPack. För den som som kanske upplever att de inte behöver båda burkarna har PSP på sin hemsida inte mindre än nio argument för att PSP:s DelayPack är ett absolut måste. Bland annat pekar man på att de PSP 84:s filter inte kan fås att låta som PSP 42:s i och för sig enklare 6 dB/octav-filter. Vissa av low-fi-effekterna som PSP 42 kan åstadkomma är omöjliga att replikera i PSP 84. 84:an har heller inte 42:ans phrase-sampling. Dessutom är PSP 42 snällare mot CPU:n.

PSP-folket anser att de kompletterar varann snarare än att den ena skulle ersätta den andra. Efter att ha suttit och förlustat mig med båda syskonen en tid är jag faktiskt böjd att hålla med om detta. Två är bättre än en!

Men allra bäst är förstås att köpa alla fyra, som i PSP EffectsPack. Mer om detta senare…

PSP 608 MULTIDELAY

Vi har ytterligare en delayplugg i paketet – och nu snackar vi en riktigt avancerad plugg, PSP 608 MultiDelay. Multi med stort M!

PSP 608 har åtta delayer, om vardera maximalt 8 sekunder, som kan köras parallellt. Varje delay har också inställbar feedback, panorering, delay-tid, avancerade filter, modulation, PSP:s speciella bandmättnadsemulering och reverb. Man kan bestämma var i signalkedjan man vill placera både denna bandkompression och feedbackdelen. Dessutom finns en modulationsdel som vi känner igen från PSP 84 (se ovan!) med både LFO (fem vågformer) och envelope follower. PSP 608 jobbar med bitdjup upp till 24 bitar och samplingsfrekvenser upp till 192 kHz. Precis som hos syskonpluggarna i paketet går det att automatisera så gott som allt. Det finns både MIDI-learn-funktioner och stöd för Logic/Mackie Control.

Även reverbdelen känner vi igen från PSP 84. Den har två typer av reverb, plåt och fjäder, var och en med sin egen karaktär och sitt användningsområde. Det går att använda reverbet endera som en tappning-/retur-variant eller som ett totalreverb på stereobussen.

Det är mycket som talar för att detta är den mest avancerade delaypluggen på den här sidan Merkurius. Till hjälp med att hantera alla dessa funktioner har man en rejäl virtuell LCD-display som är uppdelad i tre delar. Den första delen, Multidisplay, innehåller diverse knappar, nivåmätare, MIDI-information och parametervärden. Mellandelen, Tap Params är en grafisk display där man kan ställa värden för varje enskilt delay (tap). Den tredje delen, Modulation, innehåller allt som har med modulationsbiten att göra. Det finns också ytterligare en variant där displayen visar de olika delaykedjorna längs en tidsaxel. Mycket överskådligt. Dessutom visar hela tiden displayen parametervärdena för den funktion du placerat markören över för tillfället.

Till vänster om den stora displayen finns rattar för in-, utsignal och mix och till höger finns reglagen för reverbfunktionerna och en liten virtuell ”pad” som kan användas för att manuellt knacka in det tempo man vill ha på sitt delay. Självfallet går det också att synka alla effekter till värdprogrammets tempo.

Under displayen finns en mängd reglage för för alla åtta delaydelarna upplagt som en mixer. Det finns även en panikknapp som man kan ta till om man rattat bort sig fullständigt. Vill man istället för att skruva själv utgå från något användbart, så har de käcka människorna på PSP redan rattat fram en hel hoper intressanta fabriksinställningar. Man kan självfallet utgå från dessa och leka vidare. Sina resultat spar man sedan för framtida behov.

Denna effektplugg kan uträtta snudd på mirakel med att göra ett tråkigt spår instressant att lyssna till, men det underlättar förstås om det finns något av intresse från början. Det går ju inte att polera en…

PSP NITRO

Detta är värstingen bland filterpluggar eller den ultimata filterpluggen – beroende på hur man väljer att utrycka sig. Båda uttrycken passar hursomhelst in på PSP Nitro.

I princip består Nitro av fyra Operator-moduler som var och en kan bestå av en effekt – de flesta av dem filterrelaterade. Här hittar vi allehanda filter, alltifrån klassiska analoga 12 dB/oktav syntfilter via filter som haft de legendariska Moogfiltren som förebild över comb-filter och phaser-effekter till nedsamplare/bit-crusher, Saturation-effekter och pan- och stereobreddare. Saturation-effekten har – än en gång – bandkompression/-distorison som förlaga och är samma typ av effekt som vi hittar i flera andra av PSP-effekterna. Flera av filtrerna finns dessutom i både högpass, lågpass och bandpassvarianter.

Till detta har vi också en ytterst komplett modulationsavdelning: LFO med fem olika vågformer, Envelope Follower och en ADSR-variant gör det möjligt att modulera i princip vilken parameter som helst med vadsomhelst. Det finns dessutom, precis som hos de andra pluggarna, både MIDI-learnfunktioner, automatiseringsmöjligheter och allt anant som kan göra livet hur fulländat som helst – eller komplicerat, om man är lagd åt det hållet.

Den mycket informativa virtuella LCD-displayen innehåller ett lättjobbat matrissystem med 11 olika förinställda kopplingar och oändliga möjligheter att skapa egna uppkopplingar av de fyra operatörerna.

De flesta av effekternas olika parametrar kan editeras i displayen i både grafisk och numerisk form – det är bara att välja vilket man föredrar. Men det vore synd att sticka under stol med att detta är en rätt komplicerad plugin-effekt. En klar hjälp får man om man läser igenom handboken på ett fyrtiotal sidor, som liksom bruxarna till de övriga PSP-pluggarna finns i pdf-form och är riktigt bra skriven. Detta är tyvär ofta ett eftersatt kapitel, men PSP ska ha en eloge för de välskrivna handböckerna. En stor pluspoäng delar vi också ut för ett gott jobb vad beträffar de många användbara fabriksinställningarna.

DESSUTOM

När ni ändå är inne på PSPaudioware.com och hämtar demoversioner av alla dessa pluggar (och några till) kan ni ju passa på att ladda ner två gratispluggar. PSP Pianoverb är en plugg som, precis som namnet antyder, försöker efterlikna den effekt man får när man håller nere sustainpedalen på ett piano eller en flygel. Genom att transponera effekten uppåt eller nedåt kan man få fram flera intressanta effekter. Passa också på att kika på PSP VintageMeter, som är en gammal hederlig VU-mätare i pluggform – i mono eller stereo – ytterst användbart. Båda dessa är gratis.

SAMMANFATTNING

Många av våra läsare har säkert redan kikat på PSP VintageWarmer eller någon annan av PSP Audiowares formidabla pluggar. Dagens testpaket består ju i första hand av delaybaserade effekter vilket kanske inte alltid står högst upp på prioritetslistan för studioinköp, men de är ju nog så viktiga…

Är det just delayeffekter ni åstundar då får ni i PSP EffectsPack verkligen ert lystmäte. Här finns allt från mycket lättjobbade och välljudande Lexicon-klonen PSP 42 via den något mer påkostade PSP 84 till delayeffekternas konung, PSP 608. Att man sedan får en ruggig filterplugg på köpet gör ju inte heller så värst ont.

Ljudkvalitén är strålande, med bland annat stöd för samplingfrekvenser upp till 192 kHz, och de intuitiva gränssnitten gör det hela ytterst tilltalande och användarvänligt.

När ni ändå är inne på PSP:s hemsida och hämtar demoversioner av dessa pluggar, slå en kik även på de speciella masteringspluggarna PSP MasterComp och PSP MasterQ. Det är EQ- och kompressorpluggar av allra högsta klass. Rekommenderas varmt!

Presonus Firestation (test i MM nr 3/2003)

av Gunnar E Olsson

Presonus hann alltså först med att presentera ett komplett mLAN-interface för hemstudiomarknaden. Metric Halo Labs Firewire-interface Mobile I/O är visserligen mLAN-förberett och Motu har flera rena Firewireinterface ute på marknaden, men…

mLAN är det firewirebaserade protokoll som Yamaha skapade för flera år sedan. Tanken var att man skall kunna överföra både digitalt ljud, MIDI och en massa annan information över en enda kabel. Protokollet är ett tillägg till den redan etablerade firewirestandarden IEEE1394 – redan mycket populär bland alla videoentusiaster. Man skulle också kunna skapa ett nätverk med flera olika typer av mLAN-utrustade maskiner. Så skulle till exempel en mixer kunna kommunicera med både syntar och annan digital utrustning utan hjälp av en dator.

Apple skapade Firewireprotokollet och har i sitt nya operativ, Mac OSX, även inbyggt stöd för mLAN, så vad vore väl bättre än att koppla in denna Firestation i en hyfsat rask G4?

BRANDSTATIONEN

När jag såg de första uppgifterna om Presonus Firestation på nätet blev jag mycket nyfiken. På papperet (förlåt: skärmen) såg detta ut att vara den moderna hemstudiokillens (eller -tjejens) dröm om det optimala MIDI/ljudinterfacet. Det var Firewirebaserat. Det hanterade 8 analoga in/ut. Det hade en inbyggd 8-kanalers mixer. Det kunde plocka in digitalt ljud både via adat och S/PDIF och det klarade av MIDI – visserligen bar en in/ut, men ändå…

Motsvarar då Presonus Firestation den dröm som jag, och många med mig, närt de senaste åren? Låt mig dröja lite med svaret på den frågan.

Firestation blev – i alla fall inte till en början – inte riktigt den dröm jag hoppast på…

Jag måste nämligen erkänna att jag nog har svurit en aning – nåja i alla fall varit lite uppröd – speciellt under denna tests inledningsskede. Det handlade mycket om mina förutfattade meningar om hur ett firewireinterface ska uppföra sig och – kanske framför allt – hur svårt, eller kanske snarare lätt, jag tycker att det bör vara att koppla in och få igång en dylik maskin. Men vi ska väl börja i rätt ände…

EXTERIÖR

En ganska sober front i borstad aluminium och en tämligen stor skara blå rattar är det första visuella intrycket man får av Firestation. Där finns också en icke föraktlig mängd tryckknappar, men låt oss ta en panorering från vänster i bild.

Först har vi två Neutrik combojack med varsin uppsättnig av två tryckknappar, två koncentriskt placerade rattar och tre olikfärgade lysdioder som visar signalnivån (–32, –16 respektive –3 dBfs). En knapp kopplar in fantommatningen (48 V) och den andra en dämpsats (–20 dB). Därefter kommer ”Direct patch line mixer”-delen bestående av fem uppsättningar av parvis koncentriskt monterade rattar. Detta att montera två rattar innanför varann på samma axel har sina fördelar (främst utrymmesskäl), men det gör det också lite pilligt att använda dem. Jag vill minnas att jag gnällt på detta i en tidigare Presonus-test men de tycks inte vilja lyssna på det örat (eller mig, men det gör å andra sidan ingen annan heller, suck…).

Denna mixerdel är lite speciell och jag ska försök reda ut lite av ”abbrovinscherna”. Det första rattparet hanterar mic/line in 1 & 2 på varsin ratt och nästa par gör motsvarande med line in 3 & 4. Nästa par övergår i stället till att hantera line ingång 5 & 6, där ytterratten regelerar nivån på kanal 5 & 6 som ett stereopar och innerratten bestämmer panoreringen. Nästa rattpar har motsvarande funktioner för line in 7 & 8 – men där kan man i stället reglera signalen på den digitala ingången (S/PDIF) ifall sådan finnes. De sista rattarna i mixerdelen är till för mLAN-returen, det vill säga de kanaler man skickar från datorn och dess inspelningsmjukvara. Här klarar tyvärr Firestation bara av de fyra första av åtta och innerratten styr kanal 1 & 2 och ytterratten kanal 3 & 4 parvis i stereo (panoreringen får skötas från mjukvaran!).

Det som kommer härnäst är Master Control-delen. Den består av ett rattpar – en för hörlursnivå och en för Main Out. Ovanför hörlursjacket sitter fem knappar. Den första kopplar in mixerfunktionen, nästa väljer S/PDIF- och den tredje Adat-ingången. De två sista väljer att skicka Adat eller S/PDIF-signalen till mLAN (och därmed till ljudprogrammet i datorn).

Två sista knappar hanterar val av vilken klocka man ska synka till word clock via BNC-kontakt, mLAN eller Adatsynk.

Hoppas att jag inte fick det att låta alltför krångligt. Det är faktiskt riktigt fiffigt när man väl fattar hur allt fungar (det tar högt ett par-tre dagar).

Baktill på Firestation sitter 8 line in- och 8 utgångar, ett stereopar, Main Out, samt ett par insertjack för inkoppling av kompressor eller liknande till dessa master-utgångar. Alla på balanserade stereojack.

Där finns även en jack för fotpedal, två BNC-kontakter för Word Clock in och ut, två optiska adat-kontakter, två Firewirekontakter samt en niopolig D-sub för den medföjande specialkabeln. Denna mynnar ut i två RCA-honor för S/PDIF in/ut och två DIN-kontakter för MIDI.

Här delar man dock inte – som hos många andra tillverkare – på de optiska kontakterna mellan Adat och S/PDIF. Adat kör optiskt och S/PDIF RCA. Naturligtvis sitter både nätkontakt och strömbrytaren också på baksidan.

En liten kommentar här: det vore önskvärt att förankra alla rattarnas potentiometrar i frontplåten. Nu sitter de direkt på ”moderkortet” och i och med att de sticker ut ganska långt från fronten är det lätt att en stöt mot en ratt också skadar kortet.

FIREWIRE & MLAN

Det är åtskilliga år sedan vi först kunde läsa om Yamahas mLAN-format. Det bygger på Apples (och hela videovärldens) Firewireformat och är nu, som sagt, en integrerad del av IEEE1394-protokollet. Ett typiskt mLAN-system ska kunna hantera 100 ljudkanaler med full ”digital” kvalitet och 16 gånger 16 MIDI-kanaler. För närvarande tuffar apparater med dagens mLAN-chip på med 200 Mbits/sek, men nya chips är på gång med stöd för 400 Mbitsfart (= normal Firewirefart) – detta lagom till att Apple släpper allt fler maskiner med 800 Mbits Firewire. Nuvarande chip hanterar 8 ljudkanaler och samplingsfrekvenser upp till 48 kHz vilket inte heller är så mycket att hurra för, men de nya chips som är på G lovas klara 32 kanaler in/ut och 192 kHz, vilket genast känns lite mer ”up-to-date”.

Apple var mycket positiva till mLAN i början men nu verkar det som om man tycker att Firewire klarar sig bra utan mLAN-protokollet. De facto har mLAN-utvecklingen gått rätt trögt. Flera maskiner – både syntar (Korg Triton) och mixrar (framför allt Yamanhas egna) – har stöd för protokollet, men väldigt få mLAN-utrustade apparater har setts i studior eller ute i butik. Denna tröghet har varit ungefär lika stor på alla sidor om de stora vattnen. Det är klart att ingen vill vara först och ta de stora kostnaderna för att bygga upp ett fungerande system. mLAN är en bra idé, men vi behöver se många fler färdiga maskiner – försedda med mLAN, inte bara förberedda för detta – innan utvecklingen kan ta riktig fart.

Firewire har redan en mycket stor bas av både användare, apparater och mjukvara. En av de största fördelarna har varit att det varit så otroligt lätt att ansluta och konfigurera Firewire-utrustning. Här kan vi verkligen tala om plug-and-play.

Vi stöter dock genast på patrull när vi ska försöka göra samma manöver med Presonus mLAN-försedda Firewire-interface. Det är många drivrutiner, inställningsdokument och annat som ska både installeras och konfigureras innan vi kan börja göra musik. Mycket av den mjukvaran kommer från Yamaha och det känns inte bra att man måste vänta på en annan utvecklare av mjukvaran innan hårdvaran riktigt rullar som den ska.

Presonus ska dock ha en stor eloge för att man ändå tar tjuren vid hornen och vågar vara först med en helt ny teknik!

MÅNGA INSTÄLLNINGAR BLIR DET…

Det är alltså inte bara att koppla in maskinen, installera en drivrutin och köra – som på Motu 828 och (i viss mån även) Digidesign Digi 002.

På den medföljande installationsskivan är det också ganska magert med information. Där finns en mapp med namnet MAC-0009. I den ligger ett pdf-dokument som är identiskt med den tryckta handboken – tyvärr är även den tämligen mager – och en komprimerad fil: MLA-0003.SIT, som i uppackat tillstånd visar sig vara mLAN Installer E. Inga läs mig-dokument som förklarar vad detta är.

Ett rött, löst A4-ark innehåller en del av de saknade anvisningarna: ”Macintosh Installation Guide och WindowsXP Installation Guide”. På baksidan av arket finns en handfast ”getting started” med grafiska figurer och trestegshjälp.

På Presonus hemsida finns mer info i form av inte mindre än fyra ytterligare pdf-dokument att hämta. Men inte ens detta kan räta ut alla frågetecken. Detta har Presonus också säkert fått höra från sina användare. Därför har man lagt upp ytterligare ett dokument: ”Till alla nya FireStation-användare: Läs detta innan ni installerar mjukvaran!”

Efter att har gått den långa vägen – ovanstående nödhjälp fanns nämligen inte när jag började studera denna apparat – får jag med den sista steg-för-steg-installationshjälpen äntligen lite fason på drivrutinerna. Denna hjälp finns på www.presonus.com för både WinXP och Mac OS 9 – stöd för Mac OSX 10.3 finns dock inte ännu, trots att detta påstås på kartongen. 10.3 har för övrigt inte släppts ännu. Apple har i skrivande stund nått 10.2.3!

Efter att försökt köra Firestation med i tur och ordning de tre sequencerprogram jag har till mitt förfogande – alla med ungefär samma resultat (många krascher blir det) – har jag till sist inte särskilt långt till tårarna (eller är det svordomar?).

Jag försöker först förgäves nå supportpersonal hos distributören (mitt under jul-/nyårshelgen – så dumt!). Sedan skickar jag iväg ett nödrop i form av ett mail till Presonus egen Firestation-support. Döm om min förvåning när jag redan efter en timme får ett svar från U.S.A. med några råd och tips för felsökningen. Jag följer råden och hittar genast en felkälla som jag kan rapportera tillbaks till supporten. Därefter ringer telefonen och i andra änden av tråden sitter min egen Firestation-supportkille och guidar mig genom hela konfigureringen, steg för steg. Så ska det gå till!

Den mjukvara det handlar om är dels ett inställningsdokument (Control Panel) som placeras i Macens systemmapp, en mLAN Patchbay, en mLAN ASIO-drivrutin och slutligen en OMS-drivrutin. Alla ska både placeras och konfigureras korrekt. Det visar sig också att det är viktigt att göra alla inställningar i rätt ordning och sedan också trycka på rätt knappar så alla inställningar sparas.

I Yamahas mLAN Patchbay ska Till-radens åtta destinationer dras och placeras i linje med Från-radens källor: 8 rader med Presonuskällor till åtta rader med Yamahakanaler och vice versa (se bild 4). I min patchbay fanns tyvärr inte bara 16 kanaler som skulle kopplas in utan i stället ett hundratal. Något var riktigt galet!

Felet låg hos Control-panelen (se bild 1 & 2). Där kan man nämligen ansluta 8 olika mLAN-apparater via 8 flikar på receive-sidan – flikar som jag trodde symboliserade 8 olika ljudkanaler. Inte underligt att mjukvaran fick spader!

I mLAN Patchbay görs även inställningar för MIDI och Word Clock. När någon ändring gjorts måste man trycka på Set och därefter på Apply för att inställningarna ska sparas. När man fixat Patchbay och Controlpanel kommer mLAN ASIO (se bild 3) på tur. Först får man öppna sin sequencer – i mitt fall valde jag Digital Performer – därefter öppna ASIO-drivisen inifrån programmet, göra inställningarna, stänga ASIO:n, avsluta programmet för att inställningarna ska träda i kraft, öppna programmet igen och sedan hoppas att inställningarna lyckats.

Vad MIDI beträffar så placerar man den nya mLAN drivern i OMS-mappen i systemet, öppnar OMS setup och skapar en ny studio setup med utgångspunkt från den lite magrare MIDI-konfiguration Firestation kan hantera – det vill säga: en MIDI in och en ut.

Om man sedan vill labba med buffer-inställningar för att få så låg latency som möjligt så finns det även där flera ställen att skruva på. I mLAN Control Panel kan man ställa in såväl antal buffers som buffer length på både Send- och Recieve-sidan och i mLAN ASIO-dokumentet ställer man in ”Preferred Buffer Size”. Även här gäller Set/Apply/öppna/ställ in/stäng/öppna-metodiken.

Jag har pillat med en och annan buffer size och testat en och annan hårdvara under mina tolv år som testare i MM, men jag hade ALDRIG fått rätsida på detta utan hjälp av Dustin på Presonus Firestationsupport. Tack för det, Televerket!

Dustin lovar att man jobbar frenetiskt på att få till en bra användarhandledning för att underlätta alla dessa inställningar av mjukvaran och förhoppningsvis finns en ny förbättrad handbok ute redan när detta läses. Som kuriosa nämnde han att Mac-konfigureringen ändå var ganska enkel. Den mesta supporten fick man ge på WindowsXP-sidan. Där var det riktigt snårigt!

HANTERING

Med alla inställningar gjorda och firewirekabeln inkopplad är det bara att börja göra musik igen. Om man vill kan man även justera nivåerna på de analoga signalerna till de åtta AD-konvertrarna, så att noll-nivån stämmer med övriga nivåer i studion. Detta görs med hjälp av åtta trimpotar som man kommer åt genom små hål i toppen av lådan. Ett råd bara: gör detta innan ni monterar den i rackskåpet!

Genom att jobba lite på att justera alla buffer-nivåer går det att få till en mycket blygsam latency – och det finns ju möjligheter till lyssning helt utan fördröjning genom brandstationens mixerdel. Tack vare denna går det också att till exempel spela in sång där vokalisten får datorns mjukvarureverb i lurarna trots att sången spelas in torr. Fiffigt! Och fiffigare blir det. En begränsning på lyssningen via reglagen för mLAN retur är att man bara kan lyssna på kanal 1-4 den vägen. Detta kan man fixa genom att patcha utgång 5-8 tillbaks till mixern via ingång 5-8. Då har man genast lyssning på alla åtta kanalerna via hörluren. Utmärkt för den lilla studion!

Ett annat tips är att alltid spela in med 24 bitars upplösning. Firestation spelar ändå in allt i detta format, så enligt Presonus tjänar man både ljudkvalitet och får mindre latency! Det märker man om man kör en CD-spelare in i Firestation via både S/PDIF och analog ingång. Den signal som kommer analogt spelas in direkt i 24 bitar och den digitala konverteras från 16 till 24 bitar. Där får man en viss fördröjning vilket visar sig som ett fasfel där den digitala signalen ligger i motfas mot den analoga. Nu är detta ingen riktigt normal inspelningssituation, men jag drar ändå slutsatsen att det är lika gott att undvika 16 bitars inspelning.

MIDI-biten hos Firestation – en in och en ut – är väl kanske lite mager. Man kan ansluta ett MIDI-keyboard och en synt eller sampler. Behöver man mer, får man endera använda mjukvarusyntar – där finns en del att välja på har det meddelats mig – eller ansluta ytterligare ett MIDI-interface. mLAN som protokoll har ju stöd för en massa MIDI-kanaler så detta enda MIDI-par får väl anses mest vara tänkt för just mjukvarumaskiner, MIDI Time Code, MIDI Machine Code och andra synkvarianter.

Ett annat fenomen som jag stötte på var att mLAN verkar konkurrera om firewireanslutningarna i Macen. Firewireutrustade apparater anslutna till det andra firewirekontakten på datorn vägrade visa sig innan jag stängt av Firestation. Återstod då den inbyggda extraporten i Firestation. Den fungerar å andra sidan bara om Firestation är påslagen. Nåja…

”Otherwise OK”, för att citera Basil Fawlty.

LJUD

En inbyggd begränsning i systemet – som det ser ut nu – är att mLAN-chipsen inte tillåter högre samplingsfrekvens än 48 kHz. Detta kan upplevas som lite olyckligt när allt fler audiointerface kan hantera upp till 192 kHz och 96 kHz blivit något av en industristandard.

Nu är detta inte något större problem i praktiken. Firestation har bra omvandlare, alldeles utmärkta miksteg och med det 12AX7-rör som Firestation erbjuder, i signalvägen, kan man få en riktigt trevlig rörvärme på sina inspelningar. Jag upplever det som viktigare att kunna använda 24 bitar än 96 eller 192 kHz som samplingsfrekvens. Men å andra sidan hade bådadera varit extra trevligt. Med en smula noggranhet har man ju tidigare lyckats få alldeles utsökt ljud med 16/44,1 som standard – jag har till och med hört talas om folk som gjort riktigt bra inspelningar med den gamla analoga kassettportan!

Lyssningen i hörlursutgången fungerar utmärkt – där finns rejält flås – och rörfärgningen fungerar också riktigt bra, bara man tänker på att den adderar en del brus vid mer extrema inställningar. Som alltid, lagom är bäst!

Det finns även ett stand-alone-läge på brandstationen. Exempelvis kan man koppla den till ett annat interface och låta den kommunicera via Adat-porten. Eller man kan ansluta just en Adat-maskin och använda Firestation som linemixer och/eller A-D/D-A-omvandlare.

Det går också att koppla samman flera Firestation om man behöver fler än 8 kanaler in/ut. Upp till 5 Firestation kan länkas samman via Firewire.

YTTERLIGARE KOMMENTARER

Jag hade ingen möjlighet att få ut datorns inbyggda metronome-click via monitorlyssningen. Om man behöver ett klick att spela efter, får man endera använda en mjukvarusynt för detta eller spela in ett klick på ett audiospår.

På Presonus hemsida kommer nya drivrutiner att läggas upp. De tre drivisarna som finns där nu lades upp 21/10 förra året. De har nått version 1.0.4b6 respektiv b7 när detta skrives. Och dessa betor känns lite vingliga! Dessutom är, som sagt, konfigureringen inte särskilt väl dokumenterad. Ny mjukvara är dock utlovad – tyvärr hann den inte fram i tid för denna test.

Vad beträffar OMS, som är nödvändig för att få MIDI på Mac-versionen att fungera, hänvisar man till Opcodes hemsida. Denna är tyvärr från och till nedplockad av Gibson (nya ägaren). Skulle så vara fallet kanske en Google-sökning kan ge andra utvägar. Det hade dock varit lättare om man skickat med OMS 2.3.8, som är den sista versionen av denna mjukvara.

Presonus säger också på sin kartong att Firestation spelar in via ett high-speed FireWire-gränssnitt. Nåja, FireWire är ju i och för sig ganska raskt – 400 Mbit/s – men mLAN jobbar i denna version ”bara” med halva den hastigheten, det vill säga 200 Mbit/s vilket inte precis gör det till någon high-speed variant på FireWire! Nu räcker farten till ändå, men jag är lite allergisk mot dessa (onödiga) överdrifter från marknadsförare. Luthman har också på sin senaste katalogs baksida en presentation av FireStation där man hävdar att apparaten även hanterar AES/EBU. Detta stämmer inte! SP/DIF får vi vara nöjda med.

SAMMANFATTNING

Det är med något blandade känslor jag försöker sammanfatta mina intryck av Presonus Firestation. Yamahas drivrutiner känns varken riktigt färdiga eller speciellt användarvänliga vad beträffar konfigurering och annan hantering.

Presonus bör dock ha någon sorts tapperhetsmedalj för att man haft modet att vara först på mLAN-banan med ett tämligen komplett MIDI-/ljudinterface. När all mjukvara är på plats och alla inställningar gjorda är Firestation en mycket trevlig musikmaskin. Den har många bra lösningar och är välljudande både vad omvandlare och försteg beträffar.

Den något råddiga konfigureringen kanske skrämmer den mer ovane datorhanteraren – man törs nästan inte tänka på de svårigheter man kan stöta på innan man får ett komplett mLAN-nätverk att fungera klanderfritt.

Men det mesta som känns motigt vad Firestation beträffar, går att åtgärda med tämligen enkla medel. En ny och lite mer praktiskt upplagd handbok är ett önskemål. Nya stabila drivrutiner för både MacOS 9, MacOS X och Windows XP bör inte heller vara alltför avlägsna. Med dessa önskemål uppfyllda kan Firestation bli ett mycket bra MIDI-/ljudinterface.

Utöver Presonus egen hemsida så har även http://diystompboxes.com/articles/firestation.html en hel del bra tips om hur man konfigurerar Firestation!

PRESSTOPP!

Presonus meddelar att nya drivrutiner är mycket nära förestående. I och med att Apple släpper MacOS X 10.2.4 kommer drivrutinerna för Firestation att ingå i systemet. Dessa drivrutiner kommer att vara självkonfigurerande och användaren behöver inte göra några inställningar för att kunna köra sitt mLAN-interface. Detsamma gäller för WinXP. En installering av drivrutinerna kommer också att finnas för tidigare versioner av MacOS X.

Vi återkommer så snart vi hunnit testa den nya mjukvaran.

Motu Digital Performer 6 (test i MM nr 1/2009)

av Gunnar E Olsson

Senast vi testade Digital Performer var i nummer 10-06. Då handlade det om version 5. Drygt två år senare är det nu dags för ytterligare en rejäl ansiktslyftning på denna veteran bland musikskaparprogram för Mac.

För den helt oinvigde föreslår vi en titt i något av våra äldre tester av Digital Performer. En sökning på www.musikermagasinet.com bör ge flera träffar. Kort kan vi bara nämna att DP fortfarande är Macplattformen trogen (ingen PC- eller Linuxversion) och att programmet hanterar ett obegränsat antal MIDI- och ljudspår – i viss mån beroende på hårdvaran. Det går förstås att använda det inbyggda ljudkortet i Macen, men också att kombinera det med andra kort. DP erbjuder även obegränsade ångra-nivåer, surroundmixning, sampleexakt MIDI- och ljudredigering, stöd för Audio Units-pluggar med mera.

Bland årets nyheter hittar vi ett rejält omarbetat grafiskt användargränssnitt. Mycket i det gamla kändes väldigt intuitivt och lättarbetat, men en efterlängtad detalj är att man nu kan förstora och förminska spåren i Track-fönstret både vertikalt och horisontellt. Den vertikala biten saknades av någon outgrundlig anledning i tidigare versioner, vilket gjorde att fönstren ibland var en aning svårlästa. Detta är alltså numera ett minne blott.

Motu har också släppt lite på sin ”egen” design och bland annat anammat Mac OS X:s ”trafikljusknappar” för att öppna och stänga fönster med mera. Tillsammans med Consolidate Window-funktionen – som innebär att man kan skapa ett eget fönster som innehåller precis de delar av programmet man behöver – gör detta att DP6 blir väldigt överskådligt. En nackdel är kanske att man behöver en rätt stor skärm för att programmet ska komma till sin fulla rätt.

INSTALLATION

Man kommer snabbt igång med DP6. Programpaketet innehåller en installations-CD, två skivor med extra bonusfiler och två handböcker: en Getting Started-del på 132 sidor och en fylligare User Guide på 1072 sidor. Så ska det se ut. Inte för att man känner sig handikappad utan den stora handboken, men det är väldigt bra att den finns när man väl behöver den. Det är en lättnad att slippa behöva bläddra i ett gigantiskt PDF-dokument på samma skärm där man försöker åstadkomma en musiksnutt med fyrtiotre ljudspår.

Installationen är mycket smärtfri. Det enda som krävs är ett serienummer – inga krångliga auktoriseringsförfaranden, ingen USB-dongel – och att installations-CD:n får ligga kvar i maskinen tills installationen och registreringen är färdig. Man kan till och med göra en säkerhetskopia av skivan och använda den för installationen. Tack för denna tillit, Motu!

När man drar igång DP första gången går programmet igenom alla installerade pluggar för att kolla att de inte riskerar att krascha programmet. De som av någon anledning inte klarar testet läggs åt sidan för att inte ställa till förtret i fortsättningen. Alla dessa pluggar visas i en lista där man sedan själv kan bestämma om man – tvärtemot Motus rekommendationer – ändå vill ladda in någon tveksam plugg.

För den som inte gillar att leva fullt så farligt kan vi rekommendera ett hjälpprogram från Audiofile Engineering, Audio Unit Manager, där man kan lägga upp listor över de AU-pluggar som ska laddas in i olika program. Detta kom väl till pass denna gång eftersom jag till att börja med hade några mystiska krascher vid uppstarten av DP6. Efter att ha stängt av några äldre pluggar fungerade DP som ett schweizerur igen.

NYHETER

Förutom det uppfräschade användargränssnittet har DP6 fått bättre färgkodningsfunktioner, möjligheter att skapa ett valfritt antal flikar i många fönster, en ny ”comping”-funktion (se nedan) samt två nya pluggar, Masterworks Leveler och Proverb, som beskrivs mer i detalj längre fram i texten. Dessutom har man förbättrat integreringsmöjligheterna med videoredigeringsprogrammet Final Cut Pro och även utvecklat andra funktioner som gör DP till ett av de allra bästa ljudverktygen i film- och videoredigeringssammanhang.

DP6 har också fått bättre stöd för fler olika ljudformat och ett avancerat stöd för både mjukvaruinstrument och andra pluggar. Bland annat kan programmet hantera pluggar med sidechain-funktioner, till exempel kompressorer med externa triggningsfunktioner. En för-renderingsfunktion gör att DP nu kan hantera fler mjukvaruinstrument och att dessa inte behöver ”frysas” innan man gör en bounce-mixning till hårddisk. Man kan förresten även bränna en CD direkt vid en sådan nedmixning. Inte illa!

COMPING

Den nya comping-funktionen (se bild) består av en rad olika verktyg som underlättar när man till exempel vill sammanställa ett sångspår av en mängd olika tagningar. Man har redan tidigare kunnat göra flera olika tagningar (takes) på samma spår, men nu kan man plocka fram alla dessa och lägga dem på olika spår, plocka ut de bästa bitarna ur varje tagning och sedan sammanställa dessa till ”det optimala spåret”. Man kan sedan lägga övertoningar på varje skarv i det slutgiltiga spåret, för att på så sätt ytterligare bättra på illusionen av den perfekta tagningen.

Detta är en mycket efterlängtad funktion, som visserligen funnits tidigare i andra program men som i DP:s variant känns ypperligt lättjobbad!

NYA PLUGGGAR

De två nya pluggarna Masterworks Leveler och ProVerb (se nästa sida) är värda ett särskilt omnämnande. Den förstnämnda har den klassiska hårdvaran Teletronix LA-2A som förebild och ProVerb är ett så kallat convolution-reverb av mycket god klass.

Masterworks Leveler har fyra olika lägen: Fast Modern, Slow Modern, Fast Vintage och Slow Vintage. Den har reglage för Gain Reduction, Makeup Gain och Respons. Man kan välja att köra den som kompressor eller som limiter, och den har en rejäl VU-mätare som kan visa nivån in eller ut, alternativt mängden gain reduction. Självfallet finns även en bypassfunktion.

Masterworks Leveler har ett brett användningsområde. De båda Vintage-lägena speglar karaktären hos en klassisk optopkopplad kompressor tämligen väl; där finns en hel del av den feta, ”goa” värmen. Modern-lägena har ett mer öppet och transparent ljud – mindre färg och samtidigt kanske lättare att använda. Båda dessa grundkaraktärer är i sig karaktäristiska för olika tillverkningår, enligt Motu. Som användare är jag tacksam för att man valt att inkludera alla fyra varianterna.

ProVerb hör till den nya generationen reverb, convolution-reverb, som bygger på samplingar av verkliga akustiska miljöer. Med ProVerb följer en rad färdiga preset. Här hittar vi allt från stora katedraler och konserthallar till små intima rum och krypin och det låter riktigt, riktigt bra! En anledning till detta är att man kan anpassa klangen i reverbet på en mängd olika vis. Det finns reglage för olika filterfunktioner (4-bands parametrisk EQ), pre-delay, damping och naturligtvis de vanliga reglagen för panorering/stereobredd, in- och utnivå samt mixnivå mellan torrt och påverkat ljud.

Den fräckaste funktionen är dock det som Motu kallar Dynamic Mix. Det är en kompressordel med en sorts ducking-funktion. Med den kan man låta ljudet vara tämligen torrt i partier där det händer mycket på ljudspåret, för att sedan släppa fram reverbet när mixen glesnar. Det gör det betydligt lättare att hantera en riktigt tät mix utan att ljudbilden blir för stökig. Mycket bra tänkt, och ett fint tillskott till DP6-paketet.

PRESTANDA

Vad gäller prestanda har Motu förbättrat delar av ljudmotorn. Hanteringen av mjukvaruinstrument fungerar nu också betydligt smidigare tack vare att instrumenten för-renderas innan låten där de ska användas börjar spela. Det innebär att DP6 kan hantera fler samtidiga instrument än både tidigare DP-versioner och, enligt Motu själva, många av konkurrenterna.

Jag tycker också att man märker större skillnad mellan att köra DP6 på en Intel-Mac och en äldre G5 jämfört med tidigare. Starten av programmet går nu hypersnabbt i en Intelmaskin. På 40 sekunder har ett projekt med ett tjugotal spår och ett trettiotal pluggar laddats på min MacBook Pro. På den raskaste G5-maskinen tar detta ett par minuter. DP6 verkar inte heller göra någon större skillnad på om jag använder Macens inbyggda ljudkort eller ett firewirebaserat kort. På lägsta buffertinställningen (64) hostar den till med ovanstående projekt då och då, men redan vid 128 jobbbar den sig igenom låten utan att blinka till en enda gång. CPU-mätaren pendlar mellan 30 och 40 procent och playback-mätaren ger överhuvudtaget knappt något utslag.

Bortsett från den äldre plugg som bråkade vid uppstart de första gångerna känns DP6 också mycket trygg och stabil. Inga krasher noterades efter att jag valt bort den bråkande pluggen.

SAMMANFATTNING

Digital Performer har länge varit mitt förstahandsval bland musikprogram när GarageBand inte räcker till. Det är lätt att komma igång med, oerhört lättjobbat, lätt att konfigurera efter ens egna preferenser, det har utmärkta (och stabila) exportfunktioner et cetera. Den största anledningen är kanske ändå det faktum att det mesta man kan göra i Digital Performer känns analogt – trots namnet. Det väcker alltid minnet av en funktion i den analoga värld jag vuxit upp med. Det känns bara rätt och självklart. Det ofta missbrukade ordet intuitivt dyker upp som en given beskrivning av DP, och denna egenskap förstärks med nya DP6.

De nya pluggarna i DP6 blev genast mina favoriter, och då speciellt ProVerb. Jag är också mycket nöjd med den nya comping-funktionen. Eftersom jag ofta gör många tagningar av varje pålägg och har svårt att bestämma mig för vilket som fungerar bäst, kommer den som en skänk från ovan.

DP har alltså blivit både snabbare att jobba med, kraftfullare, snyggare och mer välutrustat. Vad mer kan man önska sig? Ja, det skulle förstås vara den där knappen för inspiration som jag förutspådde redan inför DP5. Den har inte dykt upp ännu, men i DP7 är jag så gott som säker på att den kommer.

Motu Digital Performer 4.5 (test i MM nr 4/2005)

av Gunnar E Olsson

Med version 4.5 av Digital Performer bör Mark of the Unicorn ha en rejäl chans att göra sig gällande på europamarknaden. Deras hårdvara har ju sedan länge hittat många köpare både bland Mac- och PC-användare. Är det nu äntligen dags för mjukvaran att få sin rättmätiga plats i var mans Mac?

DP 4.5 innehåller en mängd nya funktioner både vad gäller gränssnitt och annat mer matnyttigt. Några av de tyngre nyheterna är Beat Detection Engine, latency-kompensation, MasterWorks EQ, utökat Pro Tools-stöd och Consolidated Window, där man töjt ytterligare på det redan tidigare lättarbetade användargränssnittet.

Digital Performer är ett av de mer anrika sequencerprogrammen på Macsidan. Det har aldrig heller funnits för någon annan plattform, även om Motus välrenommerade MIDI- och audiointerface funnit lyckliga användare i alla led. Vad gäller olika funktioner och extratillbehör får man kanske inte lika mycket serverat på fatet som när man köper till exempel Logic Pro, men DP har mycket annat som talar till dess fördel, bland annat ett mycket intuitivt och lättarbetat gränssnitt – något man kanske inte alltid är så bortskämd med. För övrigt finns allt man kan behöva i DP-paketet. Programmet har en transportdel där man även kommer åt en hel del andra funktioner, det finns en välutbyggd mixerdel (för både MIDI och audio), ett Track Window (motsvarar Arrange-fönstret hos vissa konkurrenter) där det mesta i inspelningsväg kan styras ifrån, det finns en notskriftsdel och olika Editor-fönster för alla former av redigering: Sequence-, MIDI- , Soundbites (audio), Event List, trumspår etc.

Många av fönstren har minimenyer för ytterligare val och funktioner. Deras utseende överensstämmer kanske inte till punkt och pricka med vanliga Mac OS X-fönster – Motu har hoppat över Apples trafikljusknappar och designat efter eget huvud i stället – men dessa olikheter är något man ganska snart vänjer sig vid. Man har också i vissa fönster lagt till några funktioner, som man inte hittar i andra, men inte heller detta är något större problem. Till exempel har både Mixer- och Sequence Editor-fönstren en liten tabell i vänsterkanten, där man kan välja vilka spår som ska visas i det stora fönstret. Självfallet kan man även välja att gömma denna tabelldel.

HISTORIK

Digital Performer har utvecklats ur Performer, som var ett av de första sequencerprogrammen för Macintoshdatorn. Till skillnad från flera av de andra inspelningsprogrammen från USA har Motu aldrig flörtat med den stora skara PC-användare som finns bland musiker – i alla fall inte med sin mjukvara. I sitt hemland har DP länge rönt stora framgångar både vad gäller försäljning och vad beträffar name-dropping-faktorn: många kända musiker har använt DP till sina olika musikprojekt – det må vara inspelning av allt från popplattor till riktigt seriösa filmmusikprojekt.

I Europa – och Sverige – har det varit betydligt svårare att övertyga den av tradition mycket stora skara Logic- och Cubaseanvändare, som ofta kört sina program ända sedan Ataritiden.

Musikermagasinet har med jämna mellanrum kikat på de olika versioner av DP som nått vår kust. Vi kan rekommendera en titt i MM 9-00, MM 12-01 och MM 8-03 i ert eller vårt arkiv.

Motu har ofta hittat egna lösningar och funktioner som ibland varit geniala och andra gånger kanske mer utslag för den inte-uppfunnit-här-mentalitet som ibland präglar mjukarvaruföretag på musiksidan.

Bland de mer lyckade lösningarna kan vi nog placera både MAS, eller Motu Audio System, som är den ljudmotor som driver DP framåt och MIDI Time Stamping som möjliggör extremt tajt MIDI-hantering om man använder MOTU:s MIDI-interface.

Till deras försvar får man säga att de på sistone öppnat upp rejält mot omvärlden och anammat mycken teknologi från utsidan. Sedan tidigare finns både ReWire-, OMF-, Audio Units-stöd och den praktiska freeze-funktionen som spar på CPU-kraften. I version 4.5 tillkommer ytterligare funktioner som möjligheten att hantera Apple-loopar, mp3- och REX-filer med mera.

KOMMA IGÅNG

En av de mest positiva egenskaperna hos DP är enkelheten när det gäller att komma igång med programmet. I DP-boxen hittar vi två CD-skivor och två handböcker. Den första av CD-skivorna innehåller programinstallationen och denna är så enkel som bara en Mac-installation kan vara. Motu bör få ett rejält plus för sitt enkla kopieringsskydd – i dessa tider av evinnerliga auktoriseringskoder och hårdvarulås är det enormt befriande att se att ett mjuvaruföretag vågar lita på användaren och ser till vad som är enklast för honom/henne.

När man installerat programmet skriver man in sitt namn och en kod, som i princip är ett enkelt serienummer och sedan behöver man aldrig mer ägna detta en tanke. Denna kod tillsammans med handböckerna är det kopieringsskydd som Motu använder. Handböckerna finns endast i hårvaruform – alltså inte som pdf-dokument – något som kan vara en liten smula besvärligt om man ofta är på resande fot. Inte för att man behöver handböckerna till allt man vill företa sig. Programmet är tvärtom ett av de mer intuitiva bland sequencerprogrammen. Däremot bör Motu få ännu en guldstjärna för de välskrivna och mycket pedagogiskt upplagda handböckerna – speciellt Getting Started-delen, som på sina 100-talet sidor kan få vem som helst att på nolltid komma igång med att skapa musik i sin dator. Maken till välskriven handbok – och då har vi inte sagt något om de utmärkta illustrationerna – har jag faktiskt inte stött på på mången god dag.

I mjukvarupaketet ingår även ett gäng plugin-effekter av blandad kvalitet – alla i MAS-utförande – och ett drygt dussintal MIDI-effekter.

På CD nummer 1 finns även de drivrutiner man kan behöva om man har någon av Motus många olika interface samt ett par demoprojekt. CD nummer 2 är fullmatad med användbara loopar från olika företag.

Vad beträffar hårdvara så kan man använda den inbyggda ljuddelen i Macen, men vi rekommenderar defintivt att skaffa ett externt kort om inte ett sådant redan finns. Motu rekommenderar självfallet sina egna audiointerface. Man har ju en gedigen samling på programmet, både firewireinterface och PCI-baserade – där får man ju även fördelen av en DSP-baserad monitormixer – men det går naturligtvis att köra vad som helst i ljudkortsväg, så länge det finns Mac OS X-kompatibla drivrutiner till det. DP stödjer användandet av flera olika audiointerface på samma gång under OS X. Då kan man även blanda interface från olika tillverkare. Det har inte ens Apples egna Logic Pro lyckats med ännu.

NYHETER I DP 4.5

Uppriktigt sagt förstår jag inte riktigt varför Motu valt att döpa denna version till 4.5. Vilket annat mjukvaruföretag som helst hade huggit till med en ren 5:a eller högre. Nu heter den i alla fall 4.5 och under testen har vi dessutom fått både version 4.51 och 4.52 att leka med.

Bland de tyngre nyheterna i 4.5 finns ett knippe funktioner som Motu samlat under begreppet Beat Detection Engine – något som vi ska kika lite närmare på om en stund. Där finns också latency-kompensation för alla pluggar, såväl MAS, Audio Unit, TDM och RTAS (gäller även mjukvaruinstrument). Även om man jobbar med hårdvara som TC Electronic PowerCore eller Universal Audio UAD-1, fungerar denna latency-kompensation – helt automatiskt.

Bland de andra nyheterna hittar vi en alldeles förträfflig filterplugg, MasterWorks EQ, som inspirerats av klassiska engelska mixerbord. Vi kan väl redan här avslöja att den låter bra.

Något annat som ska få det att låta bra är den nya funktionen Smooth Audio Edits, som innebär att programmet kan göra automatiska crossfades mellan ljudklipp eller fylla de luckor som kan uppstå mellan klipp med ”room tone” eller atmosfärljud, som kan letas upp manuellt eller automatiskt. Mycket användbart för till exempel filmdialog!

Något annat som kan hanteras helt automatiskt är importen av Apple Loops. Dessa kan dras och släppas till ljudspår i DP och därvid anpassas automatiskt till låtens tempo etc.

DP 4.5 kan också automatiskt kompensera den miss i synken som uppkommer då man kör DV-film tillsammans med DP. Nu kan DP låsa upp QuickTime-filmer exakt på rutan.

DP:s Bounce to Disk and Export Audio-funktion kan nu exportera till en mängd olika mp3-varianter utöver alla de vanliga ljudformaten.

DP:s mixerdel, som redan tidigare hade många bra funktioner har förbättrats ytterligare. Där finns nu stöd för 99 monospår, lika många stereospår och stereobussar. Bussarna kan nu även konfigureras fritt i det format som behövs: mono, stereo eller fritt antal kanaler för surroundmixning. Flerkanalssignaler kan summeras till en mono-tappning och varje tappning kan ligga före eller efter regel. Flexibelt!

Varje kanal i DP-mixern kan nu ha upp till 20 tappningar – om man nu mot förmodan skulle behöva detta.

DP har i och för sig fungerat alldeles förträffligt även mot Digidesigns hårdvara, men nu har Motu utlovat förbättringar även på Pro Tools-området. Bland annat ska man kunna automatisera parametrar hos alla pluggar, såväl TDM, HTDM som RTAS. Latency-kompensationen för alla pluggar ska, som vi nämnde tidigare, fungera automatiskt. RTAS- och AudioSuite-pluggar ska nu kunna användas samtidigt som TDM- och HTDM-pluggar. Alla pluggar som kan köras i Pro Tools ska nu kunna användas i DP, på samma hårdvara. Det ska också finnas stöd för TDM-instrument med bland annat freeze-/unfreeze-funktioner.

DP har nu även stöd för DirectMIDI för de instrument eller pluggar som tar emot MIDI-data. Tyvärr hade vi under testens gång inte tillfälle att pröva allt detta.

CONSOLIDATED WINDOW

Detta är en smått genialisk lösning på problemet med alla fönster som dyker upp och belamrar ens skrivbord. Om man vill kunna se både track-fönstret, mixern och några redigeringsfönster samtidigt så blir det trångt, om inte… Det är här Consolidated Window kommer in. I detta fönster kan man samordna de fönster man behöver ha uppe. Endera kan man ha ett stort fönster där till exempel Track-fönstret visas; då kan man växla mellan detta och andra fönster genom att klicka på ett flikssystem som hanterar en mängd fönster – ett system som känns igen både från till exempel Adobe Photo Shop och flera av de vanligaste webbläsarna. Om detta inte räcker till så har DP fler funktioner i sitt Consolidated Window. Man kan nämligen låta några av fönstren dela på utrymmet som finns. Man kan till exempel låta Track- och Sequence Editor-fönstren – som ju fungerar bäst i liggande formatet – dela på merparten av Consolidated-fönstret och sedan rada upp några av småfönstren, som fungerar bättre i stående format, på båda sidor om de båda stora fönstren (se bild 2). Man kan med andra ord konfigurera detta fönster helt och hållet efter ens egna behov. Det finns dessutom en uppsättning färdiga varianter för mixning, redigering etc, att välja mellan.

Tyvärr fungerar Consolidated Window lite vingligt i kombination med olika funktioner där man behöver gömma fönster för att komma åt saker på skrivbordet: till exempel ”Göm övriga”-kommandot i Finder och de nya Exposé-funktionerna i Mac OS X 10.3. Detta kan man definitivt leva med. I övrigt är Consolidated Window nämligen en alldeles förträfflig funktion.

BEAT DETECTION ENGINE

En annan riktigt efterlängtad funktion döljer sig under beteckningen Beat Detection Engine, och det är inte en ångmaskin. Det kan mer liknas vid en funktion som finns i Pro Tools och där går under namnet Beat Detective. Det handlar om att kunna hitta transienter, som ofta kommer på taktslag (beats) i musiken. Denna analys av Apple Loops, REX-filer, ACID WAV-filer eller annat ljudmaterial som man importerat eller spelat in i DP kan man låta äga rum helt automatiskt – i bakgrunden – eller manuellt. När analysen gjorts får man tunna linjer som markeringar i ljudfilerna där DP anser att taktslagen ligger. Det går självfallet att ställa in hur känslig denna analys ska vara för att man ska hitta ett optimalt antal takslag. Det går även att ta bort eller lägga till taktslag manuellt. När väl analysen ägt rum går det att hantera de nya ljudfilerna på en mängd olika sätt som tidigare varit mycket tidsödande.

Man kan använda timestretch-funktionen för att anpassa en ny fil till det tempo låten har, även om den ursprungligen har ett helt annat tempo. Det går också att kvantisera ljudfiler så de sitter supertajt i låten. Detta gäller både korta loopar och längre ljudfiler.

Man kan även applicera färdiga grooves på de nya ljudfilerna eller tvärtom: skapa grooves från nya ljudfiler.

Även vid redigering av nya ljudfiler kan man ta hjälp av DP:s nya Beat Detection Engine. Snap edits to beats och Split audio on the beats är nya funktioner som hjälper till med att få tajta ljudklipp.

För att testa några av dessa nya funktioner plockade jag fram ett gammalt trumspår som jag vid ett tidigare tillfälle hade tvingats klippa upp i en otrolig massa delar för att kunna anpassa till ett nytt komp i ett något annorlunda tempo. Det jag satt i åtskilliga timmar och fixade med kunde nu DP åstadkomma på några minuter, efter några klickningar och med bara några efterjusteringar för att städa upp ett par detaljer. Mycket imponerande – detta hade jag verkligen behövt för ett år sedan!

NYHETER I VERSION 4.51

Denna uppdatering adderade ytterligare några nya funktioner till DP… och kanske någon bugg.

DP 4.5.1 jobbar betydligt resurssnålare än tidigare versioner. En viktig anledning till detta är Dynamic CPU Management som innebär att alla Motus egna audiopluggar (MAS-pluggar) stänger av om de inte känner av någon audiosignal. Många spår i ett typisk inspelningsprojekt kan ju innehålla långa stunder av tystnad – om det inte handlar om den tyngsta dödsmetall-musiken förstås, då faller hela det följande resonemanget. Under dessa stunder av overksamhet har tidigare audiopluggarna ändå krävt sin kraft från CPU:?n, helt i onödan. Nu stänger MAS-pluggarna av när de inte används och arbetar enbart när det finns en audiosignal att jobba med. Mycket smart! Beroende på antalet pluggar i projektet kan detta spara en del CPU-resurser. Denna funktion ska även fungera när man använder AU-puggar och MAS-pluggar från tredjepartstillverkare – beroende på om man valt att implementera det i sina pluggar. De flesta mjukvaruinstrument jobbar redan på detta vis eftersom de inte tar av CPU-resurserna om de inte genererar något ljud.

I version 4.51 fick vi också flera förbättrade bounce-fuktioner. Bland annat gick det nu att spara alla inställningar när man bouncar – eller mixar ner – färdigt material till hårddisken. En mängd olika funktioner gick nu också betydligt snabbare än i tidigare versioner. Detta gäller bland annat Beat- och tempoanalysen

En knepig bugg som dök upp i version 4.51 yttrade sig så att de flesta mjukvarusyntar fick extremt lång latency – i princip blev de ospelbara. Motus support kom snabbt med ett sätt att kringgå detta problem. Om man, när man hade öppnat ett DP-projekt, först tryckte på play-knappen och därefter på stoppknappen återgick latencyn till sin normala låga nivå. Mycket märkligt!

DEN SLUTLIGA VERSIONEN?

Version 4.52 av Digital Performer fixade förstås ovannämnda bugg – och några andra. Till Motus försvar får man ju faktiskt erkänna att man både snabbt kom med ett förslag på att kringå latency-problemet och därefter snabbt kom med en uppdatering som eliminerade det. Inga mjukvaror är ju helt buggfria. Det är ett mycket gott tecken när tillverkaren snabbt erkänner att de finns och kommer med buggfixar.

Det finns naturligtvis detaljer som kan förbättras i DP 4.52. Exempelvis fungerar import av 16-bitars ljud i ett 24-bitars projekt och vice versa ganska dåligt. Det går inte att lyssna på filer som har annat bitdjup än projektets. När de väl importerats kan man förstås lätt förändra bitdjupet på dem, men ibland kan det ju var bra att kunna kontrollyssna innan man importerar en ljudfil – det är inte alltid man har namngett ljudfilerna på ett helt självklart vis. Men på det hela taget är detta en helt enastående version av Digital Performer. Kör man en tidigare version bör man defintivt fundera på att unna sig denna uppdatering. Motu har också en trevlig möjlighet där man kan köpa en ”cross-grade” – alltså en uppgradering från en konkurrerande produkt – till det facila priset av 395 US dollar. Jag blev själv lycklig ägare till DP för åtskilliga år sedan genom att ”byta upp mig” från det saligen insomnade Opcode Studio Vision – och jag har verkligen inte ångrat mig.

SAMMANFATTNING

I DP 4.5 presenterar Motu ett mycket fullödigt sequencerprogram. Vi har i denna lilla test fokuserat på några av nyheterna i DP, men vi får för den sakens skull inte glömma allt det som funnits ett tag i programmet och som nu tas som självklarheter.

Jag har i mitt arbete haft möjlighet att utforska så gott som alla sequencerprogram som finns eller funnits på Macmarknaden. Ibland hittar jag tillfälliga favoriter från andra tillverkare, men jag hittar alltid tillbaka till Digital Performer, kanske mest för att programmet är så självklart lättarbetat. Det innehåller allt som man behöver för att kunna skapa musik – utom den där inspirationsknappen förstås, men den lär dyka upp i DP 5.

M-Audio Firewire 410 (test i MM nr 1/2004)

av Gunnar E Olsson

Vad kännetecknar det perfekta audiointerfacet? Det ska vara litet och kompakt. Det ska ha minst två bra miksteg. Det ska ha digitalt in/ut, Det ska ha åtminstone åtta separata ut. Det ska helst vara firewirebaserat för att fungera både stationärt i en studio och som flyttbart interface tillsammans med en laptop-dator. Och prislappen ska kännas hanterbar. Finns då detta audiointerface? Nja, kanske…

M-Audio har i alla fall försökt uppfylla alla dess krav – och några till – med sitt senaste alster Firewire 410. Det visades redan på NAMM för nästan ett år sedan och har sedan dess varit mycket hett efterlängtat. Leveransdatum har hela tiden flyttats framåt och när det äntligen ligger på mitt skrivbord är det knappt jag tror det är sant…

LITET PAKET, STORT INNEHÅLL

Men det är sant och jag får det raskt ur kartongen – en kartong som för övrigt även innehåller en lös nätadapter, tre CD-skivor med drivrutiner och lite extra mjukvaror, en rejäl firewirekabel samt en liten trycksak som kallar sig ”Getting Started Guide”.

Firewirekabeln är av typen; 6 poler i varje ände. Man bör inte ersätta den med en 4-till-6-variant, även om man råkar ha en sådan liggande efter något DV-filmprojekt. Det behövs 6 poler i varje ände om man ska kunna mata Firewire 410 via firewireport från datorn – detta kan vara en klar fördel om man vill klara sig enbart med en batteridriven laptop och Firewire 410 ute på fältet – långt från alla strömuttag. En stor pluspoäng för den funktionen.

Firewire 410 har endast 2 plus 2 ingångar (2 analoga och 2 digitala) och 8 plus 2 utgångar (8 analoga och 2 digitala). Därav 410 i namnet. Jag skriver endast, för det finns säkert användare som vill ha fler ingångar för att till exempel kunna mika upp ett trumset eller liknande och spela in detta på ett gäng kanaler samtidigt. För mig däremot – och många andra ensamvargar som sitter och spelar in max en stereouppsättning i taget – känns detta som en idealisk kompromiss mellan ”vill ha” och ”behöver”.

Firewire 410 har alltså två analoga ingångar på framsidan i form av Neutriks kombinerade XLR- och telejack. Ingångarna har fantommatning som kopplas in med hjälp av en knapp på framsidan på båda XLR-kontakterna samtidigt. Kolla noga om ni har nån extra känslig signalkälla inkopplad innan ni matar den med 48 V. De flesta dynamiska mikar ska klara detta om kablarna är rätt kopplade, men det är bättre att ta det säkra före det osäkra, som min mor alltid sa innan hon kopplade in sina gamla bandmikrofoner.

Teleingångarna på framsidan är anpassade för elgitarr och liknande instrument. Behöver man 2 jack att mata in sina linesignaler i, så hittar man dessa på baksidan – om man är skarpögd, vill säga. Nån formgivare har fått ett spel och märkt kontakterna på baksidan med vit text mot en ljusgrå blank bakgrund. Tack och lov är texten dubblerad på bakkanten av maskinens ovansida och annan text på baksidan är svart eller vit mot röd bakgrund och det fungerar utmärkt.

På framsidan har vi i alla fall genomgående svart (mycket läsbar) text. Vi har både omkopplare för mic/line, en dämpsats (pad) på 20 dB och gröna och röda lysdioder som visar att signal finns respektive varnar för överstyrning.

Det finns även en uppsättning om två gånger fyra lysdioder som visar utnivåer. Under dessa finns en ratt av typen: ändlös. Den kan konfigureras att styra olika funktioner efter behöv, men mer om detta senare.

Firewire 410 har två hörlursutgångar med varsin volymratt. Pluspoäng! Men det är en aning dåligt flås i dessa jack – jag testade alla mina hörlurar – så vi tar tillbaks en halv poäng.

Bredvid dessa rattar – det börjar bli en aning trångt nu – hittar vi två lysdioder som visar när en S/PDIF-signal finns på in- eller utgång, en omkopplare för MIDI-thru (för att maskinen ska kunna användas med MIDI-prylar även utan MIDI-program i datorn) samt omkopplare för fantommatning. Det blir många rattar, knappar och funktioner på en liten front, men på det hela taget är det bra upplagt och fullt användbart.

Baksidan är nästan lika fullproppad. Där finns två line in och åtta line ut (alla på obalanserade telejack), digitalt in och ut (S/PDIF, både optiskt och på RCA-kontakt), två firewirekontakter, MIDI in och ut samt en liten kontakt för den lösa nätdelen.

KONFIGURERING & HANTERING

Medföljande drivrutiner (version 1.0) byts raskt ut mot en nyare version på tillverkarens hemsida. Drivisarna hinner uppdateras ytterligare två-tre gånger under testens gång – bra snurr på bugfixar och uppdateringar med andra ord.

Det tryckta alster som följer med är något magert. Det hanterar 6 olika språk varav 3 sidor är på engelska (inklusive 1 sida innehållsförteckning). Det räcker dock för att komma igång och ett pdf-dokument på 40 sidor går sedan igenom alla detaljer för installation och konfigurering i Windows XP och 2000, MacOS 9 och X. Jag har väl nämnt vad jag tycker om att läsa handböcker på en skärm? Nu fixar det sig ändå. Det mesta är tämligen enkelt och jag kör testen i MacOS X, så där gör jag det lite extra lätt för mig.

Firewire 410 har stöd för ASIO 2.0 och dess ”direct monitoring” i de operativsystem som stödjer detta. Det innebär att man kan köra ”ultra-low latency” i vissa program, förutsatt att både program och dator klarar detta förstås…

En nackdel med detta förfaringssätt är att man inte kan nyttja inspelningsprogrammets effekter för lyssning vid inspelning. Men lugn, M-Audio har tänkt på detta. Med i drivpaketet följer en ”Software Control Panel” som i princip är en liten mjukvarumixer som hanterar alla kanaler in och ut ur såväl inspelningsprogrammet som Firewire 410 (se Bild!). Här kan man dels se till så att man har direktlyssning på den inkommande signalen med hjälp av den adresserbara mjukvaruratten på apparatens framsida – man kan med den ratten välja att styra endera software return bus, output bus, input, phones eller aux send. Detta alltså med en ratt som man enkelt kommer åt på 410:s front. Mycket bra!

Dels finns även två auxtappningar på alla ingångslimporna (aux L och aux R) – tappningar som kan användas till allt möjligt smått och gott. De kan användas för att skicka ut en separat monitormix – det finns visserligen redan en separat monitor- och hörlursbuss, men ändå… Eller det givna alternativet: skicka en tappning via S/PDIF-utgången till en extern effektburk och sedan via S/PDIF-ingången tillbaks för att mixas in till lyssningen. Mycket smidigt – förutsatt att man har en extern effektburk med digitala in- och utgångar förstås.

Från denna kontrollpanel styrs även om man vill synka ljudet till extern klocka eller jobba med datorns interna klocka samt vilken digital ingång som ska användas (optisk eller RCA). Där finns även mute- respektive dim-funktioner för hårdvaran. Det vill säga; man kan tillfälligt stänga av monitor ut (påverkar inte hörlursutgångarna) eller sänka med 20 dB utan att behöva gå in i inspelningsprogrammet och ”rådda”. Man kan förstås också spara mixerinställningarna och ladda in dem igen vid behov. I en framtida uppgradering utlovas även stöd för att kunna köra flera Firewire 410 samtidigt.

MIDI-biten är väl inte så märkvärdig. Det får snarare ses som en bonus att där finns 1 in och 1 ut. Det räcker ju för att kunna styra mjukvarusyntar från ett externt keyboard eller för att koppla in till exempel en Mackie Control och göra mixandet lite mer trivsamt.

För övrigt är Firewire 410 extremt lättjobbad. Den ser ut – och fungerar – som vilket miksteg som helst, men har som sagt några ypperliga extra funktioner. De dubbla hörlursgångarna är en, mjukvaruratten en annan, mångfalden av in- och utgångar ytterligare en…

Med i paketet levererar M-Audio också en något nedbantad variant av Ableton Live (Live Delta) – ett mycket bra initiativ. Jag menar, hårdvaran är ju nästan gratis, ska man få gratis program också?

Dessutom finns något man kallar Maximum Audio Tools. Det ska vi inte prata så mycket om – det är mest en samling demo- och gratisprogram som ni lika gärna kan ladda ner själva från nätet.

Under testen provade vi alla musikprogram vi överhuvudtaget kunde komma över och alla fungerade utmärkt tillsammans med Firewire 410 – alla utom ett. Där handlade det om ett program med ett lite äldre versionsnummer, som vi tyvärr inte hann uppdatera under testens gång. Även MacOS X:s egna systemljud tycktes trivas med den nya bekantskapen.

HUR LÅTER DET?

Firewire 410 hanterar 24 bitars 96 kHz-ljud (till och med upp till 192 kHz om man nöjer sig med två kanaler) på ett utmärkt sätt. Det inspelade resultatet är tekniskt sett med utmärkt beröm godkänt. Det konstnärliga innehållet i musiken får ni faktiskt stå för själva!

M-Audio använder både bra omvandlare och miksteg. Liksom hos deras Ozone (test i MM nr 11-2003) håller framför allt mikförstärkarna en ovanligt hög klass. Frekvensgång, dynamik- och brusvärden är alla mycket bra. I mina öron låter de bättre än många av de steg man hittar hos även tämligen avancerade (och betydligt dyrare) digitalportor idag.

Vi testade Firewire 410 med en Apple Powerbook 12″ (867 MHz G4 och 640 MB RAM). Vi använde en ADK A-51ST (välljudande kinesisk stormembransmik), en AudioTechnica AT-4033a (japansk dito) – båda kräver famtommatning – samt en Shure SM58 (kräver ingen presentation) och en ADK A-48 (kinesisk rörmik med eget nätaggregat). Vi har tidigare kört dessa mikar på miksteg som kostat betydligt mer än det pris hela Firewire 410 betingar och vi vet hur bra de kan låta i dessa situationer. Slutresultatet gör oss därför mycket positivt överraskade. Det finns en öppenhet i ljudet som vi inte riktigt väntat oss i den här prisklassen.

Vi testade också att köra hela paketet på Powerbookens inbyggda batteri via firewirebussen – alltså både Firewire 410 och fantommatningen – och där kunde vi spela in i nästan prick 1 1/2 timme innan laptopen dog av batteribrist.

SAMMANFATTNING

Nu börjar det ta riktigt bra fart på firewireinterfacesidan. De apparater som funnits tidigare har tyvärr alla varit lite dyra – under 10 000 kronor har väl inte funnits så mycket egentligen? Att M-audio nu lyckats med konststycket att få ihop ett firewirebaserat audiointerface med MIDI, 2 plus 2 ingångar samt 8 analoga och 2 digitala utgångar för en summa rejält under 5 000 kronor är väl nästan snudd på mirakel (eller också tar de andra tillverkarna ut överpriser). Att sedan hela paketet både låter alldeles utmärkt och är rejält lättarbetat gör ju att vågen lätt tippar i över i M-Audios favör. Vi delar även ut ett fett pluspoäng för att Firewire 410 kan strömförsörjas via firewirebussen!

Kan man inte få det att låta bra med det här audiointerfacet ska man inte hålla på med ljudinspelningar – träslöjd kanske?

Mackie Onyx Satellite (test i MM nr 6/2007)

av Gunnar E Olsson

Nu börjar det formligen vimla av firewirebaserade ljudinterface på marknaden. När nu Mackie ska försöka slå sig in på denna tuffa marknad blir det med ett helt nytt koncept: Mackie Onyx Satellite.

Vi säger välkommen till det första tvådelade firewirebaserade ljudinterfacet. Det är inte första gången Mackie visar sin innovationsförmåga. Deras Control Universal är ju ett ytterst användbart inspelningsverktyg och de som suttit och jobbat med Mackie Big Knob har haft svårt att tänka sig ett liv utan denna.

ETT NYTT KONCEPT

Det var väl bara frågan om vem som skulle bli först med detta. På den laptopbaserade datormarknaden har det länge existerat ett fenomen som kallas dockningsstation. Det innebär att man har en mindre maskin som lätt går att plocka med sig och sedan en större anordning som innehåller alla kontakter och uppkopplingar som behövs för stationärt bruk.

Så enkelt är det. Mackie Onyx Satellite består av två delar. En Base Station där själva dockningsmöjligheterna finns och en mindre del; Satellite Pod som kopplas till basstationen genom att man trycker ner den i ett passande fack på basstationens översida. Båda delarna kan strömmatas via firewirebussen – om datorn är försedd med den större 6-pinnars firewirekontakten – eller med hjälp av den medföljande separata nätdelen – om datorn är en enklare PC-laptop med den mindre firewirekontakten, som också är vanlig på DV-kameror.

Tanken med Onyx Satellite är att den större basstationen ska anslutas mer eller mindre permanent i ens studio. För snabba utryckningar och inspelningar på fältet ska det räcka med att ta med sig den mindre Pod-enheten.

SATELLITE POD

Den mindre enheten är bastant som en tegelsten, men med mer avrundade former. Den är konstruerad av aluminium och stål. Det enda hos den som kanske skulle kunna ta skada är de fyra rattarna på framsidan. Den har två Neutrik Combo-ingångar (XLR och tele) på baksidan, tillsammans med två telekontakter (balanserade/TRS) för de båda utgångarna för kontrollrumslyssning (till exempel aktiva närfältsmonitorer). På baksidan finns också en firewirekontakt, kontakt för anslutning av den externa nätadaptern samt den multikontakt som utgör förbindelse när enheten dockas med basstationen. Där finns också ett hål för att koppla ett Kensington stöldskydd.

På framsidan har vi – utöver de fyra rattarna som reglerar nivån på in- och utgångarna – två hörlursuttag där det ena har en egen nivåratt och den andra delar den med kontrollrumsutgångarna på baksidan. Dessutom finns två omkopplare för att anpassa de båda ingångarna till instrumentnivå, en global omkopplare för 48 volts fantommatning samt ett gäng lysdioder som indikerar allt från signalnivå till att fantommatning eller nätspänning är påslagen.

Inne i burken finns två av Mackies senaste Onyx-miksteg med tillräcklig gain (60 dB) för att orka driva till exempel de bandmikrofoner som har kommit på modet igen. På omvandlarsidan hittar vi 24 bitars AKM-omvandlare som klarar upp till 96 kHz samplingsfrekvens.

Kort sagt: Poden har det mesta som behövs för att göra en riktigt bra tvåkanalsinspelning på fältet.

BASSTATIONEN

Den större enheten – som behöver ha Poden inkopplad för att fungera – är också den en rätt bastant pjäs. Utöver de anslutningsmöjligheter som återfinns på Poden hittar vi här separata XLR respektive telekontakter – både balanserade och obalanserade – för att kunna ha både en mikrofon, två par ljudkällor på linjenivå och ett instrument anslutna samtidigt … på varje kanal. Allt kan förstås inte användas samtidigt. Vilken av de många ljudkällorna som ska få företräde väljs med hjälp av tryckknappar på basstationens framsida. Utöver dessa åtta knappar finns en talkback-funktion. Med hjälp av den kan man antingen prata med en artist i sångbåset via den inbyggda miken. Då väljer man ”to phones”-knappen. Eller också använder man den som ”slate”-funktion. Då trycker man på ”to DAW”-knappen. Denna funktion var kanske mer användbar på den tiden man behövde märka upp olika tagningar på tejp, för att inte man skulle blanda ihop dem. I dagens datorstyrda studio kanske man lika gärna kan skriva in den information man vill spara i datorn. Den här funktionen brukar annars bara finnas på större mixerbord. Det är faktiskt första gången jag sett den på utrustning som så uppenbart riktar sig till en hemstudio- eller projektstudiomarknad.

Dessutom finns ytterligare en ratt för kontrollrumsnivå. Som vi kommer att märka när vi kikar på basstationens baksida, finns här två uppsättningar med utgångar märkta Control Room (A och B). Till denna funktion hör också att vi kan välja både vad vi vill skicka iväg (insignalen eller det ljud som kommer från datorn) och vart vi vill skicka det (till kontrollrum A eller B, till utgång 1 och 2 eller till utgångarna 1-6). Vi ska också passa på att ge Mackie en eloge för att man placerat basstationens strömbrytare på frontpanelen.

Baksidan har samma uttag för nätadapter, Kensington stöldskyddslås och firewire som lillebroder Pod, men sedan hittar vi faktiskt en massa annat. Input 1 och 2 har till att börja med en varsin rejäl XLR-kontakt (ingen combo-variant), men dessutom finns alltså både dubbla uppsättningar TRS-teleförsedda linjekontakter, en instrumentingång på varje kanal och insertjack för att man ska kunna koppla in, till exempel, externa kompressorer eller liknande. Inte illa för att höra till ett firewireljudkort för hemstudioändamål.

Dessutom finns här alltså utgångar för två uppsättningar kontrollrumsmonitorer och/eller sex andra separata utgångar. Vi har alltså en ganska komplett uppsättning med anslutningsmöjligheter.

MJUKVARA

När det gäller drivrutiner finns de som behövs på den medföljande CD:n. De måste installeras om man har en PC men om man har en Mac behövs inga speciella drivisar. Man väljer bara Mackie Onyx Satellite i Audio MIDI-setupen.

Utöver detta finns ett sequencerprogram från Mackie/LOUD Technologies som heter Tracktion. Den version som följer med paketet är 2.1. Framtida uppdateringar kommer att finnas att ladda ner från Mackies hemsida, där man faktiskt redan flaggar för Tracktion 3 …

Till dem som kanske har haft det något tveksamma nöjet att kika på Tracktion version 1, kan jag bara säga att tvåan har tagit sig rejält. Det är självklart inte lätt att konkurrera med de etablerade programmen från Steinberg, Apple, Digidesign och Motu – de har ju ganska många års försprång – men Tracktion 2 innehåller en bra uppsättning effektpluggar och funktioner och när man väl vant sig vid det något främmande gränssnittet kan Tracktion bli ett riktigt användbart inspelningsverktyg. Och … det följer ju med gratis.

De flesta har kanske redan ett inspelningsprogram som man vant sig vid och då finns kanske ingen större anledning till att börja lära sig ett helt nytt program. Mackie Onyx Satellite fungerar nämligen med de flesta på marknaden förekommande inspelningsprogrammen – undantaget förstås Pro Tools, som kräver speciell hårdvara för att fungera.

I ARBETE

Det första jag gjorde, efter att ha kopplat upp en massa in- och utgångar till basstationen, var att ta mikstegen på en teståkning. En vanlig kondensatormikrofon av god kinesisk medelklass gav ifrån sig idel välljud. Nästa steg blev att ta fram en lite mer krävande bandmikrofon. Även här räckte förstärkningen i de båda mikstegen till, utan att man behövde krana på med det allra sista på gainratten. Här är det väl på plats att skicka ut en varning. Det finns bara en knapp för att koppla in fantommatningen, som då matar båda ingångskanalerna. Många bandmikrofoner kan ta skada om man matar dem med 48 volt, så tänk på detta om ni behöver köra en bandmikrofon tillsammans med en kondensatormik som kräver fantommatning! I Onyx Satellite fungerar detta inte, så där får man kika på andra lösningar, eller spela in med bandmikrofonen för sig.

Den stora basstationen har en knapp för val av programkälla; man kan välja om man vill lyssna på ljudkällan direkt eller på ljudet från datorn. Det finns däremot ingen variant där man kan mixa de båda källorna. Man får alltså finna sig i att lyssna med den fördröjning som ens datorsystem levererar när man ska göra pålägg. Med en rask maskin är det inget problem, men alla har ju inte råd med den senaste stjärnan på datorhimlen, så här hade det varit käckt med någon form av nolatency-lyssning av den typ som många av konkurrenterna försett sina ljudkort med.

Sedan blir det dags att ta Poden på en åktur. Den har perfekt format för ryggsäcken och precis det som behövs för att kunna göra inspelningar ute på fältet. Man kan mata den med spänning via firewirebussen, den har två bra miksteg, fantommatning och två hörlursuttag med ordentligt flås. Perfekt!

En detalj som kan nämnas i sammanhanget är att det bara finns en firewirekontakt. Behöver man ansluta till exempel en extern hårddisk samtidigt som Onyx Satellite, får det endera bli en USB-baserad sådan, eller så får man plocka med en liten firewire-hub i bagaget, något som en del hävdar kan medföra konflikter, bandbreddsproblem etc.

På minussidan får vi kanske nämna att MIDI-kontakterna lyser med sin frånvaro, liksom alla former av digitala in- och utgångar. Inte heller Word Clock-synk är något vi behöver bekymra oss om. Saligt frånvarande.

LJUDKVALITET

Allt som finns i anslutningsväg fungerar alldeles utmärkt och – kanske viktigast av allt – det låter rysligt bra!

Onyx-mikstegen känner vi igen från Onyx-mixrarna. De är välkonstruerade, låter alldeles förträffligt, på ett neutralt och ofärgat sätt. De har tillräckligt med gain och bra head-room. Till detta adderar vi dessutom alldeles utsökta omvandlare från AKM. Jag spelade in allt som gjordes med Onyx Satellite på 24 bitar 96 kHz och jag är mycket nöjd med slutresultatet. Mikstegen går att dra upp ordentligt utan att det blir Niagaravarning och detsamma gäller lurarna. Där måste jag påpeka att jag inte minns när jag sist hörde så kraftfulla och välljudande hörlursförstärkare. Detta brukar ju ofta vara ett sorgebarn på ljudinterface. Här får man nog till och med varna för att det kan bli väldigt högt.

SAMMANFATTNING

Mycket bra omvandlare, välljudande miksteg och en massa anslutningsmöjligheter. Allt paketerat i ett helt nytt koncept.

Mycket vill ha mer, och det är väl ett par saker ytterligare som skulle kunna ha gjort detta till en total hemstudiosuccé. En MIDI-kontakt eller två hade inte suttit i vägen och det hade varit vansinnigt trevligt om basstationen hade möjliggjort fyra kanalers samtidig inspelning.

Som det ser ut får man ändå väldigt mycket för pengarna. Och apropå pengar så såg jag precis idag en butik som sålde Onyx Satellite för 3 495:–, även om riktpriset på 4 995:– också är ytterst konkurrenskraftigt. För 2 och ett halvt tusen vore det till och med snudd på stöld om man så bara fick Satellite Poden. Med basstationen inräknad i priset är det en ren dröm. En ytterst välljudande dröm!

Uppdatering: Här finns en film som visar Mackie Onyx Satellite … in Action.

Digidesign Pro Tools M-Powered 7 (test i MM nr 3/2006)

av Gunnar E Olsson

Hur skulle det vara om det fungerade att köra det kanske tyngsta av de professionella sequencerprogrammen på något av de enklare ljudkorten på marknaden. Vi tänker i termer som Pro Tools tillsammans med något av M-Audios ljudkort… Inte förrän nu är detta ett möjligt scenario. Hur funkar det då? Vi testar med ett M-Audio FireWire 410-interface.

Det var väl inte helt oväntat. Efter att Digidesigns moderföretag, Avid Technology – kända framför allt för sina videoredigeringsprodukter – köpt M-Audio var det en och annan som gissade att Digidesign äntligen skulle öppna sin mjukvara mot andra hårdvaror än sina egentillverkade. Till en början fanns bara stöd för några av de många M-Audio-byggda ljudkorten – länge var till exempel alla USB-baserade interface undantagna. Den mer skeptiske musikern misstänkte att Digidesign inte ville konkurrera med sin egen produkt Mbox. I takt med uppdateringarna har dock allt fler av M-Audios produkter fått tillåtelse att nyttja Pro Tools som inspelningsprogram. I skrivande stund är vi uppe i hela 17 olika ljudkort som fungerar tillsammans med Pro Tools M-Powered, som den nya mjukvaruminstingen från Digidesign heter, och då inkluderas en hel hoper av de populära USB-interfacen (se separat lista!). Man får tacka!

Själva valde vi att prova Pro Tools M-Powered tillsammans med ett Firewire 410 (ett firewirebaserat MIDI-/audio-interface som testades i MM nummer 1 2004), dels på en Powerbook och dels på en av de nyare G5-Macarna. (Man har kommit på ett fiffigt namn förresten – M-powered kan ju uppfattas bokstavligt som att det får kraften via ett M-Audio-interface, men empowered betyder också ungefär bemyndigad eller iståndsatt.)

INSTALLATION

Programboxen innehåller två CDROM-skivor med installationer för Mac respektive PC, två små häften för att få användaren på fötter och en iLok-dongle som är förauktoriserad för programmet. Det finns alltså två hårdvarulås, eftersom programmet inte fungerar om det inte också ser ett anslutet audiointerface från M-Audio. Här kör man alltså med både hängslen och livrem. Trots det halkade byxorna lite på sned… i alla fall för mig. Men jag har ju å andra sidan en osedvanlig förmåga att råka ut för helt oförutsägbara problem. Den iLok-dongle som levererades med testprogrammet fungerade helt enkelt inte som den skulle.

Man kan koppla upp sig mot www.ilok.com och registrera sina iLok-baserade auktoriseringar. Det går även att se vilka auktoriseringar som ligger på olika nycklar, om man har flera sådana. Man kan också försäkra sig mot inspelningsstillestånd – mot en liten avgift – om man skulle förlora en iLok-nyckel eller auktorisering. Man kan där även flytta dessa auktoriseringar mellan olika hårdvarunycklar, om man skulle behöva det… Det visade sig att jag behövde detta. En uppkoppling mot iLok.com gav för handen att min nyckel och dess auktorisering var okay, men Pro Tools M-Powered tyckte inte detsamma. Efter kontakt med M-Audios support (i USA) och test av diverse råd från deras sida, tog jag saken i egna händer och flyttade, med hjälp av iLok.com, auktoriseringen från den felande nyckeln till en annan, som jag råkade ha liggande. Beväpnad med den nya nyckeln kunde jag skrida till verket och äntligen starta programmet. Vi får verkligen hoppas att en vanlig användare hade fått minst lika snabb hjälp som jag fick – och kanske till och med fått den felande dongeln utbytt…

Hursomhelst, de båda Getting Started-handböckerna finns också som pdf-dokument liksom den stora handboken för Pro Tools. Nu anser jag att man bör kunna få handboken i pappersform när man betalar flera tusenlappar för ett ljudprogram. Jag har framfört den kritiken tidigare – i bland annat testen av Digi 002. Jag tycker faktiskt att det är lite småsnålt av Digidesign att inte skicka med en tryckt handbok. Om man kikar på konkurrenterna på Macsidan levereras både Logic, Cubase och Digital Performer med de kompletta handböckerna så att man kan ha dem uppslagna samtidigt som man lär sig handhavandet av programmet – ofta gäller detta till och med uppgraderingar. Men inte Digidesign. Varför?

En annan liten egenhet som man också är ensam om och som jag trodde Digidesign hade fixat vid det här laget är att man inte kan installera mjukvaran på en hårddisk som innehåller någon av de nordeuropeiska bokstäverna: å, ä eller ö. Inte heller kan programmet hantera ljudfiler eller annat som innehåller någon av dessa bokstäver. Vad säger 80 miljoner tyskar om detta? Halla, eller…?

MJUKVARAN ÄR VÄLBEKANT

När Pro Tools M-Powered först släpptes var det i version 6.8. Under testens gång släpptes den efterlängtade version 7.0 av samtliga Pro Tools-varianter. För M-Powered-användare innebar detta en gratis uppdatering – det ska Digidesign ha en stor pluspoäng för. För de som redan hunnit köpa PT M-powered i version 6 finns version 7 att ladda ned från M-Audios hemsida: www.m-audio.com.

Vi har tittat på Pro Tools-mjukvaran åtskilliga gånger under årens lopp. Så sent som förra månaden kunde man läsa en rejäl genomgång av nyheterna i version 7 i vår test av Mbox 2.

Väldigt kort kan vi dock berätta att mycket av det nya krutet har spillts där det bäst behövts, det vill säga på MIDI-sidan. Mycket har förbättrats där, det märks att man lyssnat både på användare och kikat på konkurrenterna. En av dessa funktioner som andra visat vägen med, är det Pro Tools nu presenterar som Instrument Track och dessa hanteras på ett mycket smidigt vis. Man skapar nu ett instrumentspår och bestämmer vilken typ av mjukvaruinstrument som ska hanteras genom att man plockar upp det i en insert. Just så smidigt ska det ju vara… Något man däremot totalt glömt – när man ändå kikade på konkurrenternas lösningar – är en så kallad frysfunktion. Detta är ju gammal skåpmat för de flesta mjukvarutillverkare på musiksidan, men Digidesign har av någon oförklarlig anledning valt bort den. Som de flesta säkert känner till fungerar ”freeze”-funktionen så att den temporärt spar ner till exempel ett spår komplett med mjukvaruinstrument och andra pluggar till hårddisken och kan på så sätt spara på CPU-kraften till något där den bättre behövs för stunden. I de flesta program finns en enkel (snöflinge-) knapp att trycka på för varje enskilt spår som man vill frysa temporärt. I Pro Tools går det att åstadkomma motsvarande genom att ”bounca” ner varje enskilt spår ett i taget. Det fungerar, men det är långt ifrån de smidiga lösningar konkurrenterna haft en längre tid nu.

Som vår skribent, Nils Erikson, påpekade i testen av Mbox 2 och PT LE 7 i förra numret av MM, har man ”optimerat” sitt eget RTAS-format för plugin-effekter och -instrument. Det har resulterat i att vissa ”icke optimerade” pluggar blivit mer CPU-krävande. Själv upplevde jag tyvärr dessa problem även med pluggar som skulle vara optimerade…

Nu är det ju inte nödvändigtvis så att man gör bättre musik med fler pluggar, men vid en jämförelse med konkurrenterna på Macsidan kunde dessa lätt spela upp exakt samma projekt som PT hade stora problem med. Vi får hoppas att uppdateringar av både RTAS-pluggarna och Pro Tools råder bot på detta problem inom det snaraste.

Jag saknar också ytterligare en funktion i Pro Tools. Man klarar av att hantera både Acid- och REX-filer men inte Apple Loops. Synd tycker en kille som samlat på sig en bra hög med sådana!

Det har däremot tillkommit ett par nya förbättrade egna pluggar: Dynamics III och DigiRack EQ III. Man har också organiserat om en del i menyerna – något som den mer vane Pro Tools-användaren, i alla fall till att börja med, kan uppleva som en smula frustrerande. På sikt bäddar det dock för ett snabbare och effektivare arbetsflöde.

SKILLNADER MOT PRO TOOLS LE

Men låt oss kika lite extra på de olikheter som finns i de båda budgetversionerna. Propellerhead Software Reason Adapted, IK Multimedia SampleTank SE, AmpliTube LE, and T-RackS EQ plug-in saknas. Ableton Live Digidesign Edition följer däremot med båda varianterna.

LE har stöd för Control 24, DV Toolkit och Digitranslator. Där är nog de båda sista den svåraste bristen. Avsaknaden av stöd för Digitranslator i PT M-powered innebär att det inte finns möjlighet att importera eller exportera projekt i OMF-format, om man inte kan hitta extern mjukvara som fixar detta. Nu finns det de som hävdar att OMF-export/import inte fungerar särskilt bra i något program och att det säkraste är att importera eller exportera inspelningar som obrutna ljudfiler en i taget och då faller ovanstående kritik platt till marken. Och jag är kanske böjd att instämma.

Avsaknaden av stöd för DV Toolkit gör PT M-Powered mindre lämpligt för den som jobbar med musik- eller ljudbearbetning för rörliga bilder – något man bör tänka på om man vill arbeta i den branschen. Då är det LE- eller allra helst HD-versionen av Pro Tools som gäller.

En sak som jag också reagerar en smula på är prissättningen. Pro Tools LE kostar 4 995:– och då får man det ytterst habila USB-baserade audiointerfacet Mbox 2 på köpet – eller om man väljer att se det tvärtom. Pro Tools M-powered kostar 3 695:– utan ljudkort och då är LE ett något kraftfullare programpaket. Har du redan köpt – eller tänker köpa – ett motsvarande (eller bättre) ljudkort ur M-Audios program blir det paketet betydligt dyrare (med en nedbantad mjukvara). Ett pris strax under tretusen (till exempel 2 995:–) för PT M-powered skulle kännas mer rimligt… i alla fall i mina öron. Men det kanske är där ”priset-på-gatan” kommer att hamna inom kort.

I ANVÄNDNING

Om vi bortser från de initiala problem jag hade med programmet – inte helt lätt, det måste medges – så är ju Pro Tools ett ytterst lättarbetat program. Gränssnittet påminner mycket om den analoga miljö många av oss jobbat med och många funktioner är mer eller mindre självklara. Att man gör det mesta av musik- eller ljudskapandet i ett av två befintliga fönster är också det en av Pro Tools starkaste säljargument. Med de förbättringar som byggts in i version 7 har programmet blivit ännu lättare att arbeta med som ett musikverktyg. När det gäller ren ljudhantering – inspelning, redigering och mixning – är Pro Tools ett av de absolut ledande programmen vad beträffar just användarvänlighet och intuitivitet. Även MIDI-sidan har nu fått sig ett rejält ansiktslyft och speciellt funktionen med de nya instrumentspåren var något som undertecknad verkligen uppskattade.

Programmet låter också i mitt tycke mycket bra. Jag vet att det pågår diskussioner bland guldörade musikskapare huruvida det överhuvudtaget går att höra skillnad på hur olika mjukvaror hanterar ljud, men av de som hävdar att det verkligen går att höra skillnad finns det många som hävdar att Pro Tools hör till de allra bästa. Använd era egna öron och kolla vad ni tycker, det är det enda råd jag kan ge.

Att sedan tillverkarna behöver skydda sin mjukvara är tyvärr både oundvikligt och förståeligt. Att man däremot väljer att använda både ljudkortet och en dongle som hårdvarunyckel är däremot en smula olyckligt. Det gör att användare med få USB-portar kan hamna i trångmål. Har man ett USB-baserat ljudkort och ett MIDI-keyboard med samma typ av port och försöker köra detta på en laptop med bara två USB-portar måste en apparat prioriteras bort till förmån för donglen – om man inte skaffar en USB-hub förstås, men då faller lite av det bekväma med att ha en liten laptop-dator bort.

SAMMANFATTNING

En mycket bra mjukvara har nu äntligen släpps loss ur sina bojor. Så skulle man kanske kunna se det… Antalet ljudkort som kan användas för den som vill köra Pro Tools har i alla fall ökat betydligt i och med att hela 17 olika audio-interface från M-Audio nu kan användas för att köra en något nedbantad version av PT LE: Pro Tools M-Powered. Äger man redan ett av dessa ljudkort kan man för en relativt billig penning få tillträde till de stora pojkarnas lekplats – den där Pro Tools används till många riktigt stora musikproduktioner. Detta är ju ett stort steg i rätt riktning. Vågar vi sedan hoppas att Digidesign så småningom släpper sitt mästerliga musikprogram även till flera konkurrerande ljudkorttillverkare? Visst vore det en dröm att kunna använda Pro Tools med det audio-interface man redan har skaffat – från vilken tillverkare som helst?